Foto: Per Friske/Bildbyrån

Christen Press om att vara besatt

När Damallsvenskans skytteligaledare kommer till matchsamlingen har hon redan gjort 21 mål tidigare under dagen. För säkerhets skull säger hon till sig själv att hon är bäst också.

Vilken är din första tanke när du får bollen?

– Befinner jag mig på planens sista tredjedel tänker jag alltid: »Går det att skjuta härifrån?« Om svaret på den frågan är ja drar jag nästan på smilbanden, för om jag känner att det finns skottläge så vet jag att försvararen tänker likadant – och då blir det mycket lättare för mig. Medan hon bara tänker på att stoppa ett kommande skott kan jag försöka dribbla, eller söka väggspel för att skapa ett ännu bättre läge.

Med tanke på att du i snitt gör mer än ett mål per match i Tyresö verkar du vara ganska bra på att hitta de bättre lägena. 

Annons

– I USA var jag ganska delakti­g i speluppbyggnaden, men när jag kom till Göteborg bad Torbjörn [Nilsson] mig att lägga all energi på offen­siven. Det utvecklade mitt målskytte enormt. Jag blev liksom mer av en spjutspets, som ni kallar det. Och det har jag fortsatt att vara i Tyresö.

Är det inte jobbigt att alltid vara den som ska göra målen? 

– Jobbigt? Det tycker jag inte alls, snarare är det ett praktiskt verktyg för att mäta hur bra det går för mig. Redan i tonåren insåg jag att anfallare var min position och jag ser målen som ett enkelt sätt att mäta hur bra jag är. Vad räknar man som innermittfältare? Antal korrekta pass eller lyckade brytningar? Mål känns mycket lättare att hålla koll på. Och skulle jag någon gång känna mig pressad mediterar jag bara lite extra.

Du mediterar?

– Jag började med det i college och insåg snabbt att det är ett bra sätt att strukturera tankarna. Jag försöker ta 20 minuter, två gånger om dagen, där jag bara sätter mig ner och andas. 15 till 20 procent av den tiden lägger jag på att visualisera hur jag gör mål, resten ägnar jag åt att tänka på ingenting.

Du tänker alltså på att göra mål eller så tänker du inte alls?

– Det kan man nog säga. Som anfallare tror jag att det mentala är extra viktigt.

Skulle du säga att du är besatt av att göra mål?

– Förr hade jag nog svarat nej på den frågan och sagt något i stil med att jag bara älskar spelet och är lyckligt lottad som får ha fotbollen som yrke. I dag kan jag ärligt säga att jag är besatt. Men jag vill poängtera att det handlar om en hälsosam besatthet.

Hur yttrar sig en »hälsosam besatthet«?

– Mina medspelare säger att jag är konstig som pratar med mig själv på planen, de förstår kanske inte att det är mitt sätt att behålla fokus. För mig handlar det om att skapa en positiv känsla. Jag brukar ofta ta Muhammad Ali som exempel. Han intalade sig själv att han var bäst i världen redan innan han faktiskt var det. Jag antar att jag försöker göra detsamma.

Jag har förstått att du är ganska vidskeplig också?

– Du tänker på de 21 skotten?

Exakt.

– Det är någonting som jag började med när jag kom till Sverige. Jag upptäckte tidigt att försvararna var bättre organiserade här än i USA, och jag märkte att jag inte fick ta lika många skott som jag var van vid att göra under matcherna där hemma. För att känna mig mer bekväm i min nya vardag började jag därför gå ut helt ensam om morgnarna och skjuta. Nu har det blivit en vana. Mitt lyckonummer är 21, så jag går ner till en plan där jag bor och skjuter 21 skott varje morgon. Jag vet inte vad som skulle hända om jag inte sköt de där skotten, men jag mår bra av att göra mål.

Annons

Allt det här låter ganska amerikanskt.

– Jag förstår vad du menar. Men allvarligt talat, jag förstår inte hur det skulle kunna vara negativt att vara besatt av något så härligt som att göra mål. Jag har heller inga problem med att säga till mig själv att jag är bäst. Att höra det gör mig glad, och om jag är glad har jag större chans att lyckas.

Ingen risk att det stiger dig åt huvudet?

– Nej. Skulle jag sväva iväg finns mina föräldrar där och tar ner mig på jorden.

På vilket sätt då? 

– Jag var fyra år när jag började spela fotboll och under min första säsong rörde jag tydligen inte bollen en enda gång. När mina föräldrar tycker att det går lite väl bra brukar de påminna mig om hur jag satte mig ner på planen för att plocka blommor när de andra tjejerna satte av mot mål, och hur jag glatt vinkade till tränaren när han försökte få med mig mer i spelet. Det var först året efter, när jag fyllt fem, som jag fattade vad det handlade om. Då gjorde jag sju mål i säsongspremiären. Det brukar jag kontra med när mamma och pappa börjar snacka.