Daniel Sundgren om arv och miljö

Som son till en allsvensk kultspelare ligger man bra till hos ­supportrarna från start. Men frågar man AIK:s 26-åriga högerback så har hans efternamn tvingat honom att gräva djupare än andra.

Är du trött på att kallas »Lill-Gary«?

– Jag är ganska van. För det mesta är det kul att bli påmind, men det kunde vara jobbigt när jag var yngre. Många trodde att jag fick fördelar som Garys grabb, men jag har testats hårdare än de flesta. Jag var utlånad till division tre och var bänkad i Superettan innan jag spelade fyra år i Degerfors. Jag har krigat som fan för att få spela i AIK.

Via den tidigare samarbetsklubben Väsby lämnade du AIK:s organisation när du var 21. Trodde du att du skulle komma tillbaka en dag?

Annons

– Ja. Jag lade aldrig upp någon tidsplan för när det skulle ske, men jag såg hela tiden framför mig hur jag spelade i AIK-tröjan. Det pushade mig på varje träning och match i Degerfors.

Förtjänade du ett A-lagskontrakt redan 2011?

– Jag var jävligt besviken när jag inte fick det. När man är ung jämför man sig med sina jämnåriga. Flera av mina kompisar hade spelat i Allsvenskan och jag måste erkänna att jag var rätt avundsjuk, nästan bitter. »Det finns inte en chans att de ska lyckas och inte jag gör det«, typ. Jag hade ju lagt ner minst lika mycket tid som de. Jag blev rätt irriterad på folk som sa att jag gled på en räkmacka på grund av mitt namn, för om det hade varit så hade jag ju fått det där kontraktet. 

Vilka sa att du gled på en räkmacka?

– Jag kan klubben rätt bra och hör hur det snackas. Det når en oavsett om man vill eller inte. Men samtidigt som jag blev förbannad gav det mig energi. Att motbevisa alla som snackar skit har alltid varit en stor drivkraft.

Samtidigt är din pappa en stor AIK-favorit. Det måste väl ge dig fördelar bland fansen?

– Ja, bland vissa är det nog så. Men jag lägger kanske mer märke till dem som kritiserar. Alla har en åsikt, oavsett om de kan något om fotboll eller inte. Det måste jag lära mig att leva med.

Gary sköt SM-guldet till AIK 1992, var framgångsrik i La Liga och blev landslagsman. Samtidigt fick han utstå hård kritik emellanåt. Varför tror du att det var så?

– Det mesta handlar om en landskamp i Göteborg [mot Luxemburg 1999] där han blev utbuad. Sverige spelade dåligt och jag antar att de behövde en syndabock. På Ullevi var det väl typiskt att det blev stockholmaren. Hade matchen spelats på Råsunda hade kanske en göteborgare blivit hängd istället. Men pappa tycker att han motbevisade folk genom hela sin karriär. Jag tror att han var väldigt stark mentalt som spelare. 

Hur har han stöttat dig med fotbollen?

– När vi var yngre var det alltid lekfullt. Vi tävlade hela tiden, men det var viktigt att det skulle vara kul. Han var alltid på mina och min brors matcher, men höll en låg profil. Många föräldrar ville lägga sig i och sätta press på tränaren. »Gör så där istället!« »Varför spelar inte han?« Den typen av snack. Pappa var trött på sådant och höll sig alltid i bakgrunden. Han har alltid funnits där för mig, men aldrig gett mig specifika råd. Vi pratar nästan aldrig fotboll hemma.

Skulle du vilja det?

– Nej, det är bra som det är. Hade han känt att han varit tvungen att lägga sig i hade han säkert gjort det. När jag pratade om AIK i Degerfors sa han bara att jag skulle fokusera på mitt: »Ha tålamod, jobba hårt, så kanske du kan komma tillbaka.«

Och så blev det. Hur var det att nå ditt stora mål?

– Jag minns känslan när jag åt frukost på [träningsanläggningen] Karlberg första gången. Äntligen var jag där på samma villkor som alla andra! Samtidigt var jag en nykomling, trots att jag kände de flesta och var bekant med miljön. Alla var trevliga mot mig. Men man märker ändå av hierarkin i ett lag. 

Annons

Hur då?

– Det är svårt att beskriva, men jag fick en känsla av att de etablerade spelarna tänkte: »Äh, han kommer ändå inte att vara ordinarie.« När jag var etablerad i Degerfors var jag säkert likadan mot de nya spelarna, på ett omedvetet plan. 

Vad är nästa mål?

– Det är otroligt skönt att jag har fått spela så mycket i år, men jag är långt ifrån nöjd. På slutet har jag – halvt på skämt, halvt på allvar – tänkt att jag ska bli bättre än vad pappa var. 

Hur mäter man det?

– Han säkrade ett SM-guld till AIK och jag gör inte så mycket mål som ytterback. Men att avgöra en seriefinal på straff kanske? Eller spela fler landskamper? Ha fler år utomlands? Jag vet att det blir tufft, men det hade varit skönt att göra honom till »Daniels pappa« en gång för alla.