»De kommer från gatorna i Casablanca«

Att »bjuda på en show« har alltid varit hans drivkraft. Men det var först när Nabil Bahoui blev tråkig som det började hända grejer.

Din teknik bygger mycket på fart. En liten vrickning och sedan sticker du. Har det alltid varit så?

– Nej, verkligen inte. När jag var liten var jag väldigt trixig och det handlade mycket om att bjuda mina kompisar på en show. Vändpunkten kom när jag var 17 år. Jag satt på bänken i Brommapojkarnas juniorlag och kände att jag inte kom någonstans i min utveckling. Då sa jag till mig själv: »Nu måste du göra mål och assist! Krångla inte till det.« Efter det vann vi Juniorallsvenskan och jag vet inte hur många mål jag gjorde. Jag har blivit lite tråkig helt enkelt.

Tråkig?

Annons

– Ja. Många älskar att se AIK vinna, men vissa kommer dit för att se spelare som ­Martin Mutumba. Man visste aldrig vad som skulle hända när han hade bollen. Jag vet själv hur det var när jag var liten och kollade på ­Ronaldinho. Under hans sista år i Barcelona dribblade han inte lika mycket och jag tänkte: »Vad är det som händer?« Det var på grund av hans finter som jag började gilla fotboll, och så är det för många barn i dag också. Alltså, jag kan göra värsta tricken fortfarande, men det viktigaste för mig nu är att jag utvecklas och kommer vidare i karriären. I den nya, snabba fotbollen finns det oftast inte tid för avancerade dribblingar. Men några »flashiga« grejer kommer jag alltid att bjuda på. Det är viktigt för mig att ge tillbaka till grabbarna.

Var kommer din teknik ifrån?

– Enligt morsan är den från gatukorsningarna i Casablanca. Hon skickade alltid ut mig till de andra barnen där när vi var på semester i Marocko. Vi hade stenar som målstolpar och fick hela tiden akta oss för bilar. Jag var väl fem då ungefär och minns inte så mycket mer, men jag antar att det inte var så mycket ytor och därför blev dribblingar viktiga. Mamma säger också att det var hon som fick mig att börja spela fotboll. En dag när hon kom hem från jobbet slogs alla barnen på gården där vi bor. Då tänkte hon »näe … min son ska inte hålla på och slåss«, och efter det började jag i ett lag.

Hur mycket extraträning ligger bakom din teknik?

– Det är otroligt mycket. När jag var liten satt vi ofta vid datorn och surfade på nikefotboll.com. Youtube fanns ju inte då. När vi såg någon sjuk fint spolade vi tillbaka och tittade om och om igen. Sedan testade man finten i vardagsrummet, och när det kändes som att den satt sprang vi ut och körde på gården. Så var det alltid. När Martin spelade i AIK för två år sedan tävlade vi om vem som kunde komma på flest egna finter efter nästan varje träning. De flesta finterna är redan uppfunna, därför handlar det om att utveckla en fint som redan finns. Både jag och Martin har några specialare som ingen har gjort tidigare.

Kan du berätta?

– Javisst! Martins är en vanlig insida-utsida. Ronaldinho-finten, du vet, flip flap. Men samtidigt som han gör den snurrar han kroppen ett helt varv. Det är lite cirkus. Min är en överstegsfint. Men istället för den vanliga drar jag benet bakåt och gör finten bakom mig. Den är inte så funktionell utan handlar mer om flash.

Du sa att ni tävlade. Hur bestämde ni vem som vann?

– Det var den som också vågade göra finten under en match. Martin tyckte att han vann det året – han gjorde ju den där lobben över en kille i Gefle, men det blev inget mål av den finten. Jag gjorde också en sjuk grej samma år. Jag kom från höger mot Brommapojkarna och gjorde en Ronaldinho-fint, flip flap. Men istället för insida-utsida gjorde jag allt med utsidan av foten. Efter det slog jag ett inlägg som det blev mål på. Därför tycker jag att jag vann. Det handlar ju trots allt om att göra mål.

Har du hittat någon ny lekkamrat sedan Mutumba lämnade AIK?

– Jadå. Jag kör ofta finter med Sam Lundholm och Niclas Eliasson. De två är fram­tiden och ska ta över efter mig när jag lämnar. Därför försöker jag lära dem så mycket jag kan. Men det händer redan nu att de slår mig ibland, så jag är inte direkt som någon farsa till dem.

Mot Kalmar i fjol fintade du bort Emin Nouri och blev sedan nersparkad. Är du aldrig rädd för att bli skadad?

– Just den situationen var överdriven. Visst, de låg under och han tyckte väl att jag förnedrade honom. Men det var inte alls så jag menade. Vi hade en säker ledning och det var kort tid kvar av matchen. I ett sådant läge kan jag bjuda vår publik på lite show. Överfall bakifrån går inte att skydda sig mot, men annars är det en teknik i sig att undvika skador på planen. Som ytter är min uppgift att slå min gubbe och jag har gjort det så många gånger nu att jag vet var smällen brukar komma. Lårkakor åker jag på nästan varje match, men jag har lyckats undvika långtidsskador.

Finns det några andra spelare i Allsvenskan som du tycker har särskilt bra teknik?

– Jag gillade Sam Larsson, men han är ju inte kvar. Han var lite mer flashig, som ­Martin, typ. En som jag blev väldigt imponerad av under januariturnén var Simon ­Gustafson. Han har verkligen fantastisk ­teknik. Inte så trixig, utan mer funktionell teknik. Lite som Mesut Özil. De dribblar inte så mycket, de har bara en skön stil.

Annons