Dennis Lyxzén om positionsspel

Som ung punkare i Västerbotten lärde han sig avsky fotbolls­spelare. 30 år senare förälskade han sig i sporten och i dag ­varvar Refusedsångaren världsturnéer med måljakt i division fem.

Vad heter ditt lag?

– Höjdens BK. Vi nosade på en kvalplats till fyran, men till slut kom vi trea i Division 5 södra Västerbotten. Jag är striker eller ytter och fick kanske spela lite väl lite i år. Men det roliga är att jag känner att jag utvecklas fortfarande.

Det är inte många 44-åringar som känner så.

Annons

– Jag menar det. Men så startade min fotbollskarriär sjukt sent också. Jag var 38 när jag blev licensierad spelare och gjorde min första elvamannamatch. Vi möter många utvecklingslag i serien och det känns absurt när man upptäcker att någon av motståndarnas farsor vid sidlinjen är en gammal bekant.

Hur var ditt förhållande till fotboll när du växte upp?

– Ytterst problematiskt. På mellan- och högstadiet var det en stark positionering mellan sportkillarna, pluggisarna och »de konstiga«. Jag var superkonstig och för sportkillarna i Vännäs blev jag en tacksam måltavla. De var riktiga mobbare. Mitt försvar blev att göra utanförskapet till en grej. »Jag är kanske konstig men fuck you, nu ska ni få se på konstig!« Så dök man upp i skolan med en blå mohikan­frisyr nästa dag. Jag stod inte ut med mansnormen och likriktningen som fanns inom lagsporterna. Jag hade länge svårt att ens titta på fotboll på grund av de minnena.

Men något hände?

När vi turnerade med Refused på 90-talet hade vi med en fotboll som vi lattjade lite med då och då. Så kom VM  94, jag sögs in i matcherna och sedan blev det att jag tittade allt mer. Lite senare började jag spela korpfotboll med ett gäng musiker och upptäckte hur fruktansvärt kul fotboll är. Men sjumannamatcher åtta gånger om året räckte inte, så för sex år sedan ringde jag en kompis i Höjden och frågade om jag fick komma och träna. Nu tänker jag köra på så länge jag får och kroppen pallar.

Finns det fler musiker som spelar organiserad seriefotboll?

– Åtminstone ingen som turnerar på min nivå. Jag gör ändå 70–100 spelningar om året i olika länder. Musiken är mitt yrke och kräver mycket av mig. Alla skivor jag lyssnar på, alla böcker jag läser, alla samtal jag hamnar i – allt det samlar jag i en informationsbank som jag försöker göra något kreativt av. Fotbollen är en fristad. Jag tänker inte på något annat när jag är på planen. Och det älskar jag.

Man undrar ju hur bra …

– … jag hade kunnat bli om jag satsat på fotbollen tidigare? Jag vet. Men då hade jag missat mycket annat. Och sanningen är att jag knappast hade nått högre än division två.

Händer det att motståndarna berömmer din musik?

– Ibland. Man tror ju lätt att ingen har koll på vad man gör. När jag började i Höjden snackade vi mest fotboll i laget. Någon sa kanske: »Du är musiker, va?« Inte mer än så. Men när jag kom till en futsalträning dagen efter nyheten om att Refused skulle börja spela igen var fyra lagkamrater superglada: »Så jävla kul att ni ska återförenas!« Och så berättade de om gamla spelningar som de varit på. De hade alltså vetat hela tiden och kanske var det något västerbottniskt. Rädslan för att framstå som påstridig.

Du tittar på mycket fotboll också?

– Jag kan lätt se sju matcher i veckan.

Toppfotbollen är ju också kapitalistisk i stor utsträckning. Har du inga problem med det som socialist?

– Klart att jag har. Att Pogba kan kosta en miljard är ju helt vansinnigt. Och allt inom Fifa … men man blir galen om man tänker så. Jag försöker koppla bort hjärnan och uppskatta själva fotbollen. När jag njuter av Man Citys presspel mot Barcelona tänker jag inte på hur absurt mycket pengar de har lagt på sina spelare.

Annons

Det finns vänsterklubbar du skulle kunna hålla på.

– Jag upptäckte fotbollen så sent. Jag kan uppskatta St Pauli och Livorno och när jag upptäckte att Diego Forlán skrev om socialism på en blogg blev jag glad. Men den känslo­mässiga kopplingen till ett lag måste ske tidigare. Sedan går det också att skilja på konsten och konstnären. Jag kan älska det Andrea Pirlo gör på planen och ändå tycka att han verkar vara något av en idiot.

Tror du att det är lättare för en »super­­konstig« ung kille att finna sig till rätta i ett fotbollslag i dag?

– Jag vet inte alltså. Det finns ändå en grabbighet och en likriktning där fortfarande. Jag är fortfarande den konstiga killen i omklädningsrummet. Förhoppningsvis kan ledarna bli mer medvetna om strukturer, normer och genusfrågor. Men det som är härligt i de lägre serierna är fotbollen som integrationsverktyg. När vi mötte Roberts­fors bestod nästan hela deras lag av ensamkommande flyktingbarn. Det var helt suveränt.