»För mig är speluppfattning den finaste egenskapen en fotbollsspelare kan ha. Nästan alla spelare som jag har sett upp till har haft förmågan att se det andra inte ser på planen. Ta till exempel Zinedine Zidane och Guti när de spelade tillsammans i Real Madrid. De var helt jävla otroliga! Men problemet med speluppfattning är att den inte går att kopiera. Skotteknik går att granska och sedan ta över, men det är omöjligt att ta sig in i någons hjärna och se det han ser eller förstå vad han tänker. Däremot tror jag att man undermedvetet får bättre spelförståelse genom att titta mycket på toppfotboll, och jag ser verkligen extremt många matcher. Fram till för kanske två år sedan missade jag i princip inte en enda match. Jag satt klistrad framför TV:n alla kvällar och helger. Under januariturnén med A-landslaget märkte jag att tittandet hade betalat sig. Jag hade aldrig tidigare spelat landslagets typ av försvarsspel – ändå kände jag igen det och kunde ta till mig det direkt när Erik Hamrén hade genomgångar. Och det är inte så att jag tidigare suttit och tänkt ›hur fungerar försvarsspelet nu, då?‹ när Sverige spelat. Det skiter nog i princip alla i när de tittar på landslaget.
För mig är spelförståelse och speluppfattning två olika saker. Förståelsen handlar om hur spelet fungerar teoretiskt. När tränaren står vid tavlan och säger ›så här rör ni er när ni försvarar ett inlägg‹, eller när man tittar på matcher i efterhand och utvärderar sin egen insats. Uppfattningen handlar däremot om hur man praktiskt utför olika moment under en match, in game liksom. Det gäller att kunna ta så bra och snabba beslut på planen som möjligt. Jag kan tänka mig att min speluppfattning har utvecklats av att jag har spelat mycket fotboll på många olika sätt. Hemma i trädgården har jag till exempel genom åren spelat mycket två mot två tillsammans med kompisar. Sådana situationer uppstår ofta under en match, och även om det inte är riktigt samma sak så har spelet i trädgården gjort mig van vid situationen. Det är liksom inte nytt för mig. Jag blir inte stressad.
Jag tror också att hockeyn har hjälpt mig. Jag spelade fram tills jag var 14–15 år och där är tempot många gånger ännu högre än i fotboll. Hjärnan vänjer sig vid att ta snabba beslut, men även att se olika vinklar i ett större system. Om jag till exempel ville valla pucken i sargen till en lagkamrat var jag tvungen att snabbt beräkna både hastighet och vinkel. Lite så är det i fotboll också. Man kan likna det vid att det dyker upp bilder i huvudet med gröna pilar där jag ska passa bollen och röda där jag inte ska göra det. Samtidigt går allt så fort. Det är inte så att jag får upp en tavla i skallen som stannar kvar i tio sekunder. Bilderna, eller tankar är det väl egentligen, dyker upp i några millisekunder. Därför är det oerhört viktigt att hela tiden vara koncentrerad och uppdaterad om var bollen, medspelarna och motståndarna befinner sig. Eftersom mitt humör inte alltid är det bästa drar jag ibland på mig onödiga varningar, och man skulle kunna tro att temperamentet och koncentrationen inte går så bra ihop. Men faktum är att det gör det för mig. Adrenalinet jag får när jag blir förbannad fungerar som bränsle för koncentrationen. Jag är inne i matchen helt enkelt. Blir jag inte förbannad känner jag mig ofta slapp.
I min roll som ›tia‹ i Häcken använder jag min speluppfattning mest i offensiven, och ofta förknippas nog god speluppfattning med en genialisk passning. Men jag skulle säga att de här egenskaperna spelar en större roll i försvarsspelet. Om jag hårdrar det så handlar försvarsspel om att springa, tackla och läsa spelet. I anfallsspel finns det kanske tio moment att förhålla sig till. Därför kan en försvarare vara tongivande bara genom att ha bra speluppfattning.«
Tack för att du läser Offside
Teckna en prenumeration eller Logga in för att fortsätta läsa.
