Ella Masar McLeod om tungt bagage

Efter en vecka i Malmö kom panikångesten. ­Sam­tidigt fick McLeod höra att hon mest hade värvats som sällskap till sin fru, målvakten Erin McLeod. Nu lämnar Ella Masar McLeod Rosengård som lagets bästa målskytt.

 Hur minns du dina första månader i FC Rosengård?

– Jag hade drömt om att få spela för klubben men hade känslan av att något dåligt skulle hända. Efter en vecka åkte Erin till en landslagssamling med Kanada. Jag var ensam. Alla i laget hade sina egna liv och åkte hem efter träningarna. Jag är tvilling och har haft någon intill mig sedan jag föddes. Känslan av tvivel smög sig på. Det kändes som om min tunga svullnade upp och jag kunde inte sova på nätterna. Huvudet värkte och jag kände smärtor i bröstet. När Erin kom tillbaka hade jag gått ner mellan fem och sju kilo. Hon undrade vad som hade hänt.

Hur reagerade klubben?

Annons

– De undrade om jag ville åka hem, men jag ville kämpa. »T« [Rosengårds sportchef Therese Sjögran] var fantastisk. En natt hade jag en riktigt jobbig panikångestattack. Jag låg helt genomsvettig i sängen och försökte få ner min hjärtrytm i två timmar. Dagen efter pratade jag med »T« som sa till sin fästmö: »Okej, jag har en spelare som kommer hem till oss eftersom hon behöver hjälp.« Hon lyssnade och brydde sig men behandlade mig aldrig annorlunda inför andra.

Var det jobbigt att spela fotboll också?

– Matcherna var som en frizon, men vissa träningar efter sömnlösa nätter var jobbiga. Det var frustrerande att kroppen gjorde tvärtemot vad jag ville. Som idrottare är man van vid att träna skiten ur sig för att bli bättre. Men under den här perioden var det tvärtom, att försöka bekämpa ångesten gjorde det bara värre.

Hur tog du dig ur problemen?

– Erin slet av korsbandet i mars. Det blev min väg ut, jag var tvungen att finnas där för henne. Till slut insåg jag också att det enda som hjälpte mot ångesten var att sätta mig ner och låta saker vara. För mig, som är van vid att besegra problem genom att kämpa, kom inte den inställningen naturligt.

Varifrån kommer din kampinställning?

– Jag har en äldre bror och när vi var små gick han mig på nerverna. Han utmanade mig och jag var tvungen att motbevisa honom. Sedan skilde sig mina föräldrar när jag var 14 och mamma blev inlagd för vård. Hon var bipolär. Pappa var missbrukare och var inte så närvarande. Jag lärde mig att stå upp för mig själv när jag var 14 år. Det har alltid funnits en kampaspekt.

När du kom till Rosengård tvingades du motbevisa folk igen.

– Ja, vissa säger att jag bara kommit som »Erins fru«. »Vem är Ella? Hon spelar inte ens i landslaget. De fick henne bara på köpet.« Men för att vara ärlig hittade de ju mig faktiskt tack vare Erin. Och hon övertalade mig att provspela, för jag var så förbannad över att behöva provspela för ett lag. Jag var kapten för Houston – varför kunde folk inte se hur bra jag var? Men jag bestämde mig för att vara ödmjuk, betala för min egen flygbiljett och provspela i en vecka. Jag är tacksam för att »T« tog en chansning och värvade mig.

Du och Erin spelade tillsammans i ett halvår innan ni blev ett par. Förändrades känslan på fotbollsplanen också?

– I Houston spelade jag ytterback, och när jag tog fel beslut skrek hon på mig mer än tidigare. Nu är jag anfallare, så det är lugnt. Vi är noga med att hålla isär privatlivet och laget. När vi kommer hem är hon min fru, men i omklädningsrummet är hon som vilken lagkamrat som helst.

Ni gör musik tillsammans också?

– Vi kallar oss The McLeod’s och har släppt två singlar. Jag spelar piano och Erin sjunger, jag tyckte att jag sjöng bra tills jag träffade henne … Det känns coolt att säga till sin fru: »Du, vi åker till studion efter träningen!« Att göra musik ihop får oss att må bra, men jag har lite scenskräck, så det kan bli svårt om vi ska börja uppträda.