»Jag växte upp i Cork på Irland. Jag var en hyfsad fotbollsspelare och gjorde några matcher i högstaligan, men valde ändå att satsa på studierna. För att ha råd att plugga jobbade jag extra som gatutrubadur och när jag flyttade till Sverige 1994 – egentligen skulle jag bara hälsa på några kompisar i Uppsala – fortsatte jag med musiken. Jag gjorde techno- och housemusik under artistnamnen Bacuzzi, Dk7 och The Mighty Quark. Samtidigt började jag följa den svenska fotbollen och när en kompis frågade om jag ville bli assisterande tränare i Reymersholms IK nappade jag.
Sommaren 2006 var jag huvudakt i danstältet på Roskildefestivalen. Fotbolls-VM pågick samtidigt och när jag blev intervjuad av ett argentinskt TV-team på backstageområdet frågade jag: ›Hur kunde Pekerman byta ut Riquelme mot Tyskland? Ballack fick ju dominera mittfältet efter det!‹ Reportern blev ställd. Han hade en massa frågor om min musik – jag ville bara prata fotboll. Efter det förstod jag att fotbollen var mycket viktigare än musiken. Jag bestämde mig för att verkligen satsa. Jag utbildade mig, tog min Uefa A Licence och hamnade – tack vare Jan Mian – i Boo FF. I Boo ansvarar jag för pojkar födda 2002. Utöver det jobbar jag också med utbildning av tränare i Värmdö FF, plus att jag hjälper min lokala breddförening, Essinge IK, med tränar- och spelarutveckling.
En sak som tidigt slog mig när jag kom in i svensk ungdomsfotboll var hur organiserad träningen var – även i unga åldrar. För mig är organisation inte alltid detsamma som bra. Barn lär sig genom att leka, organiserar man deras fotboll för tidigt tvingas de in i en vuxenmiljö. I Sverige finns till exempel en stor tillit till konkreta övningar. Det ska se snyggt ut, konerna ska stå i prydliga rader – men var finns inlärningsmomentet? Jag tror att man lär sig mer genom fritt spel, och istället för att använda termer som ›passningsskugga‹ och ›spelbar‹ – ord som svenska tränare älskar – säger vi till barnen: ›Försök att se bollen hela tiden!‹ Det är lättare för dem att ta till sig. Om du kan se bollen, vad betyder det? Jo, att du är spelbar.
På senare tid har jag samarbetat med RCD Espanyol och just nu är jag klubbens representant i Norden. Under mina besök i Espanyol har jag sett att barnen mycket oftare får spela fritt än i Sverige. Tack vare det lär de sig tidigt att lösa problem på planen. Vid sex års ålder är det ingen kvalitetsskillnad mellan svenska och spanska fotbollsbarn. Sedan händer något. De spanska spelarna blir bättre på att hantera plötsliga situationer som uppstår på planen. I Espanyol prioriterar man kontextualisering av spelet framför de strikta övningarna. Svenska ungdomar har ofta bra teknik, men alldeles för ofta har de skaffat sig den genom isolerad träning och har därför svårt att använda den i matcherna. Bara det att svenska barn inte säger att de ›spelar fotboll‹ utan att de ›går i fotboll‹ tycker jag är talande. I det fria spelet – till exempel fyra mot fyra – måste du också passa bollen till markerad spelare då och då. I Sverige får många barn tidigt lära sig att inte göra det. Varför då? undrar jag. Det är utvecklande att behöva ta emot bollen fast du är markerad, det kommer du att behöva göra massor av gånger som seniorspelare.
