Fredrik Lindström om fotbollens språk

Vad är typiskt för det svenska fotbollsspråket?

– Sportspråket i allmänhet och fotbollsspråket i synnerhet använder gärna krigstermer. Jag ser fotbollsarenan som ett reservat i samhället. Där reagerar vi inte på saker vi annars skulle finna tokiga. Vi är till exempel emot krig, alla är överens om att det är något dåligt. Men när Sverige möter Danmark i fotboll kan vi kalla det för »Slaget om Skandinavien«. På planen finns »härförare« och »fältherrar« som drar iväg »projektiler« och det gäller att »kriga« för att vinna. Det är också tillåtet att vara nationalistisk. Om jag går på stan i en jacka med en stor svensk flagga på ryggen kommer folk att titta konstigt på mig. Men på läktaren kan jag måla mig gul och blå, jag förväntas nästan göra det.

Så du gör det?

– Nej, jag är ett undantag. För mig är spelet viktigare än lagen, och det är inte okontroversiellt att tycka så. När Sverige slog ut Argentina i VM 2002 blev mina vänner extremt provocerade av att jag inte jublade. Jag tyckte att Argentina stod för en mycket vackrare fotboll och sörjde när de åkte ut. Då var det plötsligt fel att inte vara nationalist.