Vad gör dig till en bra markeringsspelare?
– Jag är följsam och spelar alltid hårt.
Vad är viktigt att tänka på i markeringsspelet?
– Att läsa spelet och motståndaren. Möter man en stark spelare är det viktigt att hålla lite avstånd, så att man inte blir bortskuffad och bortvänd. Mot mindre och tekniska spelare kan man däremot ligga i ryggen. Om de lyckas vända får man inte titta för mycket på kroppen, utan istället hålla blicken på bollen.
Går du in extra hårt i matchens första duell?
– Är jag extra taggad satsar jag nog, för att skrämma motståndaren en aning och få ett psykologiskt övertag. Blir det axel mot axel trycker jag gärna till riktigt hårt. Det är skönt att träffa rätt med en hård tackling, att det verkligen känns i kroppen för motståndaren. När de väljer att passa istället för att utmana och dribbla, då har jag lyckats bra. Men inte mejar jag ned någon. Det är inte så smart att få frisparkar mot sig.
Blir du ofta varnad?
– Senaste säsongen fick jag bara en varning i Allsvenskan. Det hände i en hemmamatch, mot Kenty. Jag var lite nonchalant och blev bortvänd, så jag drog henne i tröjan.
Är det acceptabelt med tröjdragningar?
– Ja, i vissa situationer, om det görs smart. När man märker att det kan uppstå en målchans som man inte kan förhindra på något annat sätt. Men tröjdragningar ska helst ske högt upp på plan. Återigen, man vill inte få farliga frisparkslägen mot sig.
Har du spelat någon match där du hela tiden blivit bortspelad?
– Det kändes som om jag ständigt kom fel när vi mötte Tyskland i gruppspelsmatchen i EM 2001. Jag lyckades aldrig få tag på Birgit Prinz, men det berodde också på att hela vårt lag var snett ute i det defensiva spelet. Det var oerhört frustrerande. Jag drog på mig två frisparkar efter ganska fula fällningar. I den ena situationen kom jag med dobbarna rakt över Prinz ben. Jag var irriterad över alla mina tidigare misstag i matchen. Jag tänkte verkligen inte »nu jävlar ska jag ta henne«, det gör jag aldrig, men ibland är tacklingarna utlopp för en irritation som byggts upp under matchen.
Ändå är din mest omtalade insats när du markerade bort just Prinz i den följande EM-finalen.
– Jag studerade henne i semifinalen mot Norge. Hon var ruggigt bra och hade show med de norska backarna. Jag fick massor med frågor inför finalen: Var det möjligt att stoppa Prinz? Skulle jag kunna sova natten före finalen? Det blev så mycket snack om henne att jag tänkte: »Nu skall hon få.« Jag kände att jag inte hade något att förlora. Det är nog en av de matcher jag är mest nöjd med i karriären.
Du spelar mittback i Umeå och ni är ofta överlägsna era motståndare. Är det svårt att bli bättre i en så ojämn serie som Allsvenskan?
– Man får inte glömma bort att jag varje träning möter många av landets bästa spelare, som Hanna Ljungberg, Malin Moström och Anna Sjöström. Men visst är det knepigt när man i vissa matcher står sysslolös tjugofem minuter i sträck. Det gäller att lära sig att hålla koncentrationen även i sådana matcher.
Känner du aldrig för att lämna backpositionen?
– Visst har jag ibland lust att sticka iväg i anfallet. Men ofta när vi är överlägsna står det redan tre, fyra andra spelbara lagkamrater på offensiv planhalva. Då är det ingen större vits för mig att gå med i anfallet.
Det lär vara en hel del prestige i närkamperna på Umeås träningar.
– Inte spelar jag hårdare på träning än vad jag gör på match. Men visst känns det bra att få övertag på lagkamraterna, eftersom jag vet att de är riktigt bra spelare. Klarar jag av att stoppa Hanna Ljungberg på träning är det klart att jag får ett gott självförtroende och blir trygg när jag möter andra spelare.
Stämmer det att du inför en seriefinal mot Malmö tacklade henne så hårt att hon blev skadad?
– Ja, men sådant händer alltid någon gång. Jag chansar aldrig på en träning. Jag tacklar bara om jag är säker på att träffa rätt.