Helena Eggen om att bli utklassad

Sämsta laget i Dalarnas sämsta serie. Noll poäng och 0-201 i målskillnad. Helena Eggen, lagkapten i Söderbärke Goif, har ändå ljusa minnen från säsongen.

Inget mål på 18 matcher, hur nära har det varit?

– Vi har haft några offensiva frisparkar och hörnor. Det är inte så att vi regelbundet trycker på och skapar farliga chanser.

Inget stolpskott eller en miserabel domarinsats där ni borde ha fått straff?

Annons

– Det kanske har varit någon sekvens på hörna där vi skulle kunnat göra mål, men bara någon enstaka. Vi har försökt att ha de starkaste spelarna längst bak och ibland har vi spelat helt utan anfallare.

Vad är det som gör att ni ändå orkar fortsätta?

– Gemenskapen är det allra viktigaste, men det är inte alltid jättekul. Vissa matcher när vi möter topplagen förlorar vi med över 20 mål.

Hur är känslan att vara på väg till en bortamatch där du redan vet att ni kommer att förlora?

– Vi spelade en bortamatch i Mora och dit är det nästan 20 mil. Vi förlorade med 22–0. Det kanske inte är jättekul att åka på just den matchen. Men väger man ihop allting ger det ändå mycket att hålla på.

Vad är en bra match för er?

– Jag märker att det går okej för oss när det inte bara blir 90 minuter försvar. De flesta lagen vi möter förväntar sig att de ska vinna stort. När matcherna är jämna, och även om vi ligger under med något mål, märker man att vi har roligare än motståndarna. Om det fortfarande står 0–0 efter en halvtimme och det märks att laget vi möter blir frustrerade – då har jag kul.

Så ni delar upp matcherna i perioder?

– När vi har gjort bättre matcher tar vi alltid upp det som har gått bra. Till exempel: »Den här matchen krigade vi jättebra!« Det skapar en positiv energi. Hade vi fokuserat på det dåliga hade vi nog slutat spela.

Men om det är en halvtimme kvar och ni ligger under med 8-0 …

– I de tuffa matcherna kan man önska att klockan tickade lite fortare.

Finns det någon anledning till att det inte går bättre?

– Vi har alltid haft det tufft med att få folk till laget. Söderbärke är en liten ort [ca 1000 invånare ] och vi har alltid legat i botten. Men för några år sedan kom några tjejer som flytt till Sverige och hamnat i Norberg [tre mil från Söderbärke] och frågade om de fick vara med. Det tyckte vi var kul och vi tänkte att vi kanske skulle kunna hålla igång en säsong till och samtidigt göra något bra. Vi hade inga problem med att ha med några som i princip började helt på noll. Dessutom var de inte välkomna någon annanstans. 

Inte välkomna?

Annons

– Vissa av tjejerna hade försökt att träna med andra föreningar, men fick inte vara med för att de inte spelat så mycket förut. 

Du pluggar i Örebro, elva mil bort. Hur involverad är du i klubben?

– Pappa är ensam tränare och gör allting själv, så jag försöker hjälpa honom så gott det går. När jag bodde hemma var det antingen jag eller pappa som hämtade de nyanlända tjejerna i Norberg och körde hem dem efteråt. Men eftersom de nu är fler som bor i Norberg har träningarna lagts där under hösten. Själv har jag inte kunnat träna så mycket, men åkt hem på helgerna för att spela matcher. 

Att flyktingkillar spelar fotboll hör man mycket om, men det verkar inte lika vanligt med tjejer?

– De flesta av de här tjejerna hade aldrig idrottat innan de kom hit. Det är afghaner, albaner, kurder och en tjej från Eritrea. Tjejerna från Afghanistan fick ju inte ens spela innan. Eftersom Norberg inte är ett stort samhälle finns det inte så mycket att göra. Vissa av tjejerna kanske inte gillar fotboll så mycket, men är med för att det är kul att hålla på med någonting.

Hur ser det ut inför nästa säsong?

– Vi ska försöka hålla igång ett år till. Problemet är återigen att vi inte är så många spelare. Även om vissa vill vara med så jobbar de nästan varje helg och då får vi inte ihop ett lag. Ska man anmäla sig till seriespel måste man vara säker på att folk dyker upp. Men vi ska i alla fall försöka till våren, och lyckas vi ska vi försöka göra mål också.