Janne Andersson om återanvändning

Ett välbekant tränaransikte fick anfallaren Emir Kujović att välja IFK Norrköping. Håller trenden i sig blir han den tredje före detta Halmstadsspelaren att göra succé på Nya Parken.

Är du typen som alltid beställer samma pizza?

– Helt klart. Och på samma pizzeria dessutom: Paradiso i Skarphagen. Där beställer jag en Opera. På den är det bacon, lök, korv och lite annat gott. När jag har hittat något som funkar fortsätter jag gärna med det.

Det gäller uppenbarligen fotbollen också.

Annons

– Absolut. Det sägs ibland att jag är fyrkantig. Den kritiken köper jag inte riktigt, för inom ramarna testar jag gärna nya grejer. Men jag har vissa fundamentala bitar jag håller mig till. Vid den första punkten i mitt tränarblock står det till exempel: »Mina lag ska vara starka på fasta situationer.« Det ruckar jag inte på. Mina spelare ska gilla att verkligen ta kampen.

Och det får gärna vara spelare du har tränat tidigare?

– Ja, fast jag skapar inte en plats åt en spelare bara för att jag råkade gilla honom när jag hade Halmstad. Det måste finnas ett behov. Men om vi söker en viss spelartyp och det finns någon gammal bekant med rätt egenskaper, då vänder jag mig gärna till honom först. Tänk dig själv vilken fördel. Har jag sett en spelare i 50 matcher och på 400 träningar är det klart som sjutton att jag vet ganska mycket om den killen. Samtidigt är det en fördel för spelaren också, han vet precis vilken tränare som väntar.

Men det är bara en fördel om spel­aren minns dig med värme. Finns det gamla spel­are du kom sämre överens med och därför omöjligen kan locka till Norrköping?

– Någon kanske. Men ingen som jag skulle vilja ha. Gunnar Heidar Thorvaldsson, Andreas Johansson och Emir Kujović tyckte uppenbarligen inte att jag var en total idiot i Halmstad eftersom de alla valde att komma hit.

Återanvändandet har varit framgångsrikt. Thorvaldsson blev skyttekung här och Johansson är kanske er viktigaste spelare. Men de sågs inte direkt som storvärvningar när du tog dem.

– »Ante« är kanske inte spektakulär i allas ögon, men mina tränar­kollegor förstod nog vilket kap vi gjorde. Jag tjatade länge på honom innan han f­lyttade hit, för jag visste vilken suverän människa han är. Hade jag haft en son skulle jag vilja att han var som »Ante«. Mathias Florén k­allar honom till och med »sonen«, för att retas med mig. Med Gunnar var det annorlunda. Vi var nykomlingar i Allsvenskan och jag ville ha in en fysisk och rapp forward som är nyttig i ett lag som försvarar sig mycket. Efter ett tag kom jag på det: »Det är ju Gunnar jag söker!« När jag ringde till honom var han i färd med att bygga hus hemma på Island, han skulle träna med ett lokalt lag efter ett motigt år i Esbjerg. »Jag är för otränad«, sa han till mig. Men jag lyckades tjata med honom till ett läger och sedan gjorde han succé hos oss. Det ska jag inte ta åt mig äran för, men det skadade inte att jag kände till hans egenskaper så väl.

Finns det någon fara med att locka till sig gamla favoriter?

– Fotbollsmässigt ser jag bara fördelar. Men personligen tar jag förstås en risk, eftersom jag är så tydligt förknippad med dem sedan tidigare. Misslyckas de blir det så att säga »mitt« f­iasko. Men hittills har det gått väldigt bra. Jag vill också påpeka att jag har värvat duktiga spelare till Norrköping som jag inte har haft tidigare. 

I Norrköping har du heller ingen sportchef ovanför dig att övertyga.

– Jag och Pelle Olsson i Gefle är de enda i Allsvenskan som både är tränare och sportchef. Det innebär mer jobb, men jag får också total kontroll över fotbollsverksamheten. Det gör det lättare för mig att bygga ett lag, även om jag självklart måste övertyga vissa personer i föreningen när jag vill värva en särskild spelare.

Finns det gamla bekanta du har misslyckats med att locka till Norrköping?

– Peter Larsson hoppades jag mycket på, och ett tag såg det lovande ut. Men det var aldrig riktigt, riktigt nära. När Helsingborg kom med i bilden kunde vi inte matcha dem.

Vilken spelare skulle du helst återförenas med?

– Markus Rosenberg. Så bra som han var i Halmstad 2004 … Det är en rolig historia förresten. Tom Prahl hade börjat träna Malmö och när han skulle flytta från Halmstad ringde han mig för att få bärhjälp. Just när vi stod och lyfte något tungt sa jag till Tom: »Låt Rosenberg gå till oss, annars släpper jag taget och går härifrån!« Vi lånade Rosenberg och han gav oss nästan ett guld det året. Om han vill hem till Sverige framöver är jag självklart intresserad. Jag har redan tjatat på honom en del faktiskt, halvt på skämt, halvt på allvar.

Annons