Johannes Hopf om att gå under radarn

Få svenska målvakter är lika heta, ändå är han iskall när det kommer till landslaget.

 Jag tänkte göra en intervju med dig om hur lite uppmärksamhet du har fått i Sverige, men så såg jag att du hade släppt in 16 mål på de första 7 omgångarna. En ynka vinst har ditt Gençlerbirliği fått ihop. Hur räddar vi det här?

– Det vete fan. Skriv att jag är grym bara! Det är ändå ingen i Sverige som har koll.

Vågar jag lita på att du är grym?  

Annons

– Sedan jag kom till Turkiet 2015 har jag utsetts till klubbens bästa spelare två år i rad och i fjol tog jag målvaktsplatsen i »Säsongens lag« för hela turkiska ligan. Så ja, jag är ganska bra. Men som lag har vi inte hittat rätt i år, vi har tappat nyckelspelare och nyförvärven har inte kommit igång. Gençlerbirliği är en liten klubb som handlar billigt och försöker sälja med vinst. Anrik och respekterad, men långt ner i näringskedjan. Vi är lite som Turkiets Brommapojkarna. Att vi kom åtta i ligan förra säsongen var sensationellt.

Du fick några rubriker i svenska medier i december 2016 när det stod klart att du var den målvakt i de högsta ligorna i Europa som släppt in minst mål: åtta nollor på 14 matcher, totalt 8 insläppta mål. 

– Ja, det var kul med lite uppmärksamhet. Kontrasterna är så stora. Här i Turkiet blir jag stoppad överallt, poliser stannar mig för att ta bilder och autografer, passkontrollanter drar in mig på sina kontor för att bjuda på te. När jag är hemma i Sverige på semester är det knappt en kotte som känner igen mig. Det är nog bara hammarbyare.

Hur påverkar det ditt humör att gå från beröm och framgångar till storförluster och bottenplacering? 

– Jag mår uselt efter en förlust men har med åren blivit bättre på att hantera motgångar. Många turkiska lagkamrater påverkas desto mer, de kan gråta när de blir utbytta och efter en vinst kan de bete sig som om de bestigit Mount Everest. Det finns ett persiskt ordspråk som jag ibland återkommer till: »Även detta är övergående.« Det tänker jag på när resultaten går emot oss. Men också när det går bra.

Du är ändå ohotad förstemålvakt? 

– Under min första höst här hade vi sex olika tränare. Fem olika målvaktstränare! Men jag behöll min plats, de såg och ser väl samma sak som Hammarby såg när de värvade mig från en division fyra-klubb 2008. Jag brukar beskriva det som en »eld i huvudet«. Jag har aldrig levt på talang, hela min karriär har handlat om vilja och hängivenhet. Det uppskattar turkarna.

Du har sagt att du måste hitta en balans mellan »crazyness och ödmjukhet« för att prestera. 

– Jag är i vanliga fall, utanför planen, en introvert person. Väldigt, väldigt lugn. När det blir match slår det om fullständigt. Jag skäller ut mina lagkamrater på uppvärmningar, jag får något mörkt i ögonen. Det är den där elden som kommer fram. Mina lagkamrater säger att det är svårt att få kontakt med mig fem minuter före avspark. I Hammarby kom materialaren fram till mig en gång och klappade till mig i magen strax innan vi skulle gå ut. »Lycka till«, liksom. Jag var nära att slå ner honom!

En enda gång har du blivit uttagen till landslaget – i mars 2016. Vad tänker du om det?

– Det blir ju en liten örfil varje gång jag inte blir uttagen, men det är inte själva erkännandet jag är ute efter. Snarare är det ett mål jag har, jag vill spela för landslaget och jag tycker att mina prestationer är väl så bra. Turkiska ligan är ändå rankad som den tionde bästa i Europa … Häromdagen kom det fram en man till mig i mataffären och frågade hur bra målvakter Sverige egentligen har med tanke på att jag inte kommer med i landslaget. Jag vet inte vad jag ska svara på det.

Du måste ju lämna din klubb, Johannes! 

– Jag trivs bra här, men vi får se. Jag får fortsätta kämpa lite mer än alla andra. Min egen historia har bevisat att det lönar sig.