Jonas Lantto om att bli kvar

När tränaren Poya Asbaghi skrev på för IFK Göteborg var han inte den förste att använda Gefle IF som språng­bräda. Så varför har spelaren som presterat bäst över tid aldrig velat kliva upp på den?

Du är 30 år och har spelat för två klubbar: Kiruna FF och Gefle IF. Vad tänker du om det?

– Att det är ovanligt. Fotboll går väl ut på att vinna, söka utmaningar och spela utomlands och sådant. Men jag vet inte. Jag uppskattar själv spelare som knyter an till sin förening över tid och inte kysser klubbmärket första dagen. Det känns överdrivet när spelare byter ett stort lag mot ett annat bara för att tjäna mer pengar.

Drivs du inte av pengar?

Annons

– Det gör väl ingen som stannar i Gefle? Jag blir inte miljonär här men lever ändå på fotbollen. Jag har aldrig drömt särskilt stort. För mig känns det fint att inte vara en spelare i mängden som kommer och går. Jag vet vilka fansen är här, jag känner folket på kansliet. Och om 50 år kanske man fortfarande minns mig i Gefle.

Men ändå: ännu en försäsong med Gefle. Blir du inte less?

– Njae. Numera är försäsongen inte pest och pina. När grabbarna gnäller på planen brukar jag berätta hur vi hade det i Kiruna. Vi hade varken hall eller dugliga planer, för att hålla igång fysiken körde vi långdistanslöpning eller intervaller i 25 minusgrader. Psyket fick jobba hårt där uppe. När vi skulle öva på ett större spel vintertid höll vi till på en skolgrusplan täckt av snö och is. Underlaget var så hårt att vi skruvade i vanliga skruvar, alltså skruvar du kör in i väggen, i fotbollsdobbarna. Det var svårt och rent livsfarligt.

Vad säger lagkamraterna när du berättar om det här?

– De förstår inte vad jag pratar om. De ska känna sig lyckligt lottade. Men jag fick åtminstone testa min inre drivkraft ordentligt.

Har du agent?

– Jag hade förr, men numera brukar jag veta ungefär vad jag kan få när det är dags att prata nytt kontrakt. Jag klarar mig själv.

Har du aldrig varit nära att flytta?

– När jag hade agent och var i slutet av ett kontrakt kunde han säga: »De här klubbarna är intresserade, vad säger du?« Men det slutade alltid med att jag blev kvar. Tryggheten har varit viktig för mig. En gång när jag var lite småhet kallade Pelle Olsson [tidigare tränare och sportchef i Gefle] in mig på kontoret och sa att en israelisk klubb ville köpa mig. Jag minns inte ens namnet, någon i Haifa eller Tel Aviv. Jag var 23 och tänkte: »Ska jag till Israel? Det är väl något man gör när man är 30?« Det kändes inte så tryggt.

Nu är du 30.

– Och defensiv mittfältare i Superettan. De ringer nog inte igen.

Undrar du inte vad som hade kunnat hända?

– Ibland frågar jag mig om jag kommer att ångra mig när jag är gammal. Men jag tror inte det. Jag har det bra här.

När ni åkte ur Allsvenskan 2016, då?

– Jag visar inte mycket känslor utåt, men jag var helt knäckt. Jag kände bara revanschlusta. Topplagen stod knappast i kö för att värva mig. Och att gå till en bottenklubb i Allsvenskan? Samma sak som innan, men i ett lag jag inte känner lika mycket för?

Annons

När du skrev på ditt senaste kontrakt i höstas sa du att du »älskar den här klubben«. Ett lag i Superettan med 1 600 i publiksnitt – vad är det du älskar?

– Det är svårt att sätta ord på, men jag tror det har kommit från allt kämpande. I Allsvenskan fick vi mycket skit från journalister och motspelare som menade att vi var fotbollsdödare. Det skapade en vi-mot-dom-känsla. När andra högg kröp laget ännu närmare hjärtat.

Bara någon dag efter din förlängning drog Poya Asbaghi till Göteborg. Då måste du ändå ha blivit besviken?

– Jo, det var typiskt efter vår fina höst tillsammans. Men efter så många år här är man ganska van. Nu har vi fått in Johan Mjällby och han verkar bra. Poya pendlade från Uppsala och Roger Sandberg, som vi hade tidigare, bodde i Stockholm. Men Johan har flyttat in i en lägenhet mittemot arenan. Snyggt, tycker jag. Det visar att han verkligen bryr sig om Gefle.