När du spelade i Brommapojkarna trodde jag att du var för bekväm för att nå landslaget.
– På ett sätt stämmer det. Jag är väldigt laid back och kan utan problem ligga på soffan en hel dag. Men du borde se mig träna. Alltså, det finns ingen målvakt i världen som gillar gristräning så mycket som jag. Jag har kämpat mig igenom motvinden många gånger.
När gjorde du det första gången?
– Som knatte var jag målfarlig forward. Men så gick de andra i kapp och förbi, och som tolvåring platsade jag inte längre i BP:s pojklag. Då knuffade man in mig i målet. Morsan blir alltid lack när jag säger att jag inte dög som utespelare, men – sorry, morsan – så var det. Jag gillade positionen, men när BP några år senare värvade en stor målvaktstalang som hette Gabriel Sleyman hamnade jag på bänken. Då såg man inte direkt ett proffsliv framför sig. Dessutom var jag i åldern då man intresserar sig för annat. Tjejer, tjuvrökning, smygsupande …