Kristoffer Nordfeldt om att resa sig

I sin första TV-sända match gjorde han tre tavlor och i debuten för Heerenveen blev det fyra insläppta mål på en halvlek. Ändå tror han sig ha vad som krävs för att ta över efter Andreas Isaksson i landslaget.

När du spelade i Brommapojkarna trodde jag att du var för bekväm för att nå landslaget.

– På ett sätt stämmer det. Jag är väldigt laid back och kan utan problem ligga på soffan en hel dag. Men du borde se mig träna. Alltså, det finns ingen målvakt i världen som gillar gristräning så mycket som jag. Jag har kämpat mig igenom motvinden många gånger.

När gjorde du det första gången?

Annons

– Som knatte var jag målfarlig forward. Men så gick de andra i kapp och förbi, och som tolvåring platsade jag inte längre i BP:s pojklag. Då knuffade man in mig i målet. Morsan blir alltid lack när jag säger att jag inte dög som utespelare, men – sorry, morsan – så var det. Jag gillade positionen, men när BP några år senare värvade en stor målvaktstalang som hette Gabriel Sleyman hamnade jag på bänken. Då såg man inte direkt ett proffsliv framför sig. Dessutom var jag i åldern då man intresserar sig för annat. Tjejer, tjuvrökning, smygsupande …

Men du jobbade vidare?

– Ja. Men det var också så att Gabriel, tragiskt nog, hade ett hjärtfel som tvingade honom att vila från fotbollen. Så det blev jag som flyttades upp till BP:s juniorlag. Och där fick jag chansen direkt eftersom förstemålvakten skulle iväg på klassresa. Under åren som följde utvecklades jag b­rutalt mycket. Jag kom med i A-laget och fick spela i Superettan 2008. Fast starten där ska vi bara inte snacka om.

Eller ska vi det?

– Okej då. I säsongspremiären på Grimsta mötte vi Landskrona. Det var min första TV-sända match, vi torskade med 3–2 och jag gjorde tre tavlor. Tre dundertavlor! Jag tänkte att jag hade sumpat min chans, men av någon anledning fortsatte tränaren Kim Bergstrand att satsa på mig. Jag tackade genom att hålla nollan i sex raka matcher. När säsongen var slut hade vi gått upp i Allsvenskan.

Två allsvenska säsonger följde. Sedan förvånades många av att du följde med BP ner i Superettan 2011.

– Redan sommaren 2010 var det på gång med Heerenveen, men det rann ut i sanden. Fast så här i efterhand tror jag att det extra året i Superettan var nyttigt. I Allsvenskan såg jag mig som seriens bästa målvakt – när jag spelade bra. Problemet var min lägstanivå. Jag behövde bli jämnare.

Som jag minns det fick du efter säsongen 2011 skit för att du pratade öppet om att du »ville till Liverpool«.

– Folk fick snacka. Jag var ju i Liverpool och tränade, det var på riktigt. Ändå kändes det inte rätt. Nog för att jag gillar mig själv, men till och med jag fattade att jag inte skulle peta Pepe Reina. Jag behövde ta ett smartare steg. Och lite senare, i februari 2012, löste det sig med Heerenveen.

Din debut där blev minnesvärd.

– Vi mötte Ajax hemma. Efter tre minuter fick de straff efter en situation där vår förstekeeper, belgaren Brian Vandenbussche, också blev utvisad. Jag hoppade in och var faktiskt nära att rädda straffen. Sedan sköt Ajax in en boll i krysset, sedan en som gick ribba in, och innan halvleken var slut hade jag även hunnit med att släppa in en fjösare mellan benen.

Hur gick du vidare efter det?

– Jag gjorde två jättebra matcher när belgaren var avstängd. Sedan fick jag fortsätta. När sommaren kom blev det klart att Marco van Basten skulle ta över Heerenveen, och istället för att ta semester tränade jag som en galning. När laget samlades igen slog jag alla fysrekord som fanns. Inför säsongens första tävlingsmatch kallade van Basten in mig och Vandenbussche på sitt kontor och meddelade att jag var hans nummer ett.

Sedan gjorde du din bästa säsong?

– Ja, runt årsskiftet rankade en holländsk tidning mig som ligans tredje bästa spelare. Fast skillnaden nu är mest att de djupa dalarna är borta.

Annons

VM-kvalet mot Färöarna skulle ha blivit din tävlingsdebut i landslaget. Vad tänkte du när du förstod att det inte skulle bli så?

– Jag opererade menisken 24 timmar efter att jag skadade mig och såg matchen med morsan och farsan. Vad jag tänkte? Kul att vi vann, kul för Pär [Hansson] som fick stå, men synd att det inte var jag. Ungefär så. Skadan gjorde också att jag missade min semester. Istället för att åka båt i Grekland blev det rehab i Stockholm och en sommar hemma i pojkrummet. Men vad gör man inte för att komma tillbaka?

Just nu känns det svårt att säga vem som ska ta över efter Andreas Isaksson. Vad tror du?

– Många missade att »Isak« gjorde en bra säsong i Turkiet, men jag känner att jag har närmat mig honom. Så självklart tycker jag att jag borde ta över. De andra skulle säkert säga samma sak.