Du ska bli nummer ett?
– Absolut. Det är kanske inte en målsättning som jag tar upp i varje intervju, men i mitt huvud är det fortfarande det som gäller. Jag tar det steg för steg och har kommit en bit på vägen sedan jag bestämde mig. Jag etablerade mig i Brommapojkarnas A-lag, tog mig vidare till IFK Göteborg och FC Köpenhamn. Jag har vunnit U21-EM och kommit med i landslaget. Men jag är medveten om att det är en lång, lång väg kvar.
Hur tränar man för att bli bäst?
– För mig handlar hela dagen om att utvecklas. Vi har väldigt bra resurser på träningsanläggningen i Köpenhamn, så det finns alltid bra möjligheter att köra extra, till exempel styrke- och explosivitetsövningar. Som vänsterback tränar jag mycket med vänsterfoten: inlägg, inspel, kortpassningar, frisparkar.
Förstod du som 14-åring vad som skulle krävas för att nå toppen?
– Jag tror faktiskt det. Det är klart att det finns många 14-åringar som säger att de ska bli bäst i världen, men jag har hållit kvar vid tanken. Det krävs ett enormt tålamod och hårt jobb under lång tid.
Hur har folk i din omgivning reagerat på din målsättning?
– Alla som känner mig förstår tanken bakom. Men det finns säkert de som undrat: »Hur kan han säga något sådant när han spelar i Brommapojkarna eller Göteborg?« Jag har tänkt på det ibland. Om jag kommer till den högsta nivån så kommer vissa nog att förstå varför jag satte upp ett sådant mål.
John Guidetti sa också tidigt att han skulle bli bäst i världen. Är jag en Brommapojkarna-inställning på spåren?
– Nja, det är nog mest slumpen. Men John är två år äldre än jag och har alltid varit en förebild för hur man lägger upp sin karriär. Han gör allt för fotbollen.
Har du någon gång känt »äh, nu orkar jag inte längre«?
– Nej. När jag fick skadorna [menisken i ena knät gick sönder två gånger] i Göteborg hade jag mörka tankar, men det har aldrig varit aktuellt att lägga av eller att sänka målsättningen. Aldrig.
Hur tänkte du när du var skadad?
– Jag försökte se mig själv i positiva situationer på planen där jag gjorde bra ifrån mig. Jag kollade upp mycket fakta, sökte runt efter information och såg bland annat att Samuel Eto’o haft samma skada och att det inte varit något problem för honom att komma tillbaka. Då blev jag genast lugn.
Vilka uppoffringar har du gjort på grund av fotbollen?
– Många frågar det, men jag ser det inte så. Jag bor med min flickvän i en fin lägenhet i en fantastisk stad. Jag spelar för en bra klubb. Det är klart att jag inte kan göra vad jag vill före en match, men jag ser inget konstigt i det.
Efter gymnasiet vill många ut och äventyra. Resa runt, testa nya saker, festa … Det var inget för dig?
– Jo, visst hade det varit kul. Men jag älskar fotbollen för mycket.
Har du druckit alkohol någon gång?
– Ja, efter U21-EM testade jag.
Det krävdes ett EM-guld alltså.
– Man får välja sina tillfällen och då var det läge att bjuda till. Men jag tycker inte att alkohol smakar så bra, och framför allt är det inte bra för min fotbollsutveckling. Cristiano Ronaldo dricker väldigt sällan och det har hjälpt honom att nå dit han är.
Hur tänker du kring kosten?
– Mest handlar det om att undvika godis, chips och sådana grejer. Men jag är inte en sådan som äter kyckling utan salt och peppar varje dag, jag måste ha god mat för att må bra. 90–10 är lagom, tycker jag.
90–10?
– 90 procents noggrannhet med bara nyttig kost, tio procent där det inte är lika viktigt. Man måste leva också.
Är du en stor fotbollstalang?
– Jag har alltid haft talang. Men jag var inte bäst i mitt lag i Brommapojkarna, utan mer topp fem. Vi hade ett väldigt bra lag och jag fick kriga för min plats. Helt perfekt egentligen.
I det laget spelade också Simon Tibbling. Han har berättat att han aldrig tar av sig träningskläderna för att alltid vara redo för ett extrapass. Ni verkar påminna om varandra där?
– Ja, vi har alltid varit nära. Det är nog på grund av den där inre drivkraften som vi klickar så bra. Jag minns en gång när vi var 12, 13 år och våra familjer var på semester tillsammans. Vi spelade tennis mot varandra, jag vann matchen och efter det sa han inte ett ord på sex, sju timmar. Till sist fick hans föräldrar säga till honom: »Nu får du faktiskt släppa det!« Det var väldigt typiskt honom. Eller oss.
Nu väntar EM. Är det ett stort mål för dig?
– Verkligen! Det är lite roligt när man tänker tillbaka på när jag och farsan satt och snackade om vilket mästerskap som skulle kunna bli det första för mig – och kom fram till att det nog var EM 2016.