Du förde egen träningsdagbok som tolvåring?
– Jag har alltid varit noggrann med planering. Så fort jag blev gammal nog att få tävlingsinstinkt växte de små hornen fram. Vad jag än ställde upp i ville jag vara bäst. När jag började högstadiet i Gislaved insåg jag att elitidrottståget sakta rullade i gång, och det gällde att bestämma sig: Skulle jag vara med på resan eller inte?
Vad skrev du i dagboken?
– Spalter med belastning, känsla, intensitet. Vad man gjort, hur det kändes, kvaliteten på träningarna. Jag lärde mig att vara självkritisk och analyserade min egen insats. Det har jag med mig än i dag, jag klappar mig inte bara på axeln när allt går bra. Genom dagboken kunde jag gå tillbaka och se hur jag tränade under de perioder jag kände mig i bra form. Det är sådant läkare och fysiologer håller koll på i dag, men på den tiden fick man ta hand om sig själv. Mina pojklagstränare retade mig ibland för att jag var lite väl förberedd. Jag hade alltid fylld vattenflaska, tejpade fötterna i förebyggande syfte för att undvika skoskav, drack inte ur andras glas i skolan ifall folk skulle vara sjuka, var noga med att dricka extra C-vitamin när vi var på läger … Små detaljer som i längden gjorde att jag missade väldigt få träningar och matcher. Sedan tittade väl vissa snett ibland, när man kom på enhjuling till skolan och så.
