Calle Palmér om en lyckad permission

För 64 år sedan vann du brons i Brasilien. Hade du trott det när du åkte dit?

– Jag var 20 år och räknade nog inte med så mycket alls. Det var nog hemligheten med hela vår trupps framgång. Eftersom många hade ­blivit proffs efter OS-finalen­ 1948, och var avstängda på grund av förbundets amatörregler, så fick alla vi unga chansen. Vi hade ingen aning om vilka vi mötte, det var först efteråt vi läste om hur duktiga motståndarna var. Personligen var jag inte ens ­särskilt förberedd, jag skulle inte ha varit i Brasilien överhuvudtaget.

Jaså?

– Jag skulle rycka in i lumpen på LV4 i Malmö och fick inte permission.­ Jag fick besked om att jag kunde skjuta upp värnplikten till året därpå, men inte fan ville jag det. Jag skulle ju bli proffs i Italien! Då kunde jag inte kasta bort ett år så där. Jag över­klagade, men fick nej i alla instanser.­ Först två dagar före avresan fick jag klartecken – från försvarsminister Allan Vougt själv. Han hade väl inget val, det var en del påtryckningar i pressen och från förbundet.