Du påstår alltså att de allsvenska spelarna skiter i sina klubbar?
– Nej, det gör jag inte. Klubbkänsla finns men den ser annorlunda ut i dag. Som spelare måste du försöka maximera din egen korta arbetstid, ekonomiskt men också sportsligt. En allsvensk spelare har ofta offrat väldigt mycket för att komma dit han är. Om han får ett proffserbjudande så sticker han, oavsett hur mycket han älskar klubben. Det betyder inte att spelaren saknar klubbkänsla. De flesta fortsätter att följa och heja på sitt gamla lag. Ta bara sådana som Fredrik Stoor och Björn Runström. De är fortfarande bajare, kommer alltid att vara.
Så klubbkänslan lever?
– Klubbkänslan lever men inte lojaliteten. Man har inte råd att vara lojal idag. Spelarna tänker på sig själva, precis som klubbarna tänker på sig själva.
Vad tycker du om det?
– Det är klart att det är tråkigt, klubbarna blir ju mindre personliga. Samtidigt är det väl oundvikligt. De flesta är 16, 17 år när de når A-laget. Spelarna väljer bort så mycket att de måste ta varje chans som ges för att trygga sin framtid. Alltså har de inte råd med lojalitet. Och klubbarna har inte råd att särbehandla spelare som varit där länge, de som inte presterar ryker direkt. Klubbarna är renodlade företag. Spelarna ser det här och så blir det en ond cirkel, lojaliteten urholkas.
Så fansen ska nöja sig med att hålla på ett gäng legionärer som byts ut inför varje säsong?
– De får tyvärr finna sig i att det är hög omsättning på spelare.
Vad ska de hålla på? Klubbmärket?
– Supportrarna har rätt att kräva att klubben har en tydlig värdegrund, en själ. Man måste kunna förknippa klubben med en viss policy, ett visst sätt att spela fotboll. Sådant spelar roll för fansen och det spelar roll för yngre talanger som väljer klubb. Sedan är det viktigt att ha en stomme att bygga laget kring. Denna stomme står för erfarenhet och för vidare klubbandan. De måste finnas förebilder för dem som slussas in i laget. De spelare som värvas måste vara rätt i flera avseenden. De kan vara briljanta tekniker men de måste också passa föreningens grundidé.
Du antydde att klubbarna inte premierar lojalitet?
– De kan om de vill, men de är så professionella numera att alla blir behandlade på samma sätt vid en kontraktsförhandling. Man kan ju inte ha kvar en spelare bara för att han varit i klubben länge.
Din elvaåriga relation med Hammarby tog slut i vintras eftersom ni inte kunde enas om ett nytt kontrakt. Hur tycker du att klubben hanterade situationen?
– Jag vill inte gå in på detaljer men det är klart att det är synd att min tid i Hammarby är över. I mitt fall var det annat än ekonomin som var viktigt och där kunde vi inte komma överens.
Ångrar du din lojalitet gentemot klubben?
– Jag ser det som en ynnest att jag fick spela för Hammarby i elva år. Vi har kommit etta, tvåa, trea, fyra och femma under min tid så jag har fått uppleva det mesta. Jag ångrar ingenting.
Vad är lojalitet då? Är man lojal bara för att man stannar elva år i en klubb?
– I mitt fall så tror jag att jag blev omtyckt för att jag alltid, oavsett vem vi mötte, gav hundra procent. Fansen gillade min inställning och mitt uppoffrande spel. Men nej, att bara vara i en klubb länge gör en inte lojal. Det kan lika gärna innebära att man är bekväm, att man inte har några ambitoner eller att man helt enkelt inte är tillräckligt bra för att få proffsanbud.
Tänker du på någon särskild?
– Du, jag har faktiskt haft erbjudanden!
Varför stack du aldrig då?
– De anbud som funnits har inte varit tillräckligt bra för att jag skulle vilja bryta upp. Jag pluggade på Handelshögskolan och trivdes i Stockholm och Hammarby.
Vilka klubbar var intresserade?
– Jag vill inte säga vilka klubbar men jag hade höjt min lön om jag nappat.
Och ändå valde du att stanna i Bajen. Du är alltså undantaget som bekräftar regeln.
– Handen på hjärtat. Det var inte så svindlande mycket mer. Det var inte tillräckligt för att jag skulle ge upp mitt liv här.
Nu är du tillbaka i din moderklubb Syrianska. Vad känner du?
– Det är mitt folk, min moderklubb. Jag känner en stor stolthet. Här snackar vi en klubb på uppgång. Det är ett jävla go i hela föreningen. Syrianska har fantastiska fans som brinner för klubben, precis som Bajen.
Det låter som att du redan har fått starka känslor för Syrianska.
– Att vi syrianer inte har något eget land gör att väldigt mycket känslor går in i fotbollen. Vi åkte till Landskrona och förlorade för ett tag sedan. Efteråt blev vi mottagna av Syrianska föreningen där nere. Det var jubel, sång och mat. När man ser sånt inser man hur viktig klubben är för folket. Då blir det ännu viktigare att kriga där ute på planen.