»Vad kan det vara, tio, elva år tills jag når tusen raka?«

Allsvenskan sägs ha mer lojala fans än den förtjänar. Djurgårdensupportern Jonny ­Lundin kan vara det främsta exemplet på det.

Tudor Arms, den engelska murrpuben på Grevgatan på Östermalm, har sett ungefär likadan ut sedan den öppnade 1969. Svartmålade grova bjälkar som bär upp det låga innertaket, dunkla heltäckningsmattor och vitrappade väggar med skärmprydda lampor som sprider ett mysgult sken över klientelet.

45-årige Jonny Lundin myser i det bakre rummet, med ryggen mot väggen. Efter att ha tagit en smutt på sin Guinness naglar han fast blicken vid Fredrik, hans vän som nyss slagit sig ner mittemot. Mönstringen avslutas med att Jonny stirrar ogillande på kompisens ölglas.

– London Pride, du vet väl att den licensbryggs av Åbro?

Annons

Fredrik skrattar till. Jo, han känner till AIK-sponsorn Åbros inblandning. Till skillnad från Jonny och hans lika renläriga parhäst »Håret«, mannen intill, kan han tänka sig att dricka den ändå. Jonny skakar på huvudet. Själv vägrar han köpa mellanmjölk till jobbfikat eftersom Arlas förpackning är grönvit, Hammarbys färger. I tio år har kollegorna på jobbet fått höra att mellanmjölken »tyvärr var slut i dag också«.

Puben blev ett tillhåll för Jonny och hans djurgårdsvänner i mitten av 90-talet, då de började gå regel­bundet på Stockholms stadion. I dag är de här för att fira. I och med höstderbyt mot Hammarby veckan innan har Jonny nu sett 600 raka Djurgårdenmatcher. Jonny var för nervös för att fira i samband med Hammarby­matchen, så det fick bli galej i dag istället, inför det betydelse­lösa hemmamötet med Jönköpings Södra.

Stämningen på Tudor Arms är skrålig, de glada öldrickarna kring bordet utgör en stark kontrast till de människor som skyndar förbi utanför fönstret, bistert hukande i skymning och snålblåst.

Jonny gnuggar händerna.

– Vad säger ni killar, lite findricka?

Han vinkar, med stammisens självklarhet, till sig pubägaren Chris. Mannen med det elegant silver­vågiga håret dyker upp med en flaska Moët och en ishink.

– Öppna du, säger Jonny. Jag får bara korken i ­huvudet.

Jubilaren, för dagen klädd i en noppig college­tröja med Djurgården­emblem över bröstet, är en smula skakis inför det som väntar på Tele2 Arena. Efter att länge ha smugit med sin prestation är Jonny nu mitt i klubbens blickfång. Djurgårdens presschef Jonas Riedel ringde precis för att kolla formen. Kort därefter hörde Thomas af ­Geijerstam, klubbens biljettansvarige, av sig för att fråga vilken tröjstorlek han har. Jonny vet inte exakt vad som ska hända på arenan, men han vet att klubben tänker uppmärksamma honom i halvtid. På innerplan.

När alla runt bordet har fått i glasen ställer sig Klasse, en medelålders man med rakad hjässa och åtsmitande matchtröja, upp.

– Ja, Jonny. Jag är ju själv uppe i 350 raka matcher, så jag hoppas …

Han sänker rösten.

– … Jag hoppas faktiskt du dör snart. Närå fan, bara skoja. Skål för Jonny!

Det hinner gå åt ytterligare tre flaskor champagne innan det blir dags för avfärd mot Tele2. 18:20, med fyrtio minuter till avspark, glider en vit limousine upp utanför puben. En Hummer, precis som Jonny önskat. Nyfikna förbipasserande stannar till för att se vilken världskändis som tänker ta plats bakom de tonade limousinrutorna. När så Jonny och hans sällskap glider in i lyxåkets diskopulserande innandöme ser de flesta förbryllade ut. En kvinna i fyrtioårsåldern, med matkassar i händerna och två tjuriga barn i släptåg, frågar mig vad som pågår. Min förklaring möts av lika delar besvikelse och förundran. Att se 600 raka matcher med ett fotbollslag. Skulle det vara en bedrift eller?

Uppmärksammad. En rad olika medier rapporterar om Jonnys svårslagna svit på 600 raka matcher, bland annat Sveriges Radio och tidningen Mitt i.

Siffror säger oftast inte så mycket, så man får försöka bena ut dem. Vad innebär egentligen 600 raka matcher? För 600 matcher sedan spelade Klas Ingesson i landslaget. För 600 raka matcher sedan vann Djurgårdens rival AIK Allsvenskan sedan den unge anfallstalangen Alexander Östlund petat in säsongens enda mål mot Örgryte i slutomgången. För 600 raka matcher sedan tampades Jonnys favoritlag med klubbar som Nacka FF, Piteå IF och Ludvika FK i Division 1 Norra. 

Hade det inte varit för en blöt kräftskiva hade hans svit faktiskt sträckt sig ännu längre bak i tiden, till 1995. Det var den våren som hans kompis »Håret« kläckte idén att de skulle gå på allt. Den då 24-årige Jonny var singel och hade inga planer på att göra yrkes­karriär. »Varför inte?« tänkte han.

Annons

Han anpassade snart sitt liv efter spelschemat, och lyckades få sin omgivning att göra detsamma. Syskon och vänner försökte så gott det gick att undvika att bjuda in till sociala aktivi­teter de dagar då Djurgården spelade. Också chefen på äldreboendet där Jonny jobbade visade förståelse. Semesteransökningarna skulle egentligen vara inne i februari, men Jonny fick dispens att lämna in i maj, så att han kunde rätta sig efter Djurgårdens sommarschema.

Livsstilen innebar att Jonny utvecklade nya färdigheter. Han lärde sig att boka tågresor med rätt marginal, för att få billigast möjliga pris, och bokade alltid plats längst bak i sista vagnen, så att medhavda öl lättare kunde gömmas för konduktören. Visst var ölpimplande en del av grejen, men även det hade försonande drag. Personalen på stampuben Tudor Arms föredrog beställningar på engelska, så Jonny, som skolkat från skolans språklektioner, tvingades bättra på sin vokabulär. Han ville ju inte låta som killen som på rungande svengelska beställt »one big strong«.

Supporterlivet innebar dessutom att han fick uppleva nya platser. 1996 mötte Djurgården Werder Bremen i Intertotocupen. Det var första gången Jonny var utomlands. Efter den matchen – Jonny var en av blott tio supportrar på plats – kändes det som om spelarna tackade just honom. Som att lilla han hade gjort ­skillnad.

Ibland hände det att Jonny, Håret och de andra i kompisgänget hamnade på samma tåg som spelarna. Då utbyttes glada hälsningar. Extra hjärtligt morsade han på Fred Persson, en slitvarg till mittfältare som förkroppsligade allt Jonny önskade sig av en fotbollsspelare: Vilja och hjärta.

När Djurgården åkte ner i norrettan 1996 slutade många supportrar att flänga runt. Inte Jonny och Håret. Bortamatcherna mot Luleålagen IFK och Lira kommer han aldrig att glömma. De kom fram med nattåget sex på morgonen, med 13 timmar kvar till avspark, och sov på en parkbänk i väntan på att restaurangerna skulle öppna. Det hjälpte att de på den tiden var unga män kapabla att romantisera den kärvaste av upplevelser, men det var verkligen något visst med att stå där nedfrusen på en blåsig bortaläktare och vråla.

Det var karaktärsdanande.

Det var att i sann Fred Persson-anda offra sig för laget.

Allsvenskans stora hjärta 2016

»Ibland skiner solen, lika ofta regnar det och emellanåt öser det ner. För Jonny Lundin har det inte spelat någon roll. År efter år, match efter match, har han följt sitt lag var det än har spelat – oavsett om det har handlat om en guldmatch i Stockholm eller ett ångestmöte med Västra Frölunda på Ruddalen. Han tycker själv inte att han har gjort något särskilt (›Jag går ju bara på matcherna‹), men med sitt envetna resande och biljettköpande påminner han oss om essensen av supporterskapet. Uttrycket ›för lång och trogen tjänst‹ har sällan passat bättre.«

De »dåliga kräftorna« innebar att Jonnys första svit sprack i och med bortamatchen mot Brage den 23 augusti 1998. Sedan dess har han alltså inte missat en match. Men han hade aldrig klarat det utan Håret, pådrivaren. När Djurgården återigen åkte ur Allsvenskan 1999 väntade lag som Gunnilse IS och Umeå FC. »Det måste väl vara okej om vi skippar några matcher nu«, sade Jonny till Håret. »Vi kommer aldrig att få tjejer eller normala liv om vi fortsätter så här.« Håret blev upprörd: »Lägga av nu? Nu behöver de ju oss mer än någonsin!«

I dag är Jonny djupt tacksam för att han lät sig övertalas. Hade han hoppat av där hade han inte känt sig förtjänt av att uppleva de historiska framgångar klubben hade under 00-talets första år. Under den tiden fanns det inte en resa som var motig. Inför lottningen av Uefa-cupen 2002 stod det klart att Djurgården skulle få antingen irländska Shamrock Rovers eller färöiska HB Torshavn. Jonny höll tummarna för det senare alternativet; det gick nämligen att åka tåg till Danmark och sedan färja vidare till Färöarna. Båtresan skulle ta två dagar enkel väg. Knappast bekvämt, men billigare och bättre än att sätta sig i ett flygplan. Både Jonny och Håret var paniskt rädda för att flyga. När lotten ändå föll på Shamrock betvingade de sina fobier. Håret med hjälp av Stesolid, Jonny med ren vilja.

Guldåren innebar en ny grad av hängivenhet. När Djurgården åkte på försäsongsläger till portugisiska Vilamoura hakade Jonny på. Varje dag tog han taxi från sitt hotell till träningsanläggningen för att se sitt lag drillas i hettan. Det blev hans semester det året. När Djurgården Champions League-kvalade mot litauiska FBK Kaunas 2004 åkte han färja till Riga för att sedan tillbringa dagen i en alldeles för bred hyrbil som stånkade fram på smala, gropiga vägar. Efter matchen blev Jonny och några andra supportrar jagade ur staden av litauiska nynazister.

En sådan hängivenhet förutsätter en viss besatthet, men Jonny tänkte hela tiden på laget – inte på att hålla en svit intakt. Det var först när Håret nådde 300 raka matcher och förärades ständigt medlemskap i Järnkaminerna som Jonny insåg att också han hade något att bevaka. Den obrutna raddan matcher blev en morot i sig.

Viljan att hålla sviten levande har hjälpt honom genom många stressiga situationer. Som den gången Djurgården skulle möta Elfsborg borta och Håret, som hade tågbiljetterna, inte dök upp på central­stationen där Jonny och de andra väntade. När Håret inte h­eller svarade i telefon åkte gänget hem till hans bostad i Skogås. Efter tio minuters knackande på sovrumsfönstret öppnade Håret, rejält sliten efter en Halloweenfest kvällen innan. »Jag betalar era flyg­biljetter, åk i förväg så kommer jag efter«, sade han. På Arlanda upptäckte Jonny att hans leg hade gått ut. Han släpptes inte ombord. I ett svagt ögonblick tänkte han skita i alltsammans. Sedan samlade han sig. Han tog Arlanda Express tillbaka till centralen, hoppade på ett tåg som gick till Linköping, och väl där väntade en bil med Djurgården­supportrar. I baksätet satt Håret och f­linade.

2010 gjorde Jonnys parhäst något obegripligt. Han valde bort en fotbollsmatch för att istället se Djurgården spela ishockeyfinal mot HV71. Därmed stannade han på 465 matcher. Plötsligt var Jonny ensam herre på täppan. Men 2011 såg det ut att ta slut också för honom. Djurgården hade lottats mot IFK Luleå borta i Svenska cupen och Jonny hade problem att få ledigt från jobbet. Håret hade blivit pappa, vilket gjorde det svårt för honom att komma loss. Till råga på allt hade Jonny nyligen börjat dejta Nasrin, en kvinna som ­jobbade på samma äldreboende. Han hade lovat sig själv att trappa ner supporterlivet den dagen han ­träffade någon och bestämde sig för att stanna hemma. Det kändes ändå okej. Cupsviten skulle spricka, men hans allsvenska serie skulle leva vidare. Det kändes vuxet att ta ett sådant beslut. Men dagen före Luleåmatchen överraskades Jonny av Djurgårdens kanslipersonal. Håret hade tydligen skvallrat om rekordmannens prekära situation, vilket fått dem att agera. Jonny fick ett kuvert med texten: »Så lätt slipper du inte undan!« Djurgården stod för resa, matchbiljett och boende. Jonny fixade ledigt från jobbet och blev så rörd av gesten att han frångick sin princip att inte bo hos AIK-sponsorn Scandic.

Järngänget. I många år såg Jonny även Djurgårdens IF:s alla hockeymatcher på plats, men sedan början av 2000-talet har det enbart handlat om fotbollslaget. »Det räcker så.«

Några dagar före ceremonin på Tele2 åker jag hem till Jonnys hyreslägenhet i Blackeberg i västra Stockholm. Han bjuder på kaffe och kanelgifflar, eller »djurgårdsbullar« som han kallar dem eftersom de är ett givet inslag på bortaresorna.

Hemmet är inte pojkrumsbelamrat men nog finns de där, djurgårdsprylarna. Den mörkblå brödrosten med emblemet, två klubbmuggar ovanpå mikron …

– Och den här tycker jag är väldigt fin, säger Jonny och hämtar en glasskulptur av Stockholms stadion som står på TV-bänken.

Han lämpar över den ömt, som om pjäsen vore en nyfödd fågelunge. Sedan visar han nöjt upp badrumsmattan med djurgårdsmärket på, nedanför hans halva av dubbelsängen.

– Det känns skönt att kliva på bönemattan det första man gör på morgonen.

Han packar upp dyrgrip efter dyrgrip från sin ­souvenirlåda: den orangea matchbiljetten från ­Bremen 1996, den skrynkliga biljetten från Elfsborgsmatchen den 2 november 2002 då Djurgården säkrade sitt första SM-guld sedan 1966, programbladet från Champions League-kvalet mot Kaunas. Till sist vecklar han upp ett fullklottrat A4 där han antecknat sin närvaro, säsong för säsong sedan 1995, med Allsvenskan, cupspel och Europamatcher i separata kolumner.

2010 utsågs han till Djurgårdens representant i Svenska Spels tävling »Supporterlaget«. Jonny fick 10 000 kronor och en biljett till Fotbollsgalan. Händelsen blev ett slags vändpunkt. Tidigare hade klubben aldrig gjort något för att belöna hans lojalitet. Okej, en gång hade Bosse Andersson stuckit till honom en fribiljett till en bortamatch mot Västra Frölunda, men annars fanns det inga tecken på att kär­leken var ömsesidig. De senaste åren har han däremot behandlats som rena rama maskoten. När han nådde 500 raka matcher – mot Kalmar borta – rullade klubben ut en röd matta bara för honom. Hans ankomst till arenan sändes live i DIF-TV. Och nu ska han alltså ­hyllas på innerplan.

Jonny ler snett.

– Djurgården skulle kanske inte göra allt det här om de inte kunde skylta med det i sociala medier. Äh, jag vet inte.

Han rycker på axlarna.

– Samtidigt ska jag inte klaga. De har ingen skyldighet att lyfta fram mig. Det finns andra som kan prata för sig, som är bättre på att ta för sig, som jobbar ideellt för att locka folk till arenan. Jag går bara.

Han reser sig och går bort till sopsäcken med matchtröjor som han har släpat ner från vindsförrådet.

– Vissa av dem har aldrig tvättats, men det är klistret på ryggsiffrorna som luktar värst. Jag var rädd att det skulle vara djur i säcken, men det verkar lugnt.

Han fiskar upp en hemmatröja från 90-talet. ­»Grattis på 30-årsdagen«, står det på den. Tröjan är signerad av Djurgårdens nummer sju, Fred Persson. Jonny skiner upp.

– Vi är faktiskt vänner på Facebook nuförtiden.

Annons

Han säger att han saknar Stadion och riktigt gräs, men mest av allt saknar han kulturbärare som Fred Persson. Jonny har förlikats med villkoren: så fort en europeisk mellanklubb viftar med pengarna säljs det; då spelar det ingen roll att spelaren heter Emil Bergström och är en egen produkt.

– Företaget Djurgården måste tjäna pengar. Det kommer i första hand, vi supportrar i andra. Men jag skulle önska att någon med Djurgårdenhjärta, en sådan som Pelle Kotschack, satte sig ner med alla spelare och förklarade vad det innebär att spela för den här klubben. Det skulle göra det lättare för oss supportrar att svälja resten.

Efter att länge ha tagits för givna tycker sig Jonny skönja en ljusning för de mest hängivna fansen. För några år sedan infördes »bortakortet«, vilket ger tillträde till samtliga bortamatcher för bara 1 000 kronor. Den här hösten har också Föreningen Svensk Elitfotboll, Sef, aviserat att man framöver vill göra mer för att underlätta tillvaron för bortasupportrar. Jonny påpekar också att Djurgården för några år sedan gav tröja nummer ett till supporterföreningen Järnkaminerna.

– Det var en fin signal. Vi är inte bara den tolfte ­spelaren, vi är den första.

Strävsam. När Jonnys svit inleddes hade Frankrike precis vunnit VM-guld, USA:s president hette Bill Clinton och filmen Titanic tilldelades åtta Oscarsstatyetter.

När Jonny gifte sig med Nasrin 2011 tog paret färjan från Skeppsbron till Djurgården. Ceremonin skedde på Skansen, intill Djurgårdsstenen. Brudgummen, som hade klubbnålen i kavajslaget, ville inte vara sämre än sin best man Håret som hade gift sig på Stadions sektion E några år tidigare.

Jonny närde länge tron att ett förhållande skulle göra det enklare för honom att dra ner på Djurgården. Inför giftermålet förklarade han för Nasrin att han trots allt inte kunde det.

Jonny försöker förklara:

– I början kunde man väl säga att jag hejade på Djurgården. I dag är det så mycket större, klubben bara finns där, i mig. Kärleken är som den till en familjemedlem. Jag är så tacksam över att ha fått en fru som accepterar mig för den jag är. Jag försöker sköta det snyggt, bokar matchresor så fort det bara går och för in det direkt i vår gemensamma almanacka. Jag delar min semester mellan Djurgården och Nasrin. Vi åker utomlands tillsammans varje år. Och jag försöker att inte låta motgångar gå ut över henne. Fast senast gick det inte. Efter derbyförlusten mot Hammarby var jag så förbannad att hon såg det på mig långt efteråt. Jag blev tvungen att sjukskriva mig i fyra dagar.

Jonnys övriga närstående har för länge sedan accepterat läget. Tidigare i år hade hans storasyster 50-årskalas samma dag som Djurgården mötte Östersund. Systern förekom honom: »Åk du till Östersund. Kommer du på festen så kommer du ändå inte att vara där.«

Jonny försöker kompensera så gott det går. Kommande sportlov ska han till exempel till London med systern och systersonen.

– Vi bokar när som helst, säger han. Jag måste bara vänta in spelschemat för Svenska cupen så att det inte blir någon krock.

Han försvarar sig med att han numera avstår från försäsongsmatcher, för att liksom bevisa att han överhuvudtaget är kapabel till avhållsamhet. Men att utan anledning missa en tävlingsmatch … Jonny har slutat låtsas att det kommer att hända.

– En dag kommer jag inte att kunna gå längre. Usch, jag vill inte ens tänka på det. Att missa en match, nej, det går inte. Vad kan det vara, tio, elva år tills jag når tusen raka? Jag tar hellre sikte på det. Någonstans handlar det här om att man vill göra sin familj stolt också. Man kom kanske inte så långt i yrkeslivet i och med att man fastnade i äldreomsorgen i 27 år, men jag har i alla fall sett en jädra massa matcher med Djurgården.

Uppoffrande. Hur mycket pengar Jonny spenderat på sitt Djurgården­engagemang under åren vill han inte spekulera i. Men han har fått se världen, varit på plats när SM-bucklor lyfts till skyn och fått minnen för livet.

Uppe på Tele2:s »PRO-läktare«, längst bak på sektion 312, sitter Jonny och kokar. Nere på plan joggar Djurgårdens spelare lojt omkring. Den låga intensiteten får matchen mot Jönköping att likna en inomhusmatch mellan två juniorlag. Tillställningen lyfts inte av att endast 6 700 personer har dykt upp. De flesta är rejält förbannade på Djurgårdens bleka insats i den första halvleken. Jonny buar inte, det har aldrig varit hans stil, men konstaterar muttrande att hade han betett sig likadant på sitt jobb hade han fått sparken. Hans känsla delas av många. Några dagar senare ska Järnkaminerna avisera att de inte utser någon »Årets Järnkamin« i år. Värdig pristagare saknas, anser de.

När Jonny firas på innerplan i halvtid är det kvällens höjdpunkt. I skvättet från bevattningskanonerna erhåller han ett komplett hemmaställ, anfallaren Michael Olungas långärmade tröja från jubileumsmatchen mot Groningen på Stadion i somras, ett ständigt medlemskap i Järnkaminerna och – inte att förringa – ett säsongskort för 2017.

Jonny kramas om av Järnkaminernas ordförande Viktor Adolfsson, klubbens Supporter liaison officer Lena Gustafson Wiberg samt hedersledamoten Pelle Kotschack. När hans lyckliga ansikte dyker upp på arenans storbildsskärm bryter en rungande applåd ut. »Vi vill se … Jonny vinka! Vi vill se … Jonny vinka!«

– Allt med den här dagen är fem plus, men matchen får en etta, säger Jonny när domaren ­blåser av.

Ett håglöst Djurgården förlorar med 2–0 och det var verkligen inte den här typen av matcher som fick honom att viga sitt liv åt ett fotbollslag. Det har överhuvudtaget varit en kämpig säsong, med sparkad tränare och noll derbyvinster på fem försök. Samtidigt har Jonny perspektiv på vad som är dåligt. Lika väl som han kommer ihåg guldåren med Kim Källström och Andreas Johansson, lika skarpa är minnesbilderna från åren med småklubbarna i division ett. Det går upp och det går ner. Klart att man helst vill se sitt lag vinna, men det kan också vara nyttigt att gå igenom tuffa tider ibland, tror han. Då prövas kärleken.

 

När Jonny kliver ut i regnrusket utanför arenan, för att påbörja hemresan mot Blackeberg, är tanken på säsongavslutningen inte lockande. I sista omgången väntar Sundsvall borta.

Då, precis när han behöver det som bäst, händer något. En skäggig man i Beppehatt kommer fram och klappar om honom.

– Fan, jag måste bara skaka hand. Mr 601!

Spontangratulanten i Beppehatten följs av en rejäl andravåg. Jonny får highfives och kramar.

– Grattis, gubben!

– Mäktigt!

– Det förtjänar du!

Innan Jonny och Håret säger hej då och skiljs åt tar han upp sin Olunga-tröja och håller stolt upp den i regnet.

– Titta! Snygg, va?

Håret ler, och Jonny ser nästan förväntansfull ut när han åter börjar prata om nästa resa. Sundsvall borta kanske kan bli rätt kul ändå.

– Nä, nu åker vi upp dit för att stötta laget, säger han. Det blir en värdig avslutning. Allt är dessutom bokat och betalt i förväg. Vad ska jag göra, inte åka?

Medan vi står där utanför arenan, i oktobers förkylningsgaranti till väder, kommer jag att tänka på vad Jonny sade på Tudor Arms några timmar tidigare. Han och Håret pratade om resan till slovakiska Ruzomberok 2006 (stryk med 3–1), då de fick sällskap på tåget av ett gäng värmländska trainspotters. Minnet fick Jonny att skratta så han kiknade: Vuxna människor som betalar dyra pengar för att åka runt och titta på konstiga lok. Och som dessutom räknar hur många de har sett.

Som Jonny Lundin sade på puben:

– Vilka dårar!