Reportaget om Kalle Karlsson skrevs 2019.
Jag får syn på honom först och betraktar honom i några sekunder innan han upptäcker mig. Han kommer gående i duggregnet uppför Götgatsbacken med en svart träningsväska över axeln. Det där lite stela steget som jag minns så väl från Expressens redaktionsgolv. Vänsterknät som spökat i över 15 år nu.
– Det kommer tyvärr aldrig att bli bra, säger han.
Vi väljer ett kafé i farten för att komma undan det tilltagande regnet. Kalle sneglar på telefonens display som visar att det återstår knappt tre timmar till fredagens träning med Karlbergs BK. Fyra pass i veckan leder han A-laget i KB, som klubben kallas, och på helgerna är det matcher i division två. KB ligger fyra i sin serie men har bara två poäng upp till andraplatsen som innebär kval till ettan. I morgon väntar hemmamöte med Valbo. När det är avklarat ska Kalle direkt hem för att skriva om Liverpools Premier League-match mot Arsenal för Sportbladet.
– Säg att jag lägger 50 procent av tiden på journalistiken i dag, säger han. Och 65 på tränaruppdraget.
– Det blir 115 procent, påpekar jag.
– Jag vet, säger Kalle. Någonstans vet jag väl att det inte är hållbart i längden. Dessutom har jag valt två av de mest osäkra branscher som finns i Sverige. Men det är så fruktansvärt kul där ute på träningsplanen.
Kalle Karlsson, fotbollstränare. Så självklart i dag och kanske borde jag ha fattat tidigare att det var dit han skulle. Medan jag köper svart kaffe till oss tänker jag på den enda gången vi spelade fotboll tillsammans. Vi var ett gäng, mestadels Expressenfolk, som samlats i en lekpark på Tjärhovsgatan för att lira på skoj. Kalle dök upp i Barcelonas neongula reservtröja med namnet Xavi tryckt på ryggen. Det var inte coolt på något sätt. I en plojmatch i en lekpark på Södermalm gällde det snarare att signalera att man inte brydde sig särskilt mycket. Det logiska valet var en urtvättad band-t-shirt, gärna Stone Roses eller Sonic Youth, och skulle man tvunget dra på sig en fotbollströja fick det vara något charmigt retroplagg från Serie A:s glansdagar. Inte en fräsch, skrikig tröja från världens då bästa – och präktigaste – klubb. Sådant var för idoldyrkande barn. Kalle var en vuxen man, kort och klent byggd, med ett knä som hindrade honom från att böja på vänsterbenet ordentligt. Runt honom i lekparken fanns dessutom gott om vassa kvällstidningstungor, redo att sabla ner kollegan som lekte Europas mittfältskung. Fallhöjden var hög för Tjärhovsgatans Xavi.
