Den egenproducerade filmen från 1997 sprakar igång. En fotboll som inte ser fullpumpad ut ligger på en grönbrun gräsmatta. Sedan hörs en röst som på långsamt Skelleftemål säger: »Rycker det i bilden kan det bero på att TV:n just slagits på. Eller på att videon inte ställts in på rätt TV-kanal.«
De var inte överens om det där, Helge och hans lillebror Åke. Kameramannen Åke tyckte att det var ett trist sätt att börja filmen på. Men Helge var bestämd. Det var viktig konsumentupplysning, menade han. Och eftersom han trots allt både var regissör och huvudrollsinnehavare fick det bli så.
I filmens första spelsekvens uppträder Helge i svarta skor, svarta strumpor, svarta shorts och svart fotbollströja med nummer 11 på ryggen. Han tar sig förbi en motståndare genom att först föra bollen kort åt vänster med höger fotsula, för att sedan blixtsnabbt peta den åt andra hållet med höger utsida.
När Ronaldinho var som bäst i Barcelona använde han ofta en liknande kombinationsdribbling för att lura backarna i La Liga. »Elástico«, kallade han den.
Helge Asplund talade hellre om »motsatspar« – två finter som liknar varandra och som kan användas åt båda hållen.
Likt sina lika hemmagjorda föregångare nådde Fotbollsfinter 1997 ingen stor publik, men den som kom över en Helgekassett blev sällan besviken. Kombinationen av tekniskt artisteri och amatörmässig inramning gav innehållet en stark »du måste se det här«-kvalitet. Det var den sortens humörhöjare man gärna visade upp för sin kompis.
Eller för sitt landslag.
– Var det inför matchen på Wembley? frågar Tommy Söderberg.