»Det här är en dålig dag.« Taget ur sin kontext låter det inte som ett citat värt en plats på topp tio-listan över det roligaste man hörde under sin gymnasietid. Men när min ljuvligt bitterrolige kompis Eric yttrade de där orden stod klockan på 07.50 och han hade precis klivit in i mattesalen på Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg. Dagen hade alltså inte börjat, ändå kunde han konstatera att det här var en dålig sådan.
Erics ord är det enda som ger mig lite tröst när jag vid samma klockslag tio år senare vaknar upp på min bäste kompis Andreas soffa. Jag har sovit fyra timmar sedan vi satte punkt för den svensexa som jag själv varit arkitekten bakom. Det borde kanske vara en underbart avslappnad stund efter en vår full av förberedelser – jag borde kunna somna om i den förskjutna helgvargtimmen och ge mig en självgod job well done-klapp på axeln eftersom allt gick bra och Andreas verkar vara fantastiskt nöjd med sin gårdag – men ordföljden »det här är en dålig dag« har ändå aldrig varit mer applicerbar på min verklighet.