Prolog: Jubelår

Jubelår är en spänningsroman som utspelar sig mot bakgrund av uppgjorda matcher och illegalt spel – ett allt större hot mot dagens fotboll. Nu bjuder Offside på prologen av Johan Nilssons nya kriminalroman, som kommer ut den 3 juni och går att beställa i Offsides webbshop.

På Bryggarstadions fullsatta läktare skrek publiken ut sin ilska, men kriminalinspektör Elena Hummel behöll lugnet. Hon kände att hon hade allt under kontroll.

Från sin plats på pressläktaren vände sig Elena om och växlade en blick med kollegan Stefan Neehr, som bevakade den för tillfället öde sponsorbaren. Han nickade kort mot henne. Fler poliser väntade utom synhåll. Om tio minuter skulle matchen vara slut, och i samma ögonblick som domaren blåste av skulle de gå in i en av sponsorlogerna och gripa Robin Kemp och de andra där inne för matchfixning.

Kemp, tänkte Elena. Din jävel. Nu har jag dig till slut.

Annons

Hon trevade över jackan, kände pluntan i innerfickan. Hon kunde inte ta fram den här på läktaren, och det behövde hon inte heller. Just nu behövde hon bara veta att den fanns där. Att hon inte var utan.

Hon tittade ner på planen igen.

Publikens frustration berodde på att det fortfarande stod 0–0. För första gången på tjugo år hade FC Nordrup chansen att gå upp i högsta serien, Superligan. Staden hade kokat av förväntningar hela veckan och arenans sextontusen platser var utsålda. Men det krävdes seger här i sista matchen. Nu höll tiden på att rinna ut.

Hemmalaget, i tvärrandiga, rödvita tröjor, kom fram på högerkanten. På läktarna reste sig folk upp. Tre Nordrupspelare rusade mot inlägget, men bollen rann förbi dem och ut över sidlinjen. Reaktionen från läktarna var inte ett besviket sus över en missad möjlighet utan ett förtvivlat vrål. Men sedan kom ramsorna igång på nytt. Det dånade mellan de slitna läktarna: Nordrup! Nordrup!

Elena undrade vad supportrarna skulle säga om de visste det hon visste: att det inte skulle bli några mål. Att hemmalaget skulle missa chansen att gå upp.

Minst två spelare var mutade till att se till att det blev så. En av dem var juniorlandslagsmannen William Berkhaven, Nordrups bästa målskytt och den största talang som klubben fått fram på många år.

Elena och hennes kollegor hade säkrat bevis genom telefonavlyssning. De visste att 500 000 euro skulle föras in på stadion i kontanter, i en blå väska. Det var ersättningen till Kemp från ett antal storgamblers för att han hade fixat matchen. Att kräva kontanter i en väska var typiskt Kemp. Han visste förstås att elektroniska överföringar kunde spåras, men framför allt var det en fråga om stil. Sedelbuntar som gick från hand till hand, det var så han ville ha det.

Pengarna skulle överlämnas till Kemp så snart slutsignalen ljöd och resultatet var säkrat. I samma ögonblick skulle polisen slå till.

Om Elena fått bestämma hade de gjort tillslaget redan när matchen började. Men åklagaren hade argumenterat för att slutresultatet var en del av bevisningen; utan rätt resultat fanns inget brott. Elena hade fått ge sig på den punkten.

Det gjorde inget. Hon kunde vänta de extra minuterna.

Hon hade jagat Kemp i åratal för illegal penningutlåning, illegalt spel, grov misshandel och troligtvis två mord. De hade haft säkra uppgifter om flera av våldsbrotten, men ingen hade vågat vittna.

Snart, Kemp, tänkte Elena. Snart är det över.

Hon rörde vid bröstet igen, kände hur det kluckade lätt när hon tryckte pluntan mot hjärtat.

På planen forsade hemmalaget framåt på nytt. Berkhaven fick en bra boll utanför straffområdet, men på något sätt gled den förbi honom. Elena log bistert. Men bortalaget fick inte undan bollen, den flipprade runt i straffområdet och hamnade plötsligt framför Berkhaven igen.

Från fem meter bredsidade han bollen i mål.

Annons

Bryggarstadion exploderade. Elena kom på fötter som alla andra, men inte av glädje utan av chock. Spelaren som var mutad till att inte göra mål hade just gjort mål.

Hon vände sig mot Stefan och såg sin egen förvirring speglad. I Stefans ögon fanns också en fråga: Hur gör vi nu? Det var Elena som ledde insatsen. Hon måste fatta ett beslut. Snabbt. 

Berkhaven omringades av jublande lagkamrater. Var Elena den enda på stadion som såg att han själv, mitt i ringen av spelare, utstrålade rädsla snarare än glädje?

Med Berkhaven som målskytt, och med vinst för FC Nordrup, fanns ingen grund för att gripa någon. Kemp skulle gå fri. Elena svalde, men strupen förblev torr. Svetten började rinna under armarna. Hon hade ingen aning om vilka order hon skulle ge. Reflexmässigt trevade hon efter pluntan, men nej, hon kunde inte ta upp den nu.

Sången ekade mellan läktarna. Drömmen om Superligan var nära nu. Bortalaget fick en hörna. Och plötsligt, nästan som en repris av det som hänt vid motsatta målet några minuter tidigare: en rörig situation i straffområdet och bollen till Berkhaven som i stället för att rensa undan fick en snedträff och slog bollen i eget mål.

På planen föll Berkhaven ner på rygg och satte händerna för ansiktet. Från ståplats tog sig en person över staketet och rusade fram mot honom. Vakter sprang efter och lyckades brotta ner planstormaren. En grupp uniformerade poliser tågade in längs sidlinjen.

Elena såg sig omkring och märkte att folk på läktarna inte kunde fatta vad som hade hänt. Skulle drömmen om förstaligan krossas av ett självmål i slutminuterna? Vad sysslade Berkhaven med?

Elena fattade heller ingenting, men av andra skäl. Gällde matchfixningen fortfarande? Skulle Berkhavens självmål upphäva det mål han gjort framåt? På bortasektionen jublade en liten men kaxig klack.

Någon knackade Elena på ryggen.

»De sticker«, sa Stefan.

»Va?«

»De har stuckit. Precis nu. Allihop i logen. Dörren slogs upp och de stack iväg åt olika håll. Fem, sex personer. De gick mot olika utgångar.«

»Kemp?«

»Han också. Han hade inte väskan med sig, och det hade ingen annan heller.«

»Helvete.«

»Vad gör vi?« frågade Stefan. »Vi har folk utanför, men om de ska gripa Kemp måste de få ordern nu. Han är ute från stadion vilken sekund som helst.«

Allt började svaja för Elena. Hon stirrade på Stefan. Vad betydde det han sa? Hon visste inte, hon kunde inte tänka.

»För helvete, Elena, säg vad vi ska göra.«

»I telefon garanterade Kemp att Berkhaven inte skulle göra mål«, sa Elena. »Men nu har han gjort det. Vilket brott har då begåtts? Vad är telefonavlyssningen värd nu? Att ta in en väska med pengar på stadion är inte olagligt. Vad finns det att anhålla någon för?«

»Ska vi låta dem löpa, menar du? Kemp också?«

»Åt vilket håll gick han?« 

»Nerför trappan där.«

Elena började springa i riktningen som Stefan pekat ut. Det var fel tänkt och helt meningslöst, och hon visste det. Hennes uppdrag var att leda insatsen, inte att planlöst rusa efter sin fiende.

När hon sprang nerför trappan hörde hon domarens signal utifrån planen. Matchen var slut. FC Nordrup hade misslyckats, precis som hon.

Hon kom ut på baksidan av läktaren och såg sig omkring. En kollega som väntat bakom ölståndet kom fram till henne.

»Jag såg Kemp komma ut«, sa han. »Men radion var tyst så jag visste inte vad jag skulle göra.«

»Vart gick han?«

»Däråt. Han försvann in på sidogatan där.«

Det var fortfarande nästan folktomt utanför arenan men åskådarna började snabbt strömma nerför trapporna. Snart skulle det vimla av folk överallt. Hon sprang åt det håll kollegan hade pekat. När hon kom till slutet av den korta sidogatan såg hon sig om åt båda hållen. Där, långt borta – det måste vara Kemp. Den kraftfulla ryggtavlan, den mörkblå, midjekorta jackan. Jo, det var han.

Hon började springa efter honom. Hon märkte hur hon flåsade, hur mjölksyran satte in nästan genast. Långt framför henne klev Kemp in i en bil, på passagerarsidan. Sedan klev han ur igen. Han var över hundra meter bort.

Annons

Vad sysslade han med, varför steg han ur bilen? Varför viftade han med armarna så där?

Så såg hon. Han skickade slängkyssar till henne. Stora, överdrivna slängkyssar.

Det aset.

Han satte sig i bilen igen och den körde snabbt iväg. Avståndet var för stort för att hon skulle kunna se registreringsnumret. Om en minut skulle han vara ute på leden och sedan kunde han försvinna åt vilket håll som helst.

Hon slutade springa. Det var över, och inte på det sätt hon hade tänkt.

De hade haft bevisen, de hade haft folk på plats för gripandet. Hon hade varit säker på att ingenting kunde gå snett. Varför hade Berkhaven gjort mål? Hade han inte varit mutad trots allt? Och varför hade alla i logen skingrats?

Det enda hon visste med säkerhet var att hon hade gjort bort sig. Den befordran hon sett framför sig kunde hon glömma nu. Hon skruvade av locket på pluntan och drack. Det spelade ingen roll längre, hon brydde sig inte om att försöka dölja något.

Stefan kom joggande mot henne men stannade på några stegs avstånd. Elena lutade sig mot husväggen och tog en ny klunk.

Läs hela boken!

Du har just läst inledningen av Johan Nilssons nya kriminalroman Jubelår.

Beställ boken i Offsides webbshop!

Artikeln publicerades 1 juni 2021 och är skriven av .