»Jag har skrivit fyrtio sidor om min kärlek till Millwall, kan det vara något?« är nog den minst hoppingivande artikelförfrågan i Offsides historia. Våra dåvarande chefredaktörer läste, fångades och ändrade i princip inte en stavelse innan denna pojke-blir-man-historia gick i tryck i nummer 4/2000.

18 år senare är Magnus Hagströms personliga supporterskildring från sydöstra London fortfarande ett av Offsides mest uppskattade reportage sedan starten, och i det kommande numret* besöker Magnus den omdebatterade klubben igen.

Som uppladdning finns nu den gamla och hyllade texten, »Besatt av Millwall«, att läsa i sin helhet här på vår webb. Dessutom är reportaget just nu upplåst och tillgängligt för alla. Underbar långläsning, tycker vi!

Det här tillägget skrev Magnus Hagström 2005 i antologin Bollkänsla – det bästa ur Offside, där reportaget finns med:

»1989 började jag jobba i Kungliga bibliotekets vaktmästeri. En grönvit halsduk avslöjade mig som fotbollsfan och en dag fick jag frågan »varför slåss ni så mycket?« från en av bibliotekarierna. Hennes reaktion var inte på något sätt unik, att öppet skylta med ett supporterskap var under 80-talet något suspekt. Det var många som utgick från att den som tillhörde en fotbollsklack och visade sin klubblojalitet också var en bråkmakare. Till exempel förespråkade sportkrönikörerna Lasse Anrell och Mats Olsson att klackarna skulle krossas (hur det skulle gå till fick jag däremot aldrig klart för mig).

Förbud för bortasupportrar var ett annat förslag som lanserades då och då av sporttyckare. Inte heller det följdes av någon förklaring om hur det skulle genomföras i praktiken.

I det här klimatet var det en befrielse att åka till England och åtminstone för en stund bli en del av en kultur där fotbollen på ett helt annat sätt var varje mans angelägenhet. Vi var rätt många som kombinerade fotbollsintresset hemma med att maniskt följa någon klubb i fotbollens hemland. 

Det finns en nyckelscen i berättelsen Besatt av Millwall. En episod som illustrerar vad det var jag var ute efter med alla dessa fotbollsresor till England. Och som kanske också förklarar vad det var som fick besattheten att klinga av. 

Scenen är bortamatchen i Swansea 1985. Det var där, på Vetch Fields bortaläktare, som jag verkligen förstod vad jag åtrådde. Där stod vi, kanske femhundra människor utspridda över en rymlig kortsida, och följde vårt lag som om det vore den mest naturliga sak i världen. Folk kom som individer, det fanns inget behov av att resa tillsammans eller klumpa ihop sig på läktaren. Någon ›hejaklacksledare‹ behövdes inte. Den som startade en sång gjorde det utan att snegla på andra, utan rädsla att göra bort sig.

Fotbollslaget var helt enkelt en självklar del i tillvaron. Som fotbollsfan i Sverige var man snarare involverad i en subkultur. Gemenskapen på den engelska fotbollsläktaren var mer djupgående. Den omfattade större och bredare skaror och dessutom fler än de som tog sig till matcherna.

I dag har fotbollen liknande status även i Sverige. Det talas fotboll på lunchrestaurangen, 50-åringar reser på bortamatcher, klubbtröjor bärs till vardags. Det var så jag ville ha det. Jag behöver inte längre resa över Nordsjön flera gånger om året – gemenskapen finns redan utanför lägenhetsdörren.«

* Nummer 2/2018 når prenumeranter den 19 mars.