Besatt av Millwall

Londons sunkigaste fotbollsarena. Rasister och mördare på läktaren. Sparka-och-spring-fotboll på planen. Efter några fotbollsresor i tonåren drabbades Magnus Hagström av ett fotbollslag som inte släppte greppet. Han flyttade till London, försörjde sig på skitjobb och ägnade sitt liv åt supporterskapet.

»We are Millwall, Super Millwall,

We are Millwall, from The Den.

No-one likes us, no-one likes us,

Annons

no-one likes us, we don’t care.«

 

En samlarbutik för matchprogram i Liverpool. Butiksinne­havaren, en fårad, örnnäst man i 50-årsåldern, småpratade med mig om ditt och datt. När han fick klart för sig vilket som var mitt favoritlag, såg han bedrövad ut och frågade:

– Hur kan någon som kommer från ett så fredligt land som Sverige hålla på Millwall?

Reser man runt i England ett tag är det uppenbart att Millwall inte är vilken klubb som helst. Trots att laget mestadels hållit till i division två och tre har alla en uppfattning om Millwall. Prisskåpet är tomt, men det är ingen anonym klubb.

Hade jag sagt Reading, Brentford eller Plymouth, klubbar med ungefär samma framgångar, hade folk givit mig ett leende och kanske frågat: »in which division are you nowadays?«. Men jag hade ändå varit med i den stora fotbollsgemenskapen, den som kan få vilka människor som helst att småprata för en stund. Vilket land du än är ifrån, gammal som ung, supporter till AC Milan eller Hradec Kralove; det finns alltid gemensamma nämnare, alltid några fotbollsklyschor att ta till. Men namnet Millwall ger inga leenden. Millwall förknippas med det sämsta inom fotbollen. Våld, rasism, skadegörelse och upplopp, kort sagt huliganism. Det finns visserligen många engelska klubbar med ett skräckinjagande supporterfölje, alla större klubbar har sina »firmor« av våldsverkare. Men när det gäller Chelsea, Leeds och West Ham finns det också annat att tala om än kravaller.

Millwall är enbart kända för sina fans.

 

Jag hade varit i London och sett fotboll flera gånger. Lag som Tottenham, Arsenal, Chelsea och QPR. De stora klubbarna, de som de svenska researrangörerna rekommenderade och hade biljett till. Men jag och mina kompisar åkte sällan med de speciella fotbollsresorna. Vi ville något annat med fotbollsintresset än att sitta säkert på bästa plats tillsammans med svenska turister. Något äkta, något som kunde sätta fart på alla de där känslorna som pockade på tillfredställelse i tonåriga kroppar.

Därför nekade vi alltid resebyråns bokade biljett på långsidan. Vi åkte inte med de andra i den chartrade bussen till White Hart Lane utan tog tunnelbanan och trängdes med riktiga fotbollsfans. I vagnarna fanns de som sjöng sånger, de som skrek de kraftfulla svärorden och behärskade alla hånfulla ramsor om motståndarlag och supportrar. Vuxna män med supporter­halsdukar och unga hårdingar utan. I Sverige var det tvärtom, där fanns inte någon över 23 med halsduk i lagets färger. Vi förundrades och försökte smälta in i mängden och hoppades att ingen skulle ställa någon fråga som avslöjade att vi inte hörde dit.

På arenan var det självklart att se matchen från kortsidornas ståplats. Det var ju här de riktiga fansen gick. Under några års tid blev jag tillfällig supporter till vilket lag som helst, och jag lärde mig sångerna och nidramsorna. Som Tottenhamsupporter tyckte jag att »every Gunner is a runner«, men nästa gång deltog jag i det allmänna bespottandet av Spurs. Det spelade inte så stor roll vilka som möttes, vi bestämde från gång till gång om vi skulle gå med hemma- eller bortafansen. När Man U kom till Highbury kändes det mest rätt att stå med Red Army på bortaläktaren. Nästa gång stod vi på North Bank och höll på Arsenal mot Liverpool FC:

»He’s only a poor little scouser,

his face is tattooed and torn,

he makes me feel sick,

so I give him a brick,

Annons

and now he don’t sing anymore.«

egentligen borde arbetslöshetens Liverpool ha lockat oss, i den nedgångna staden betydde fotbollen mer för människorna än vad den gjorde i det mer välmående södra England. Och Liverpool hade några av de vackraste sångerna. Att höra You’ll never walk alone sjungas av tusentals nedresta fans var mäktigt. Men Liverpool var alltför framgångsrika, lättköpta segrar var inget som lockade och vi deltog istället i det arroganta hånandet av Liverpool­fansen:

»Unemployed, Unemployed, Unemployed.«

Vi var hungriga på upplevelser, nyfikna och läraktiga, och visste snart vad de olika lagen hade för status och rykte. Det handlade definitivt om något annat än läget i tabellen. Stora spelare som Liam Brady, Glenn Hoddle, Trevor Brooking, Ossie Ardiles och Kenny Dalglish uppträdde på planen men vår beundran gällde i större utsträckning de olika graderna av hängivenhet hos fansen. Vi hade koll på vilka som hade de fyndigaste sångerna, hur många supportrar som följde med till bortamatcher och vilka som var de hårdaste slagskämparna.

Och vi lärde oss att tala om den engelska fotbollen på rätt sätt. »Nil-nil, one all«. Absolut inget »zero«, och inte heller »one-one«. Palace och QPR; inte stryktipsets Crystal P, Queens PR. Forest om Nottingham. Spurs – aldrig Hotspurs. Och om en supporter sa man »he is Leeds« istället för »he is a Leeds supporter«. Rätt språk, men av alla matcher jag såg fram till den 12 augusti 1980 är det få jag minns resultatet ifrån.

Tiden hade kommit för att besöka The Den i Londons sydöstra hörn. Det var jag, Gunnar och Tobbe och redan vid tunnelbanebytet på Whitechapels station kände vi att det här var något annorlunda. Vagnarna på East London Section var större och skramligare än på de andra linjerna och dammet yrde när man satte sig. Stationerna hette Shadwell, Wapping, Rotherhithe, Surrey Docks och New Cross Gate. Namn med en helt annan klang än citykärnans Queensway och Oxford Circus. Mot slutet gick färden ovan jord genom halvt övergivna spårområden, punkthusens trista förortsbebyggelse och konstiga fält fulla med skrot.

»Tekoppar! Man kan inte låta bli att tycka att våldet hade en något godmodigare karaktär än på stanley­knivarnas tid.«

Vi hade hört skräckberättelserna om Millwalls hårda fans och var spända och nyfikna på vägen mot arenan. Vart och vartannat bostadshus längs Harts Lane och Brocklehurst Street var obebott och hade rutorna utslagna. Andra var omgivna av höga murar med glassplitter längst upp. När vi kom in på Cold Blow Lane möttes vi av nervösa poliser till häst. Den obligatoriske programförsäljaren skrek ut sitt »OFFICIAL programmes! OFFICIAL programmes!« och vi köpte varsitt exemplar för 30 pence. Det gick att få sig en kokt hamburgare med lök i ett ambulerande stånd, men annars var det inte alls det vanliga myllret av souvenirförsäljare och svartabörshajar som vi var vana att se kring högstadivisonens arenor. De som köade för att komma in tycktes inte alls se fram emot matchen.

Det finns en stereotyp bild av den engelske fotbollssupportern som till och från fortfarande betraktas som sann. En tatuerad, snaggad, rödmosig, fet man i trettioårsåldern som går klädd i för liten tröja så att magen syns. I verkligheten såg man inte så många av den här sortens fotbollsfans vid vanliga ligamatcher ens under fotbollens beryktade 80-tal. De existerade, men de märktes inte i någon större utsträckning. Men utanför The Den fanns fler tatuerade underarmar och fler underdimensionerade t-shirts än på andra håll. Division tre-laget Millwall skulle möta Watford i en ligacupmatch, och vi var där. Det här var något annat än Loftus Road och QPR. Millwall förlorade med 2-0 och största jublet kom när Watfords svarte stjärna Luther Blisset brutalt sparkades ner.

Jag visste det inte då – men jag var fast.

 

Millwall bildades av skotska arbetare i en marmeladfabrik på Isle of Dogs och blev hamnarbetarnas lag i London. Redan 1920 blev klubben avstängd från sin egen arena efter att hemmafans attackerat motståndarna Newports målvakt. 14 år senare blev klubben på nytt avstängd från spel på The Den på grund av publikupplopp.

Händelserna 1934 hade sin upprinnelse i att några fans slängde föremål på domaren och motståndarna i Bradford Park Avenue, det lag som under den här tiden var mest hatat på The Den. Bradford gillades inte, de spelade slaktarfotboll och kom oftast hem med poäng från Millwall. Efter upploppet gjorde Millwall ett uttalande om att bråkmakare skulle kastas ut och bannlysas från arenan. En fras som skulle återkomma fler gånger. Bekant klingar också programbladets ord från 1947, där klubben efter att fans attackerat domaren skriver om: »…en väldigt liten del av publiken som har orsakat väldigt mycket problem…«. Man kan inte låta bli att undra över denna lilla minoritet som det alltid talas om i huligansammanhang. Om den nu är så liten borde den vara fullt möjlig att stoppa.

Tre år senare var det åter dags för förbundet att bestraffa Millwall. Efter FA-cupmatchen mot Exeter – som Millwall förlorade med 5-3 – omringades domaren, en Mr. Meade, av 150-200 ilskna supportrar som ska ha slagit till honom och dessutom slängt tekoppar på honom. Tekoppar! Man kan inte låta bli att tycka att våldet hade en något godmodigare karaktär än på stanley­knivarnas tid. Den här gången skrev klubben inga pekpinnar i matchprogrammet utan ägnade spalterna åt att beskriva hur dålig domarinsatsen varit.

Sedan följde en relativt lugn period innan våldsyttringarna tog ny fart på 60-talet, och då på ett nytt sätt. Tidigare handlade det om spontana reaktioner från uppretade hetsporrar i publiken, oftast riktade mot domare eller spelare i motståndarlaget. Nu började gäng organisera sig för att puckla på varandra. Och Millwall var ett av de lag som ansågs ha huliganer bland supportrarna. Slagen mellan mods och rockers i kuststäder som Brighton och Margate inspirerade. Allt fler supportrar började dessutom åka på bortamatcher och när Millwall besökte Oxford den 23 april 1966 uppstod slagsmål bakom ena målet vid flera tillfällen.

Incidenten i Oxford var inte unik, men Eamon Dunphy, den irländske landslagsmannen som spelade med Millwall åren 1965-1974 och senare blev journalist, menar att det var här som den moderna huliganismen startade. Fansen hade förutom bråken på läktaren vandaliserat i stan och attackerat människor utanför arenan. Och det var fritt fram för dem, någon åtgärd från ett oförberett samhälle kom inte.

Förklaringen till att just Millwall fått så våldsamma fotbollssupportrar brukar sökas i miljön. Sydöstra London var de ruffigaste och fattigaste delarna av staden. Här bodde hamnarbetarna och när Millwall FC bildades 1885 blev klubben snabbt något att samlas kring. Lokala framgångar som segrar i East End Cup ökade intresset för den nya klubben och snart räknades åskådarna i tusental.

Millwalls upptagningskrets skulle förbli ett miserabelt område, men eländet födde en paradoxal stolthet som kom att gälla både stadsdelen och fotbollslaget. Varje attack mot Millwall – och hit räknades oförskämdheten att försöka besegra laget – betraktades som en personlig förolämpning och befolkningen var mer än villig att försvara sitt revir. Känslorna för området och klubben har levt kvar in i vår tid. Supportern Mark Slingsby beskriver förhållandet till omvärlden i boken Millwall in the Community (1989).

»Millwall var som ett hem för oss. Du skulle inte låta någon okänd komma in genom din ytterdörr utan att fråga honom vem han är, eller hur? Du skulle vilja veta vad de gjorde i ditt hus. Det är samma sak med The Den. Fotboll är männens grej och att slåss är en fråga om stolthet; att känna stolthet för sitt område och sin arena. Vår arena är pytteliten, men vi älskar den. Jag är redo att kämpa för den, tegelsten för tegelsten, takpanna för takpanna. Jag skulle offra livet för The Den.«

De som har slagits för klubben har också förklarat våldet med att klubben inte gett de framgångar som fansen förtjänat. I slutet av 60-talet attackerade Millwallfans ordföranden Micky Pursers bilfirma. Flera gånger var man där och slog sönder hans utställningshall, missnöjda med vad man tyckte var uteblivna satsningar på att förbättra laget. Vid Themsen gick hamnarbetare omkring med pamfletter om att hemmamatcherna skulle bojkottas tills en ny styrelse sattes in. Slingsby igen: »Mycket av våldsamheterna berodde på att vi sålde de bra spelarna så snart vi fick dem. Millwall var inte intresserade av oss.«

Våldshandlingar beskrivna på det här sättet får nästan en romantisk touch, egentligen kanske det bara handlar om folk som tycker det är kul att slåss och behöver en ursäkt. Jag vet inte. Men jag vet att det fanns en dragningskraft i våldet även om jag själv inte hade någon önskan om att bli inblandad. Jag hade inget eget intresse av att slåss men det fanns en spänning i att vistas i en miljö som man visste kunde vara farlig. Den lockelsen blev en del av engagemanget för Millwall.

 

Min första match på The Den bjöd inget vidare spel. Men det var ändå något i atmosfären som gjorde att jag ville återvända. Det var långt ifrån den maranatastämning som kunde råda redan då hemma på Söderstadion, det här var något annat. Publiken bestod uteslutande av män, inga småungar. Någon hejaklack syntes inte till. Men de få gånger publiken började sjunga var alla med. Här behövdes inga allsångsledare och sången kunde lika gärna börja på långsidan som bakom målet. Plötsligt bröt oväsendet bara ut: ett långdraget »Miiiiiiiiiiiiill«, det kunde hålla på hur länge som helst, »Miiiiiiiiiiiiiiiiiiiill«, avslutningen »wall« mumlades någon gång på slutet.

»En däckad polis fick konstgjord andning av en kollega, som i sin tur blev sparkad och slagen – medan han försökte rädda livet på en människa.«

Vi kände att det här var allvar. Arenan var helt i linje med de ruggiga fansen; det var som om den byggts utan ritning. Ståplats på tre sidor, en kulle utanför för dem som inte ville betala för eländet och pissoarer som krävde att man vadade genom urin för att nå fram. Baren serverade lågbudgetölen Kestrel och hade en lång kö av törstiga fans som brydde sig allt mindre om matchen. På läktaren gick en äldre man omkring och sålde oskalade jordnötter i små påsar för 25 pence. »ROASTED peanuts! ROASTED peanuts!« Vi hade kommit för att se Millwall under lagets verkliga downperiod.

För mig väntade långa perioder i London och på The Den. Men Millwall fick mycket av min tid även i Sverige. Från min horisont i en av Stockholms norra förorter närdes intresset så gott det gick. Förmodligen var det så att avståndet ökade mitt engagemang. Millwall och södra London blev myt och legend.

Jag tillverkade min egen Millwalljacka: en blå bussarong förseddes med ett stort vitt lejon på ryggen efter Millwalls klubbmärke. Ett svenskt Millwallfanzine kom ut i ett nummer, jag kallade det Cold Blow Lane efter det fantastiska namnet på gatan utanför The Den. En säsong stavade de svenska tidningarna Millwall fel, samtliga tidningar skrev »Milwall« i resultattablåerna och det var uppenbart att felet måste komma från TT. Nyhetsbyrån fick brev från en Magnus Hagström som påpekade hur mycket Millwall betydde för många människor och att de snarast måste rätta till felet.

Under en period jagade jag notiser om Millwall i de engelska dagstidningarna. De var för dyra för att köpa på chans, jag var tvungen att tjuvläsa dem innan. Men när det stod något att läsa om MFC köpte jag tidningen och klippte ut artikeln. Matchreferat från bortamatcher i Reading blandades med klipp om fotbollsupplopp.

Jag gjorde 24 timmar långa båtresor från Göteborg för att se en eller två matcher. Vid ett tillfälle gav Tor Line 50 kronor rabatt för varje brittisk stämpel i passet – jag visade upp mitt och resan blev näst intill gratis, tjejen i kassan hade aldrig sett så många.

Jag läste på och lärde mig de viktiga namnen på kartan. Ursprunget på Isle of Dogs. Old Kent Road. Bermondsey, framför allt South Bermondsey. Lewisham. Jag romantiserade kring ställena, såg framför mig hur livet levdes bland människor som blivit tilltufsade av livet men funnit stolthet i ett fotbollslag.

Annons

 

Jag minns inte om jag kunde ge ett rimligt svar till mannen som handlade med begagnade matchprogram. Bilden av Millwall som huliganlag är fastslagen. Att försöka ge en alternativ version och bli trodd är för det mesta orealistiskt. Men på alla de matcher jag såg åren 1980-1993 var det bara ett par gånger som fansen verkligen levde upp till detta rykte. Istället kände jag styrkan i att hålla på ett lag som inget vann och som alla hatade. Den mest berömda av sångerna sammanfattade känslorna:

»We are Millwall, Super Millwall,

We are Millwall, from The Den.

No-one likes us, no-one likes us,

no-one likes us, we don’t care.«

Att vara underdog tilltalade mig, och här fick jag verkligen leva ut denna behagfulla frustration. Framgångar är så mycket ljuvligare för den som aldrig haft några, och att följa ett föraktat fotbollslag från tristessen i engelska division tre till spel i högsta serien var stort. Att jubla med 18 000 över 0-0 mot Manchester United blev mer värt när man sett laget spela 1-1 mot Southend inför 3 000.

Det handlade också om att bli en del av en riktig fotbollskultur.

I antologin My Favourite Year berättar Harry Pearson om ett besök på The Den: »Säga vad man vill om The Lions men de såg helt klart till att den lokala lojaliteten var total. I de flesta engelska städer kan man förvänta sig att se många olika klubbtröjor på ungarna, även om de lokala färgerna dominerar. I Bermondsey och på Old Kent Road såg man aldrig något annat än Millwall. Det var ett säkert tecken på klubbens ställning i området – och ett lika säkert tecken på rädslans makt.«

Det här fanns inte hemma. I min 60-talsförort var fotbollen långt ifrån en självklar del av tillvaron. Vi ungar hade givetvis favoritlag, men de var irrationellt valda. En skånsk pappa och det blev MFF. Guld till Åtvidaberg och de fick sina supportrar. Stockholmslagen dominerade troligen, men det var inte så att alla höll på AIK för att det var det geografiskt närmaste laget. Djurgården och Hammarby hade också sina fans. I dag är det annorlunda, nu är det AIK som gäller i Kallhäll. Men när jag växte upp var förorten ny och med inflyttade familjer från alla delar av landet fanns inget givet lag.

Jag kunde förstås aldrig bli något annat än utböling i Millwall, men bara att känna och ta del av atmosfären räckte långt. Och eftersom jag kände till mycket om laget och hade sett matcher genom åren gick det att konversera på puben. Man accepterade mig som Millwallsupporter.

 

Millwall var dåliga 1980 och skulle så förbli under några år. Andra gången vi besökte The Den var publiken fullkomligt desillusionerad. Man hade gett upp, och närmast skrattade åt de egna spelarna. Forwarden Dean Neal fick hopplösa löpbollar. Vem som helst kunde se att han omöjligt skulle hinna, men han försökte ändå. Bara för att få höra »kom igen, din sega fitta« från någon bitter supporter. Under de närmaste åren var också två av de sämsta fotbollsspelare jag sett med i laget. Paul Hinshelwood, som envisades med att kasta alla inkast trots att han tog så god tid på sig att alla möjligheter försvann, och den legendariske Lindsay Smith.

»Smithy« var lång och skallade bort ganska många höjdbollar från sin mittbacksposition, men det var också det enda han var bra på. Bollsinne saknades. Han var stel och klumpig och när han missade bollen såg det extra komiskt ut eftersom det tagit så lång tid att veckla ut det långa högerbenet. Efter match kunde Lindsay få höra ett brutalt »fuck off, Smithy« och när han blev varnad började publiken sjunga »send him off, send him off«. Det var otroligt, jag hade aldrig varit med om något liknande; publiken ville ha sin egen spelare utvisad.

I mitten av 80-talet blev The Lions plötsligt bättre. George Graham hade inlett sin managerkarriär med att ta över Millwall i ett närmast hopplöst läge 1983. Sist i tabellen med sex segrar på 34 matcher tycktes klubben dömd till division fyra-spel. Men av de tolv sista matcherna förlorades bara en och man hämtade till och med upp ett 0-3-underläge mot Reading till oavgjort med två man utvisade. Millwall klarade kontraktet i sista omgången, och George Graham började bygga ett lag för framtiden.

Spelet var bättre, men klubben led fortfarande av sitt dåliga rykte. I mars 1985 besökte jag det som borde vara Millwallfansens stampub, The Rose Inn, mittemot tunnelbanestationen New Cross Gate. Jag bar en blåvit halsduk och blev ombedd att ta av den. Lokalen ville inte bli förknippad med Millwall och vägrade servera folk med synliga souvenirer. Det här var ändå innan den händelse som skulle få Europa att betrakta Millwall som synonymt med huliganism.

 

1984-85 borde varit en underbar säsong. Klubben slogs i toppen av trean och hade sensationellt nått kvartsfinal i FA-cupen. Nu ställdes man mot division ett-laget Luton på Kenilworth Road och varenda Millwallfan skulle dit. Millwall förlorade med 1-0, men få människor minns matchen för dess resultat.

Trots att jag var på Kenilworth Road fattar jag knappt vad som hände. Redan före matchstart sprängdes grindarna av stormande fans, och en bit in i matchen började folk välla in på gräsmattan. Spelet fick göra ett uppehåll och polisen kunde tillfälligt rensa planen. När man sedan började igen försökte polisen hålla massorna tillbaka genom att bilda kedja, en kedja som trängdes längre och längre in på planen. Efter ett tag var de långt innanför sidlinjen men domaren lät ändå spelet fortsätta. Atmosfären hade blivit så hätsk att det ansågs riskabelt att stoppa matchen en andra gång.

Strax innan slutsignalen började folk slita sönder stolssitsar som slängdes in på planen och när domaren blåste av blev kalabaliken total. Huliganerna rusade in och slog och sparkade på allt som kom i deras väg, spelarna hade hunnit undan och det blev polis och funktionärer som tog stryk. En däckad polis fick konstgjord andning av en kollega, som i sin tur blev sparkad och slagen – medan han försökte rädda livet på en människa.

Jag åkte hem med den »Football Special« som British Rail hade ordnat fram till oss som reste från sydöstra London för att se på fotboll. De speciella fotbollstågen rabatterades, vi betalade bara ett pund för en tur- och returbiljett. Någon särskild tacksamhet över det frikostiga arrangemanget kunde man inte se bland resenärerna. Tåget demolerades totalt och orsakade kostnader för British Rail på 45 000 pund. De som vandaliserade var förstås bara en klick, men en förhållandevis stor klick, och ingen gjorde något för att stoppa dem.

Millwall var hett nyhetsstoff, TV-bilderna kablades ut över hela världen och Millwall Football Club diskuterades på engelsk parlamentsnivå. Polisen lyckades gripa 31 av bärsärkarna. Flera visade sig vara West Ham- eller Chelseasupportrar till vardags, vilket gav en ny dimension åt det komplexa huliganproblemet. Tydligen var våldskicken i sig viktigare än att slåss för en klubb. Det blev uppenbart att man i dessa kretsar planerade vid vilka tillfällen det skulle braka loss, och att det inte längre handlade om spontana reaktioner från uppretade åskådare. Tekopparnas tid var förbi.

Millwall var ett problem för fotbollen och det engelska samhället, men laget spelade vidare och tycktes oberört. Efter Luton ångade man på och vann de flesta seriematcherna. Och jag åkte med till Swansea i den speciella supporterbussen.

Vi skulle samlas vid Jerningham Road utanför New Cross Gate, men när jag kom dit blev jag osäker på om jag verkligen hamnat rätt. Folket som samlats såg ut att vara på väg till en seriematch i bridge. Passagerarna var inte de man förväntar sig som fans till ett erkänt huliganlag. Jag hade svårt att tänka mig att pensionärsparen längst fram som småpratade och drack te från medhavda termosar skulle förvandlas till besinningslösa våldsverkare. Jag hade också svårt att se en slagskämpe i den mustaschprydde man i 40-årsåldern som satt bredvid mig och inte sa ett ord på hela resan. Hemma åkte jag ibland supporterbuss för att se Hammarby någonstans ute i landet. Jag var van vid skrålande tonåringar, pisspauser var tionde minut, stöldräder mot bensinmackar och minst en spya per resa.

I Millwallbussen rådde lugnet. Inte en öl öppnades, inte en sång stämdes upp. I Swansea möttes vi av hundratals poliser som vallade oss från bussen till arenan Vetch Field och innan vi fick komma in skulle man filma var och en. Jag registrerades som potentiell Millwallbuse tillsammans med glada tanter från sydöstra London. Inne på arenan var vår sektion försedd med dubbla galler och för att få ett matchprogram fick man lämna pengar genom en lucka. Programförsäljaren på andra sidan rullade ihop det 20-sidiga häftet och levererade det samma väg. Ingen närkontakt med Millwallsupportrar var önskvärd efter Luton.

Det var inte bara vi i supporterbussen som tagit oss till Wales, totalt hade några hundra Millwallfans samlats på bortaläktaren när matchen blåstes i gång. Och jag fick än en gång anledning att förundras vid en jämförelse med Sverige. De som åkte på bortamatcher med Bajen på 80-talet var en tämligen homogen grupp. Alla i ungefär samma ålder, det kunde skilja tio år mellan den äldste och den yngste, och på ett eller annat sätt klädda i grönvitt. Ingen kunde ta miste på vad vi gjorde i stan, och på läktaren placerade vi oss tätt ihop för att sjunga fram vårt lag.

De som hade åkt till Vetch Field gjorde det uppenbarligen som individer. Här fanns inget behov av att tränga ihop sig och fansen nöjde sig med någon enstaka souvenir i Millwalls färger, eller rent utav ingen alls. Utspridda över hela den rymliga ståplatssektionen lutade sig folk mot järnräckena. Hejaklack, i den bemärkelse jag var van vid, existerade helt enkelt inte. Men när någon tog upp en sång sjöng man med utan att snegla på grannen. Det fanns ingen rädsla för att göra bort sig.

»Jag och Pat fick uppgiften att hålla ner Scouse, Neil skulle dra ner brallorna och Jim skötte smörjfettet.«

Det var fotbollskultur. Människor i olika åldrar som hade rest 25 mil för att se sitt lag. De såg ingen anledning att plocka fram fem tvåfärgade plagg ur garderoben för att visa att de hejade på ett fotbollslag. Termen att »heja på ett lag« var förresten knappast relevant. Det var snarare så att Millwall ingick i livet som en av många självklara beståndsdelar. Gräl om frukostflingorna, morgonbussen 7.42, Daily Mirror, pints of bitter, Millwall.

Klubben fortsatte att vinna sina matcher under våren -85 men stämningen var ändå tryckt. En dyrbar ombyggnad av arenan för att klara nya, hårdare säkerhetskrav väntade. Man hade också böter att betala och stigmat som den engelska fotbollens inre fiende nr 1 att leva med. När slutomgången spelades var Bradford City i topp och Millwall klara att gå upp i division två som tvåor. Det borde varit en stor dag för både Bradford och Millwall, men en av 80-talets stora fotbollskatatrofer hämmade glädjen. En träläktare på Bradfords Valley Parade fattade eld och 52 människor dog i eldhavet som spred sig blixtsnabbt. Millwall gick upp i Second Division utan stort firande.

Två ganska trista säsonger följde. Millwall hade under comebackåret ålagts att spela sina matcher med »all ticket«-restriktioner – inga biljetter kunde köpas under matchdagen. Klubben förlorade pengar och publik men gjorde ändå en hyfsad säsong. Man kom nia som nykomlingar, men saknade glans och George Graham lämnade klubben för större uppdrag. I juli -86 var man nära konkurs. Klubbens ordförande och ekonomiske garant Alan Thorne hade ledsnat på att förknippas med läktarvåldets Millwall och flyttade till Spanien. Klubben var utan manager, hade bara åtta kontrakterade professionella spelare och en skuld på 4,9 miljoner pund.

Men Thorne lät sig övertygas om att avskriva sina fordringar och restaureringen av klubben kunde börja. John Docherty, en »överbliven« manager, kontrakterades. Han hade lett lag som Cambridge och Brentford och var van vid att arbeta med små medel. Docherty bestämde sig för att satsa på spelare som verkligen ville spela för Millwall.

Första året föll klubben ner till en sextondeplats. Men något var ändå på gång. Till säsongen 1987-88 fanns mer pengar och några nya spelare knöts till klubben. Tony Cascarino, Gillinghamforwarden som hunnit med att arbeta som hårfrisör mellan skolan och proffskarriären, köptes för 225 000 pund vilket var Millwalls dyraste köp någonsin. »Cass« hade själv stått på Millwalls läktare som grabb. Kevin O’Callaghan återvände till sin moderklubb. Sedan tidigare fanns Teddy Sheringham, Terry Hurlock, Les Briley, Alan McLeary, Danis Salman och Jimmy Carter i truppen. Nu hade Millwall ett lag där de flesta var födda i London, många kom från klubbens egna led och några hade återvänt till Millwall efter spel i andra klubbar.

Laget vann varannan match, förlorade varannan. Men snart började allt stämma och på våren 1988 var Millwall fruktansvärt starka. Anfallsparet Sheringham och Cascarino understöddes av kantspelarna O’Callaghan och Carter och laget gick sällan mållöst från planen. Man spelade traditionellt engelskt med ständiga långbollar till anfallsduon och kantspringarna. Hurlock, Steve Wood, Briley och McLeary utgjorde den tuffa defensiven. Det var osofistikerat men full fart framåt. Just den fotboll som publiken på The Den ville se.

Inför näst sista omgången hade Millwall chansen att säkra uppflyttning och 5 000 supportrar åkte upp till Hulls hemmaarena Boothferry Park. Mycket folk för en klubb som bara några år tidigare inte hade fler på hemmamatcherna.

Jag åkte med i ett av tågen. Det här var något annat än den Football Special som gått till Luton några år tidigare. Här samsades de vanliga fotbollssupportrarna med äldre män, kvinnor och barn. Ölen flödade, alla var glada och förväntansfulla.

En spelare i Hull tvingades rädda med hands på mållinjen redan efter elva minuter, det var fjärde matchen i följd som Millwall fick en straff och O’Callaghan satte den som vanligt. Resten av matchen kändes som en triumffärd. Det jublades åt varje passning, varenda tackling, minsta bollkontakt för en Millwallspelare. Till och med regnet mottogs med glädje, »No-one likes us« fick ytterligare en dimension och sjöngs med ett lyckligt skratt. När slutsignalen äntligen kom kunde polisuppbådet inte hindra Millwallfansen från att storma planen. Den här gången var det ingen som slog någon annan. På Boothferry Parks gräsmatta den 7 maj 1988 dansade supportrarna och bar Hurlock och Les Briley i guldstol.

»We’re proud of you, we’re proud of you Millwall« ljöd sången. Jag sjöng med, kände mig också stolt och hade en klump i halsen. Runt om mig stod äldre män med tårar rinnande nedför kinderna. Män som trott att de aldrig skulle få se sitt Millwall i högsta serien. Många av dem hade varit med sista matchen 71-72. Millwallseger mot Preston och vinst för Sheffield Wednesday mot Birmingham var förutsättningarna då, och när slutsignalen hördes spreds ryktet att Wednesday vunnit.

Även den gången förvandlades planen till ett myller av glädjerusiga spelare och åskådare. Men plötsligt rasslade det till i högtalarsystemet och speakerns röst hördes. »Det har skett ett förskräckligt misstag. Resultatet från Hills­borough är Wednesday 1, Birmingham 2.« Millwall var än en gång förlorare.

 

Vid den sista hemmamatchen mot Blackburn lärde jag känna Nigel och hans kompisar Ray och Mick. Jag fick hjälp av Nigel att köpa en svartbiljett och i fortsättningen gick jag tillsammans med dem. De kom resande norrifrån till Millwallmatcherna och motsvarade förstås inte min idealbild av Millwallsupportern som sprungen ur södra Londons hamnkvarter. Men de blev mina vänner, och från den dagen hade jag alltid någon att gå på matcherna med.

Avslutningen mot Blackburn var ett enda stort party. Husen runt arenan skyltade med Millwallattiraljer och i fönster stod gamla tanter och vinkade till de supportrar som paraderade förbi. Det var en märklig syn, under de år som jag gått mellan New Cross och The Den hade man aldrig fått känslan av att folk var stolta över Millwall. Det var något jag läst om och även känt på matcherna, men aldrig upplevt utanför arenan. Nu tycktes varenda människa bära blåvita plagg, ballonger studsade omkring och supportrarna hade köpt flaggor. I England brukade man inte ha souvenirflaggor vid vanliga ligamatcher, men det här var ingen vanlig match. Millwall skulle snart inte längre vara det enda Londonlag som aldrig spelat i högsta divisionen.

Själva matchen blev en parentes, så som matcher som inget gäller lätt kan bli. Varken spelare eller supportrar kunde koncentrera sig på spelet. När det stod klart att bortalaget skulle vinna kom någon på att en Millwallförlust ju innebar att Crystal Palace missade playoffchansen. Palace är också södra London och snart hördes bland sångerna om Millwall det triumferande »We have fucked the Palace, la-la-la-la.«

 

Millwall var för första gången uppe i högsta serien och det räckte inte längre med att åka över och se enstaka matcher. Jag bestämde mig för att följa Millwall under en längre tid. Efter jul skulle jag åka. Under hösten jobbade jag extra och sparade pengar, men kunde ändå inte låta bli att använda en del av dem i förväg. Millwall hade börjat säsongen sensationellt, klubben ledde serien efter de sex första omgångarna och när Sverige spelade VM-kval mot England passade det bra ihop med hemmamatchen mot Nottingham Forest. Glenn Hysén blev kung av Wembley och jag fick visa detta Millwall som jag pratat så mycket om för några svenska vänner. Millwall var min mission, jag ville sprida budskapet.

Allt var precis så bra som jag hade sagt. The Rose mittemot tunnelbaneuppgången hade draperats i blått och vitt, bakom bardisken fanns ett tyglejon och det var inte längre något snack om att inte servera folk iförda souvenirer. Ray, Mick och Nigel var på plats och vi satte oss vid deras bord. Jag var inte bara en blyg turist i vimlet, jag kände ju faktiskt några av Millwallfansen.

På varenda stol satt folk och diskuterade Sheringham, Cascarino och Hurlock. Framför allt Terry Hurlock som var den store hjälten. Millwall hade ett av ligans vassaste anfallspar men Teddy Sheringham och Tony Cascarino kunde inte alls matcha den hårdföre mittfältaren i popularitet. Målskyttarna gjorde bara vad de skulle, det som verkligen gick hem på The Den var kamp­attityd och vilja. Hurlocks glidtacklingar och stämplingar uppskattades mer än fyndigt spel i straffområdet och det var han som hedrades med en egen t-shirt.

En ny sång hade skapats och den ljöd kraftfullt i den smockfulla puben:

»Fuck’em all, fuck’em all

United, West Ham, Liverpool

’cause we are the Millwall

and we are the best

we are the Millwall

so fuck all the rest!«

Desmond Morris som beskrivit fankulturen i boken Fotbollsfolket räknade ut att ligalagens supportrar sjunger mellan 44 och 68 olika sånger per match. Det låter som en kraftig överdrift, och Millwalls fans kan inte ha inkluderats i statistiken. På The Den imponerade aldrig antalet sånger. En motvilja till att stjäla andra klubbars ramsor och förvandla dem till egna gjorde Millwalls repertoar starkt begränsad, en bra dag kunde man höra fyra-fem sånger. Men nu hade vi fått en ny. Och det underbara oväsendet var kvar. Sista kvarten mot Forest var ett enda ljuvligt larm och laget bars tillbaka från 0-2 till oavgjort. Jag var stolt över mitt Millwall och såg fram emot att komma tillbaka.

»Här respekterades att folk vill se sitt lag även på bortaplan. I Sverige var resande fotbollssupportrar närmast något pinsamt som klubbarna gjorde sitt bästa för att inte låtsas om.«

Stoke Newington i norra London skulle bli mitt hem under vintern och våren. På något sätt hade jag fått nys om att det fanns en ledig säng i ett hus på Brooke Road, och jag flyttade ihop med några australiensare och nyzeeländare som i likhet med mig själv lät sig skörtas upp. Vi betalade 35 pund var i veckan för ett sunkigt och dåligt uppvärmt hus där 12 personer delade kök och fyra rum. Utan arbetstillstånd fick jag ett dåligt betalt jobb som diskare i en restaurang nära Oxford Street. Det var knappt det gick ihop, sparpengarna fick det att fungera, ändå tyckte jag att livet lekte. Jag var i London och skulle få se mitt Millwall nästan varje vecka.

 

Match mot Norwich och TV-sändning. Det påstods att det var första gången Millwall gick ut i direktsändning. I Sverige hade vi kunnat se Millwall två gånger i Tipsextra och jag gjorde några halvhjärtade försök att berätta om det, men intresset för vad den svenska televisionen pysslade med var måttligt.

Norwich och Millwall hade överraskat Fotbollsengland och BBC valde för en gångs skull att visa något annat än Liverpool, Man U och Arsenal. Det blev en av årets bästa matcher och verkligen propaganda för de mindre klubbarna. Men med fel resultat. Millwall förlorade matchen i slutminuterna med 2-3. Visst var det deprimerande, men jag delade besvikelsen med tusentals andra. Jag var på plats. Jag hade stått på långsidans ståplatsläktare och bidragit till ett larm som gjorde att man inte hörde sin egen röst. Och jag deltog i eftersnacket som handlade om Millwalls upphämtning från 0-2 till 2-2 och nästa veckas match mot Liverpool.

Vi hade fått drömlottning i FA-cupen, Liverpool hemma. Fjärde omgången. Just sådana matcher som alla Millwallsupportrar längtat efter. Nu var vi här, och inte som några underdogs från lägre divisioner utan på jämbördig nivå. Seriematcherna mot Newport och Lincoln var avlägsna. Höstens ligamöte på Anfield hade slutat 1-1 och allt kändes möjligt.

»Let’em come, let’em come, let’em come,

let’em all come down to The Den,

it’s the best team in London,

the best team of all,

everybody knows us, we’re called Millwall.«

Millwalls officiella sång, utgiven på singel och framförd av en Roy Green, var aktuellare än någonsin. John Aldridge, Ian Rush, John Barnes. Låt dem komma, de ska få ett hett mottagande.

Men Liverpool var för bra för oss. 0-0 i halvtid var bättre än vad vi förtjänade och i andra kom både 0-1 och 0-2. Det var dags att plocka fram en gammal Millwalltradition. Häcklandet. Eamon Dunphy skriver om det i Only a Game?, den utgivna dagboken från säsongen 1973-74.

»Om matchen var tråkig brukade publiken roa sig själv genom att hacka på någon olycklig spelare – hemma- eller bortaspelare kvittade lika. Varje initiativ som den utvalde tog, möttes av ett vrål av hån och förlöjligande.«

Jag hade själv upplevt det när Lindsay Smith gjort någon av sina sämre matcher i mitten av 80-talet. Den här gången bestämde vi oss för Peter Beardsley. Jag tror Beardsley blev måltavlan för att han såg lite lustig ut och att det var känt att han inte riktigt hörde hemma i den grabbiga arbetarklasskultur som råder i ett engelskt fotbollslag. Han gick inte ut och söp och jagade brudar efter matcherna som de andra och vår fråga till honom blev om han knullat någon tjej:

»Peter Beardsley, Peter Beardsley – have you ever pulled a bird?«

Om och om igen. Det här var ju mycket bättre än att kalla honom för »fitta«, »bloody scouser« eller »northern bastard«. Roligare, och antagligen också mer förnedrande. Snart deltog hela arenan. Det skulle inte förvåna om även Liverpoolfansen sjöng med.

 

Två matcher, två förluster. Jag förde ingen tur med mig. Nästa match var QPR borta och jag skulle fixa biljetterna. Matchen var »All Ticket« vilket betydde att ingen försäljning fick ske på matchdagen. I programmet från Liverpoolmatchen kunde jag läsa hur man tog sig till Loftus Road. Jag visste det redan, precis som majoriteten av programläsarna. Men ändå; här respekterades det faktum att folk vill se sitt lag även på bortaplan. I Sverige var resande fotbollssupportrar närmast något pinsamt som klubbarna gjorde sitt bästa för att inte låtsas om. Och på Svenska Fotbollförbundet betraktades fotbollsfans som ett problem. Så är det förresten fortfarande: det faktum att folk vill resa femtio mil för att se 90 minuter fotboll är snarare något som motarbetas trots att det borde hyllas.

QPR var ingen av stormatcherna. De hade en del fans hemma i Sverige, vid mitten av 70-talet var de ett poplag med oengelsk spelstil och polisongkillar som Stan Bowles. De visades ganska mycket i Tipsextra och deras tvärrandiga tröjor bidrog nog också till populariteten. Men jag hade aldrig gillat klubben. QPR var först i den engelska ligafotbollen med att spela på konstgräs och det var inget som uppskattades av oss traditionalister. Nu hade man återgått till riktigt gräs men arenan var alldeles för plastig och supportrarna menlösa.

I västra London dominerade Chelsea och det märktes. Det kom inga bra sånger från Loftus Road och jag hade heller inte hört några nidramsor om Queens Park Rangers. Förmodligen tyckte ingen att de var värda att dikta om.

Millwall behärskade lervällingen bättre än hemmalaget och äntligen kom en seger. Cass och Jimmy »Peanut« Carter som Docherty köpte från QPR för löjliga 15 000 pund gjorde målen och vi jublade från den futtiga ståplatssektionen på kortsidan, även om vi knappt såg vad som hände i matchen. De som hade bättre koll hade köpt sittplatsbiljett till etaget ovanför. Carter såldes säsongen därpå till Liverpool för 800 000 pund där han aldrig lyckades bli ordinarie. En av ligafotbollens bättre affärer.

»Utan handskar står jag och skyfflar bråte i en källare i södra London, och för första gången på länge är jag ensam och olycklig.«

Drygt 20 matcher in i säsongen höll Millwall sjundeplatsen på samma poäng som Liverpool och Man U. Vi hade en match mindre spelad än toppkonkurrenterna, om vi vann den skulle vi plötsligt ta oss till tredjeplatsen. Om, om, om. I engelska ligan var det sällan alla lag spelat lika många matcher och det gav en massa möjligheter till spekulationer. Vi avrundade matcherna på järnvägspuben vid Kings Cross innan Nigel, Ray och Mick tog tåget norrut. Oftast satt vi kvar tillräckligt länge för att kunna köpa söndagstidningarna med referat och färska fotbollstabeller.

Omgången därpå blev det hemmaförlust igen, 1-2 mot Arsenal. Ett av de lag som Millwallfanzinen stavade med små bokstäver: arsenal, west ham och palace var de klubbar som mer än andra måste förminskas. Efter Arsenal blev allt bättre. Jag hittade ett roligare jobb, genom en av killarna i huset fick jag anställning som grovarbetare på ett bygge i Tottenham. Det var otroligt, jag som ansågs vara totalt opraktisk gick nu omkring som byggjobbare i arbetshandskar och plasthjälm. Londonkillen Jim, Neil från Middlesbrough, irländaren Pat och Tim från Liverpool blev mina arbetskompisar och sedan jag lovat att fixa svenska flickor var jag en i gänget. De var också grovarbetare och vi gjorde de enkla och trista jobben. Jag stortrivdes. Och Millwall hade börjat vinna igen. 2-0 mot Boro följdes av 1-0 mot Coventry. Vi låg åter på tredje plats.

Förmannen var hygglig. Han märkte att jag skötte jobbet och när jag bad att få gå tidigare var det inga problem. Jag sa visserligen inte att det var för att sitta på puben med några fotbollsfans och värma upp inför Arsenal på Highbury. Antagligen hade jag fått ledigt ändå, men han hade nog inte skrivit full tid i liggaren.

Millwall hade spelat mot Arsenal i FA-cupen 1909 och 1988. Nu mötte vi klubben i ligaspel två gånger inom några veckor. Millwall var inte längre något andraplansgäng från träskdivisionerna och den här gången stod laget bättre emot serieledarna. Vi fick 0-0, men redan innan matchen var slut började Arsenals sittplatspublik lämna arenan. Fenomenet är tydligen internationellt, det är inte bara i svenska landsortshålor som en viss fotbollspublik tycker det är viktigare att komma tidigt ut till bilen än att se en hel match. Eller var det skräcken för de fruktade Millwallfansen som sakta tömde arenan?

Vi som stod på bortaläktaren skulle få vänta länge på att bli utsläppta, men vare sig vi var slagskämpar eller ej ville vi gärna upprätthålla imagen av att vara farliga. Mesarna som lämnade Highbury i förtid pekades ut och fick en sång med sig: »We can see you sneakin’ out.« 0-0 mot serieledarna och sista ordet. Jag hade sett sämre dagar.

Jobbet varade från åtta på morgonen till sex på kvällen. En timmes lunch och nio timmar betalt. När veckan gick mot sitt slut kom en agent med en check, om det varit full arbetsvecka var den på 132 pund efter att skatten dragits. Som svensk hade jag inget arbetstillstånd, vi stod ännu utanför EG, men det var inte svårt att låtsas vara dansk. Jag jobbade på med de arbetsuppgifter som gavs. En eftermiddag fick vi sätta upp skyddsstängsel uppe på byggnadsställningarna, facket skulle ha inspektion dagen därpå.

Men den lille runde Tim, eller »Scouse« – som folk från Liverpool vanligen kallas – blev ett plågoris för oss andra. Så fort vi fick ett jobb ställde han sig bredvid och instruerade. Vi tvingades också lyssna till idiotiska historier om hur han försörjde sig som discjockey hemma i Liverpool och hur mycket brudar han hade. Det var uppenbara lögner, och i grund och botten var han harmlös. Men killarna tyckte ändå att vi skulle ge honom en läxa. Med hjälp av en tub smörjfett skulle vi lära honom att inte snacka så mycket skit. Planen var att trycka ner honom på marken, dra ner byxorna och spruta in det äckliga fettet innanför kalsongerna. Jag tyckte det hela lät väl drastiskt men höll god min.

Jag och Pat fick uppgiften att hålla ner Scouse, Neil skulle dra ner brallorna och Jim skötte smörjfettet. När inga andra arbetare var i närheten gav Jim startsignalen och den lille Liverpoolkillen åkte ner i leran. Hans klotrunda ansikte förvreds i förtvivlan och de tunna pinnarna till ben som jag höll i darrade, han hade inte kraften att sparka sig loss. Stackaren skrek som en gris om att han blev våldtagen. När Jim slutfört jobbet släppte vi Scouse som förnedrad och tilltufsad gick in på toaletten för att försöka tvätta sig i handfatet. Men innan hade han fyllt Jims skor i omklädningsrummet med resten av smörjfettet. Tim hade en helt riktig känsla av vem som var den drivande bakom mobbningen.

För mig blev det kulturkrock. Sådant här sysslade man inte med hemma i Sverige, i alla fall inte bland folk jag kände. Senare skulle jag skämtsamt säga att »man tar seden dit man kommer« och vinna några skratt med min berättelse, men än i dag känner jag ett visst obehag när jag tänker på vad vi gjorde med en sorglig figur vars möjligheter att försvara sig var klena.

Kriget trappades upp. Jim tog en hink vatten och hällde över den hunsade Scouse som stod vid handfatet. Killen stod där och snyftade medan vi återgick till jobbet med att bära armeringsgaller. Plötsligt hör vi ett tjut, det är förstås Scouse som kommer farande och den här gången är det han som har en vattenhink. Han slänger vattnet mot oss men eftersom han skrikit hinner vi undan. Istället börjar han kasta tegelstenar vilt omkring sig, han gråter och är helt utom sig. Nu har andra arbetare börjat samlas kring oss och när bråket avslutas med en brottningsmatch mellan Jim och Scouse är det många som fått klart för sig vad som pågår.

Vi kallas in till förmannen som säger att vi kan gå för dagen. Nästa morgon finns inte våra tidkort vid stämpeluret och det är bara att åka hem. Inte ens Scouse får behålla jobbet. Det känns bedrövligt, jag hade ju trivts och behövde verkligen pengarna. Men jag ringer i alla fall upp min arbetsgivare, personal­uthyrningsfirman John Gregory, för att få ut slutlönen. Där har man hört talas om att det varit »problem« vid bygget i Tottenham. Mannen jag pratar med frågar plötsligt om jag kan tänka mig att resa en bit för att få jobba, det finns en ledig plats vid Victoria Station. Det skulle bli en timme på buss och tunnelbana, men jag tog det direkt. Aldrig hade jag trott att jag skulle kunna fortsätta arbeta efter att ha fått sparken.

Bygget vid Victoria Station visar sig vara en renovering. Ett par våningar och en källare som ska göras om till restaurang och jag visas upp till det provisoriska fikarummet. Där har någon sprutmålat »Come on you Lions«, men jag tänker inte särskilt mycket på det. Inte heller reagerar jag när min boss Dave, en man i 35-årsåldern, frågar om det är en Millwallnål jag har på tröjan.

Bossen skickar ner mig i källaren tillsammans med två bröder från
Plymouth. Vi ska rensa den från glassplitter och krossat tegel. Det är ett riktigt skitjobb, och det blir inte bättre av att man inte får någon skyddsutrustning. Brorsorna från Plymouth hackar på mig hela tiden, de försöker utnyttja mina brister i språket så att jag ska säga något dumt. De vill att jag ska kalla mig själv för »gay«, jag går inte på den lätta finten, men istället råkar jag häva ur mig att jag tycker engelsmän är dåliga arbetare. Mitt nya arbete känns inte bra. Utan handskar står jag och skyfflar bråte i en källare i södra London, och för första gången på länge är jag ensam och olycklig.

Vid dagens slut kommer Dave förbi för att se hur vi skött oss. Vi småpratar lite om jobbet när en av bröderna vänder sig till bossen:

– Du, den här utlänningen… han säger att engelsmän är dåliga arbetare.

Dave svarar den skvallrande jäveln:

– Han är Millwall. Han får säga vad fan han vill.

Triumf. Inte bara därför att chefen oväntat tar mitt parti, att bli kallad Millwall av en annan Millwallsupporter är stort. Under veckan som kommer får jag de bästa jobben och brorsorna blir bara kvar till fredagen, sen får de gå. Dave börjar pejla mitt Millwallintresse. Jag kan berätta om gamla matcher och han fattar att emblemet på min tröja betyder något.

En fredag tar bossen med mig till sina kvarter. Vi går på puben The Standard, där han har sina polare. Vid ett bord sitter Roy, Terry och en man i femtioårsåldern som kallas »Millwall Ted«. Jag presenteras också för Terrys fru, en söt kvinna kring trettio som jobbar på puben. De är alla Millwallfans och om Terry får jag reda på att han blev berömd på 70-talet när BBC gjorde en dokumentär om Millwalls huliganer. De andra har också varit med om en del och jag börjar förstå att jag sitter och dricker öl med några av de Millwall­supportrar som myterna vävdes kring.

Konstigt nog hade Terry inte sett några av de matcher jag refererade till, de som jag varit på under 80-talet. Han hade inte ens varit i Luton -85 och jag undrade varför.

– Jag satt i fängelse i tio år.

Även om jag velat hade jag inte kunnat spela oberörd. Tio år! Jag hasplade fram något idiotiskt om att jag själv suttit inne en månad för vapenvägran och frågade om det var huliganismen som gett så långt fängelsestraff.

I killed my first wife.

Jag frågade inte mer om saken.

 

Hemmamatch igen, mot Aston Villa som gått upp tillsammans med Millwall, men som förde en mer anonym tillvaro i tabellens mitt. Matchen var rätt trist och supportrarna tog än en gång till sin gamla hobby. Spelar­trakasserier. Den här gången valde vi högeryttern Paul Birch i Villa. Killen var liten och tunn och hade lockigt hår klippt i hockeyfrilla. Om han var blond eller blonderad kan jag inte säga, fansen bestämde sig i alla fall för att utpeka honom som fjant.

Så fort han var i närheten av bollen började publiken vissla på det sätt man visslar på tjejer. Han kallades snygging och fick förslag. Och det var ingen liten klick som gjorde sig lustig, längs hela den långsida där killen hade sitt arbetsfält stod folk och förlöjligade honom. Ungdomar och vuxna män.

Beardsley i Liverpool hade klarat av hackandet rätt bra, men Birch var av skörare virke och till vår stora glädje bytte han snart kant för att få spela på den lugnare sida där sittplatspubliken fanns. Förföljelsen fortsatte givetvis, och nu fick han en egen sång: »Vart har den lille bögen gått. Långt, långt bort.« Han gav upp och lämnade planen. Det blev 2-0 och vi hade gjort vårt för att Millwall skulle besegra sin motståndare.

 

Vanligtvis såg jag matcherna med mina vanliga engelska Millwallkompisar Ray, Mick och Nigel men när Lions skulle möta Wimbledon hemma föreslog Dave att jag skulle gå med honom. Vi möttes i hans hem, frun blinkade till mig och varnade för sällskapet. Dave och hans vänner var vad hon kallade »stygga pojkar«.

Det var i slutet av mars och med bara nio matcher kvar att spela höll Millwall en sensationell tredjeplats. Drömöppningen var inte resultatet av nykomlingens entusiasm, Millwall var verkligen bra. Cascarino hade fortsatt att göra mål. Sheringham var i en svacka men istället kom målen från O’Callaghan och Carter. Hurlock var grym men ibland avstängd, den lille bolltrollaren Jimmy Carter fick folk att vråla när han gjorde sina dribblingar på högerkanten. Jag var optimistisk när vi knallade i väg mot Ilderton Road End, den kortsida där Dave såg matcherna.

Wimbledon hade John Fashanu i sitt lag, en svart forward som tidigare tillhört Millwall. Vad Dave tyckte om honom fick jag snabbt klart för mig: så fort Fashanu var i närheten av bollen formade han händerna till en strut framför munnen.

– Din svarta fitta! Din svarta fitta!

Spelare som lämnar en klubb kommer alltid att drabbas av otidigheter när han möter sitt gamla gäng, men det här kändes inte bra. Rasistiskt hat utan humor. Möjligen bara ett sätt att få en motståndare ur balans, och jag hade ju faktiskt haft överseende med ugh-ugh-andet mot Luther Blissett 1980. Men det var något i emfasen som fick mig att rygga tillbaka. Dave lade ner mycket mer engagemang i häcklandet av Fashanu än i någon ramsa för att stötta Millwall.

Och inte heller hjälpte det. Wimbledon vann med 1-0 efter mål på straff av just John Fashanu. Jag var deppad när vi gick därifrån. Chansen att haka på tätlagen tycktes missad. Men Dave sa bara »come on, we are Millwall«. Han tyckte att klubben var skit, styrelsen idioter och spelarna värdelösa men ryckte ändå på axlarna. Han hade sett laget förlora så många gånger förut att det inte gjorde någon skillnad. Det var ju ändå vi fans som var Millwall, och det kunde ingen ta ifrån oss.

I fortsättningen skulle jag se matcherna med mina hyggliga polare från Hertfordshire, men jag kunde ändå inte komma ifrån att det fanns något jag såg upp till i Daves ord efter matchen. Det han uttryckte var en del i min fascination för att hålla på ett fotbollslag, en del som jag inte riktigt hade haft klart för mig: Millwall, eller vilken annan klubb som helst för den delen, är ju inget annat än dess supportrar. Spelare kommer och går. Ledningen byts ut. Man kan till och med flytta från arenan eller förändra klubbmärket. Klubben finns i hjärtat hos dess anhängare. »We are Millwall.«

 

Efter Wimbledon rasade allt. Cascarino som varit så bra under säsongen tappade stinget och Sheringham fick ingenting uträttat. Jag åkte med upp till Hillsborough och såg mitt Millwall förlora med 3-0 mot Wednesday. Vi stod på Lepping Lane End, den läktare som bara ett par veckor senare skulle stå i centrum för engelsk fotbolls största katastrof. Men den här lördagen var det inte brister i säkerhetsarrangemangen som bekymrade oss. Millwall spelade kass fotboll, målvakten Brian Horne räddade laget från ännu värre förnedring och det enda som återstod var en lång och deppig tågresa till Euston Station. Utan öl. Man hade slutat servera alkohol på fotbollstågen, tågvärdar kollade att ingen drack medhavt.

0-0 mot Man U var ett hyggligt resultat som följdes av 1-2 mot Liverpool. Docherty bad oss som gjort den långa resan till Yorkshire och Sheffield om ursäkt för lagets usla insats i matchprogrammet. Matchen därefter skulle bli speciell. West Ham mot Millwall på Upton Park. London med alla sina lag ger mycket derbymatcher, men vissa är mer derbyn än andra. Det här var en sådan match. Två klubbar på varsin sida av Themsen som för det mesta legat i olika divisioner men vars fans ändå blivit bittra fiender. Ren lokalrivalitet, ingenting om att det ena laget skulle vara för den rike och det andra för den fattige. Ingen skillnad i religiös tillhörighet hos fansen. Enbart de starka känslor av skadeglädje, avundsjuka och hot som närs av geografisk närhet. Och för hårdingarna: den prestige som ligger i att vara värst. Både West Ham och Millwall har sina rykten att försvara.

Matchen ingick i den första omgången efter den ohyggliga läktarkatastrofen i FA-cupsemifinalen mellan Liverpool och Nottingham och skulle föregås av en tyst minut. 95 döda borde få även förhärdade huliganer att visa respekt, men om det någonstans i England skulle bli oroligt var det här. Bill Buford, den amerikanske akademiker som skrev Bland huliganerna var på plats och i sin bok beskriver han förspelet.

»Före matchen anbefalldes en tyst minut till minnet av de nittiofem döda. Denna tysta minut hölls före alla matcher i hela landet den dagen, och så vitt jag vet var det bara på en plats som denna minut inte respekterades.

Det skulle visa sig att en minut kan kännas lång på Upton Park i östra London.

Oväsendet började trevande med att en handfull supportrar började skandera Millwalls ramsa: ›Nobody likes us and we don’t care!‹ Och för varje gång ramsan drogs var det fler och fler som stämde in: ›Nobody likes us and we don’t care!‹ Det skulle bli en mycket lång minut. Redan efter halva tiden skanderades ramsan av alla på Millwalls läktare – antagligen femtusen personer, femtusen personer som i klartext sa: Nittiofem människor har dödats och det skiter vi i – vi är ligister. Dra åt helvete!

»Någon bände loss en stolsrad och bar i väg stålkonstruktionen med fyra plastsäten. Andra klättrade upp på målburen och lyckades knäcka ribban.«

Deras skanderande retade upp West Ham-supportrarna; folk runt omkring mig stod upp och hytte med nävarna och svor och kallade Millwallanhängarna för kräk och slödder. Det återstod förmodligen tio eller femton sekunder då man på Millwallsidan slog om från sitt traditionella ›Nobody likes us and we don’t care!‹ till det kärnfullare ›Fuck off, cunts!‹ och det fortsatte de med tills minuten var till ända.

Speakern uttryckte sin djupa tacksamhet.

Jag var där. Jag var en av dem som gått genom stålbågen, blivit muddrad och insläppt på South Bank – Visitor’s Section. En av 5 000 ligister. Jag tror visserligen att vi var 8 000, det var den tilldelning biljetter vi fått, men det gör ju bara saken ännu mer alarmerande. 8 000! En hel jävla läktare som öppet hånar 95 tragiskt omkomna fotbollssupportrar. Bland dem barn och ungdomar. Varje Millwallhuligan som läser Bufords bok måste bli stolt. I takt med tidens gång kommer hans ord att bli historia, de kommer att gälla för verklighet, och mytbildningen kring Millwalls supportrar som landets galnaste och sjukaste får ytterligare grogrund. Det Buford beskriver är ohyggligt – om det vore sant.

Det fanns verkligen enstaka röster som försökte dra igång ramsor under den tysta minuten, men om det hördes något oväsen kom det från alla dem som hyschade. Inte ens Millwall har 5 000 dårar i sina led. Jag hörde någon gapa »they were just some fuckin’ scousers anyway« om de döda supportrarna. Men jag hörde det från 25 meters håll och det gör man inte om 8 000 personer vrålar med en hals. En sådan replik är tillräckligt illa, men det var inte den som Buford hörde. Han hörde det han ville höra, det som passade in i hans bok. Om han nu var där. Karln har ju inte ens uppfattat den mest kända Millwallhymnen rätt, den sång som alltid citerades och som rimligen inte undgått honom om han verkligen varit på plats: »No-one likes us, we don’t care.« Någon ramsa med texten »fuck off, cunts« fanns helt enkelt inte.

Men det stämmer att sången bröt ut efter den tysta minuten. Massivt. Det var ju West Ham vi mötte. Prestige också för alla dem som inte haft något intresse av att delta i förmiddagens raider mot pubar. Och det var naturligtvis säsongens hit som fick ståplatssektionen för bortasupportrar att ena sig:

»Fuck’em all, fuck’em all!

United, West Ham, Liverpool!

’Cause we are the Millwall

and we are the best!

We are the Millwall

so fuck all the rest!«

Sången fortsatte genom hela matchen trots att Millwall låg under med 3-0 redan i halvtid och förlorade med samma siffror. Det var bortamatch­fenomenet. De som tar sig till en annan arena har oftast bättre sammanhållning än hemmapubliken. Ljumma supportrar gör sig inte besväret. Därför kan bortafans lätt övertrumfa en betydligt större hemmapublik om de bestämmer sig för det. Och det var just vad vi hade gjort. Millwall förlorade matchen mot ett West Ham som låg sist i tabellen. Men deras fans manglades och vi gick därifrån med huvudena höjda.

 

Det blev min sista match för säsongen. Mina kompisar hade kommit över i bil och jag åkte hem med dem. När vi satt på färjan frågade Stefan vilket som betydde mest för mig, Millwall eller Hammarby. Han lade till: jag hoppas du säger Hammarby.

Hans fråga fick mig att tänka efter. Jag var helt uppfylld av Millwall och hade upplevt några av mitt livs lyckligaste ögonblick på The Den. Jag kände mig mer och mer hemma i England. Jag hade jobbat, skaffat vänner, till och med fått sparken och klarat mig ändå. Jag kunde det rätta sättet att uttala Millwall – bokstaven »l« ska inte höras i vare sig första eller andra ledet, och jag hade min plats på läktaren. Millwall var inte längre något som jag stod vid sidan av och betraktade.

Men betydde det verkligen mer än vår gemenskap i Hammarby? Bajen var det självklara kittet som höll oss samman. Men det gick inte att komma ifrån; jämfört med att bli vallad till Goodison Parks bortaläktare kändes den kommande säsongen i division ett norra något torftig. Matcher mot Väsby, Vasalund och Brommapojkarna väntade. Ett par månader tidigare hade jag stått på ett fullsmockat The Den och hånat Peter Beardsley. I Hammarby spelade Bo Larenius, tulltjänsteman vid sidan av fotbollen. Larenius var bland det mest oglamorösa man kunde se på en fotbollsplan med entréavgift. Han var så färglös att den galghumoristiska klacken gett honom en egen sång:

»Bo, Bo, Super-Bo,

Super-Bo Larenius.«

Ramsan fick snart en fortsättning:

»Ja, ja, det gör han nog,

ja, ja det gör han nog,

Han dricker bara pilsner.«

Det skulle bli kul att komma hem ändå. Jag såg framför mig ett liv där jag åkte till London på vintrarna och var hemma i Sverige under Hammarby­säsong. Men vilket betydde mest, Hammarby eller Millwall? Svår fråga. Men den skulle lösas av sig själv.

En av orsakerna var en typ av svenska fotbollssupportrar som jag skulle stöta på den närmaste tiden. Killar som ville snacka kravaller. Jag hade sett Millwall som en mission men när jag började träffa svenskar som påstod sig hålla på klubben märkte jag att det inte var det jag velat. Nollor som sa sig vara Millwallfans men inte kunde något om spelarna eller hade sett matcher kunde jag vara utan. De visste inget annat om klubben än dess rykte. Jag tyckte att man åtminstone skulle ha sett laget för att kunna kalla sig supporter och jag hade ingen lust att diskutera uppgörelser mellan olika lags firmor med människor som inte visste annat än vad de läst i tidningen.

Året därpå fortsatte raset. Millwall låg i botten och när jag i februari åkte över för att se tre matcher var klubben heta nedflyttningskandidater. Efter torsken hemma mot Man U tog vi oss till Highfield Road där Coventrys fans var skadeglada. »Going down, going down« ekade sången mot oss Millwall­supportrar i den halvtomma arenan. Många av spelarna var kvar men något var fel. Cass och Sheringham hade detroniserats och Docherty hade inte kommit på något bättre än att göra några panikvärvningar. Veckan före matchen fick han sparken. Vi stod på kortsidan och frös och såg ett dåligt lag utan självförtroende förlora med 3-1. Det var inte roligt med fotboll, men vi fick i alla fall hemmafansen att tystna. Svaret på deras ramsa blev »so are we, so are we«. Smart. Som om de skulle ha sjungit att deras eget lag åker ur. South London-humor. Töntar från Midlands krossar vi lätt. Tänk om det där jävla laget också kunde göra sitt.

»Ur munnar som inte sett tandläkare på ett bra tag pekar feta cigarrer och på varenda trottoar står Millwallsupportrar i klungor och sprutar lager.«

Laget gjorde inte sitt och inte jag heller. Det dröjde nästan två år innan jag åter var på plats. Vi hade det gemensamt, Millwall och jag; luften gick ur oss. Den engelska toppfotbollen andades däremot optimism. TV-pengar började strömma in, högsta serien bytte namn till Premier League och skaffade sig en ny organisation. Storklubbarna hade inte längre lust att dela på kakan med de löjliga lagen som kämpade för överlevnad med åskådarsiffror under 5 000 längre ner i seriehierarkin.

Men Millwalls ordförande Reg Burr var full av visioner. Målet var ut­stakat: Millwall skulle vara med och dela på pengaregnet i Premier League.

För att nå dit krävdes en arena med enbart sittplatser. Dessutom var minimi­kravet att den skulle rymma en publik på 20 000. En ombyggnad av The Den skulle kunna ge 12 000 sittplatser. Alltså var det dags att lämna den arena där klubben haft sitt hem sedan 1910.

The Den var verkligen ett hem. Skavankerna skapade känslan. Arenan speglade supportrarna, precis som många av dem var den märkt av motgångar. På sina håll hade man i den engelska fotbollen börjat fräscha upp arenorna och komfortabla sittplatser tog plats från »the terraces«. Men inte hos Millwall, där stod utvecklingen still. Fortfarande var bara 3 200 platser vikta åt dem som ville sitta. Souvenirshopen höll till i en liten skrubb och för att komma upp på långsidans ståplatser tvingades man vandra genom en trång och obehaglig betonggång. Det var inte trevligt på The Den, men den slummiga atmosfären hade blivit ett vapen – klubben var svårslagen på sin hemmaplan. Det är ingen slump att Millwall länge hade ligafotbollens rekord för hemmamatcher i följd utan förlust. Mellan 24 augusti 1964 och 14 januari 1967 tog inte Millwall stryk en enda gång. Sviten stannade på 59 matcher innan den slogs av Liverpool på 80-talet.

Eamon Dunphy beskriver hur motståndarna kände sig vid besöken i södra London:

»Området var långt ifrån mysigt. Bortalagen fick tråckla sig fram genom ett myller av smågator bortom Old Kent Road innan de kunde köra fram till något som såg ut som en nedlagd fabrik. Grått var den dominerande färgen – och det som inte var grått behövde målas om. Planen var liten och ojämn. Bortalagets omklädningsrum var mörkt och trångt – lika välkomnande som British Rails tågtoaletter. Bara bra lag och modiga spelare klarade att ta sig an Lejonen i deras egen kula, The Den. Och även några av de modiga vek ner sig när matchen började. Då upptäckte bortaspelarna att fansen var lika ogästvänliga som arenan. Till och med en liten Millwallpublik kunde åstadkomma ett så skrämmande vrål att blodet isade sig hos många spelare från norra England som hade kommit till London i tron att alla från södra England var fjollor. Det här var fel del av London.«

Med en ny arena fanns förhoppningen att Millwall skulle förändras. Klubben ville inget hellre än att bli av med sitt kastmärke som ett pöbellag för underklassen. Kanske kunde ett modernt stadion locka moderna supportrar? Fansens gamla kärnområde, Docklands, hade förändrats och blivit hemort för en växande klass av folk med smak och pengar och om klubben kunde attrahera en sådan publik skulle en hel del av problemen vara lösta.

Senegal Fields ett par kilometer bort skulle bli platsen för den nya arenan och fansen var kluvna. Många hatade tanken på en flyttning, andra tyckte att det var en tråkig men nödvändig utveckling i en ny tid och så fanns det några som såg helt osentimentalt på projektet. De ville bort från misären, en modern arena skulle bara kunna bli till det bättre. De hade ingen lust att ta med sina barn till den ruffiga miljön och var själva trötta på att köpa usla hamburgare sida vid sida med folk som pissade mot en sprucken cementvägg. Och det är klart, för mig som kom utifrån var det lätt att se en romantik i eländet, men det är mycket begärt att de som upplevde tristessen varje dag skulle uppskatta den nedgångna miljön.

Avslutningsmatchen säsongen 1992-93 spelades mot nedflyttningsklara Bristol Rovers. Millwall hade missat chansen till playoff i omgången innan, men det var ändå inga problem att sälja biljetter – matchen skulle bli den sista på The Den. Den nya arenan vars namn alternerade mellan Zampa Road, The New Den och Senegal Fields var i stort sett klar. Grävskoporna var på väg till Cold Blow Lane och även om glöden för Millwall mattats så var det inget snack om saken: jag måste dit.

Meningen var förstås att rivandet skulle starta veckan efter matchen och skötas av arbetare, men istället blev matchens slutsignal startskott för fansen att själva ta för sig så gott de kunde. Någon bände loss en stolsrad och bar i väg stålkonstruktionen med fyra plastsäten. Andra klättrade upp på målburen och lyckades knäcka ribban. Senare såg jag två supportrar knalla i väg med delar av målet. Nästan alla ville ha med sig en egen grästuva men en man i trettiofemårsåldern gick längre än så. Han lyckades hacka ut ett rektangulärt fält ur gräsmattan som han sedan rullade ihop och bar i väg. Själv började jag klippa ut små bitar av ena målnätet med en liten ficksax och när folk såg vad jag sysslade med bildades en kö av fans som ville ha sin egen bit av nätet. Det var mer folk på innerplan än på läktarna, och jag skulle lätt kunna ta ett pund per nätbit och ändå stå kvar i timmar. I kaoset passade några på att attackera Millwalls direktörer, som fanns kvar på läktaren, med jordkokor.

Stämningen förändrades. Sentimentaliteten och nostalgin som rått gav vika för ett hat som jag inte riktigt förstod. Okej, de som givit sig på Millwalls ledning gjorde det förmodligen i bitterhet över att de sålt ut klubbens själ, men våldet eskalerade även utanför arenan. På Old Kent Road fick en pub hastigt stänga efter att folk börjat demolera den och när inget roligare fanns att göra började folk kasta flaskor. Millwallfans på ena sidan gatan slängde grejer mot andra Millwallfans på motsatta sidan. I mitten råkade bilister illa ut som inte var skyldiga till annat än att råka befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Vad var poängen?

Jag kunde förstå dem som slogs för sitt lag när så behövdes. Men det här! Folk som gav sig på vem som helst och vad som helst näst intill urskiljningslöst. En frustration fanns förstås i botten men allt kändes ändå bara meningslöst och fult. Jag hade inte sett mycket av fotbollsvåldet trots att jag följt en av de mest ökända klubbarna, men om det här var ett typiskt uttryck så föll alla föreställningar om supportrar som försvarade sin klubbs heder genom att fightas med andra som stod upp för sin klubb. Jag åkte hem med min grästuva, två rutor av nätet från målställningen som stod mot Ilderton Road End och matchbiljetten med texten »The Lions Final League Match at The Den«. Det var lördagen den 8 maj 1993 och jag visste att förhållandet mellan mig och Millwall aldrig skulle bli detsamma igen.

 

Våren 1999 ringer Nigel och säger:

– Du måste komma.

Millwall har tagit sig till final i Auto Windscreens Shield, en ganska meningslös cup som lagen från de två lägsta divisionerna spelar. En töntig pokal står på spel; ingen serieuppflyttning eller kvalificering till internationella cuper. Men finalen spelas på Wembley.

Och söndagen den 18 april 1999 går jag ut ur tunnelbanestationen Wembley Park iklädd min 15 år gamla bussarong med det stora lejonet på ryggen. Ray säger att han drömt om detta ögonblick i ett helt liv – att se Wembleys tvillingtorn i fjärran och veta att Millwall är där. Han är inte ensam. Till denna fullkomligt betydelselösa cupfinal har Millwall sålt 48 000 biljetter. Fansen kommer inte bara vällande ur tunnelbanan, många har hyrt limousiner denna stora dag och långt innan matchen börjar åker de runt, runt. Lyckliga ansikten tittar ut ur skinande vita lyxbilar. Ur munnar som inte sett tandläkare på ett bra tag pekar feta cigarrer och på varenda trottoar står Millwallsupportrar i klungor och sprutar lager.

Jag minns varför jag blev så såld på ett dåligt fotbollslag från en nedgången del av London. Jag ler lyckligt när Mick ger mig en burk Tennents Extra.