Dags att k-märka fotbollsbanderollen!

Den kan vara arg. Rolig. Absurd. Banderollen är mer funktionell på arenan än en löpstark tvåvägsmittfältare.

Min dotter kämpar just nu för att ta sig över tröskeln till läsandets magiska värld. Hon tränar helst i smyg och blir arg när jag agerar lärare. Men det är underbart att tjuvlyssna när hon långsamt försöker ljuda fram ord eller namn. 

En försommardag satt hon i soffan och tittade på bilder på min telefon. Jag såg henne bläddra förbi ett gäng bilder innan hon stannade vid en och började ljuda.

– Vvv … iii … äää … rrr. Vi är. Nnn … ååå … ggg … rrr … aaa. Några.

Annons

– Vad gör du? gjorde jag misstaget att fråga.

– SLUTA!

Hon rusade ut ur vardagsrummet. Kvar i soffan låg telefonen. När jag tog upp den såg jag att bilden hon tittat på föreställde den banderoll som Gif Sundsvalls supportrar tagit med sig till bortamatchen mot Östersund den 1 juni. Texten som hon kämpade med innan jag lade mig i löd: »Vi är några millar back. Kan vi låna er barack?«

Jag hade fotat av banderollen från Twitter eftersom den fick mig på gott humör. På två korta meningar lyckades de tillresta giffarna både driva med sin egen klubbs trassliga finanser och pika rivalens eventuella fiffel med en övervärderad barack. 

Mannen som kom på formuleringen heter Robin Wikman. 

– Den funkade bra för att den pekade åt två håll, hade självdistans och var lite rolig, säger han. Att trycka till Östersund var ganska solklart för oss. Men två veckor före derbyt läste vi att vår egen klubb var 12 miljoner back, så då ville vi få in det också. Den här gången var det jag som satte formuleringen, men vi är ett gäng som spånar och bollar hela tiden egentligen. 

Robin Wikman tycker sig ana att även mindre svenska klubbar har blivit bättre och fyndigare banderollskrivare på senare tid. 

– Vad gäller »budisar« [budskapsbanderoller] har självklart Stockholmslagen legat långt framme. De har många olika supportergrupperingar och rivaliteten mellan lagen har hjälpt dem att bli vassare. Men jag tycker att det tas steg på många ställen nu. 

Vilken är banderollens styrka?

– Enkelheten. Man kan vara två personer på bortastå och ändå få fram ett budskap. Där är banderollen oslagbar. Den här våren har den också varit en viktig protestplattform. I och med, ja, du vet.  

 

Jo, jag vet. Under den första halvan av Allsvenskan 2019 har läktarna varit fulla av budskap mot polisen eller, efter Expressens granskningar, mot Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson. Supportermotståndet mot den så kallade villkorstrappan och polisens hårdare linje i jakt på pyroteknik har gett olika lagsympatisörer en gemensam fiende. 

Protestbanderollen är överhuvudtaget vanlig på läktaren och kan rikta sig mot allt möjligt: tränaren, den egna klubbledningen, höjda biljettpriser, den »moderna fotbollen« i stort, fotbollsförbund, medier, avsparkstider … Vissa av dem kan också bli komiska i efterhand. I december 1989 såg supportern Pete Molyneux sitt Manchester United förlora hemma mot Crystal Palace. Han var frustrerad. Inte en ligatitel på 22 år och ingen pokal alls under Alex Fergusons tre år som manager. Mot slutet av matchen på Old Trafford vecklade Pete ut sin egengjorda banderoll där det stod att läsa: »3 years of excuses and it’s still crap … ta ra Fergie.«

Avgångsuppmaningen följdes inte av Manchester Uniteds styrelse. När Ferguson 24 år senare lämnade sin post var han med 13 Premier League-titlar, fem FA-cup-troféer och två Champions League-bucklor klubbens främsta manager någonsin.

»Jag har blivit hånad i åratal«, berättade Pete Molyneux för Guardian 2011. »När jag går på matcherna presenterar mina kompisar mig som ›Pete, killen som höll i den där banderollen‹.«

Annons

Men som Pete Molyneux påpekar i samma intervju: 1989 hade Alex Ferguson ännu inga stora framgångar som skyddade honom. Och banderollen möttes faktiskt av applåder från andra Unitedsupportrar på läktaren. Många tyckte som Pete då, det var bara det att han gjorde text av åsikten. 

»Var hammarbyarna för hasch? Emot? Var ›Hasch‹ ett internt smeknamn på någon av spelarna? Jag vet inte.«

Tidigare segrar är heller inget som garanterar tränaren skydd från arga banderoller. När Bob Houghton under sin andra sejour i Malmö FF hade det jobbigt med såväl spel som resultat var ingen på läktaren särskilt sugen på att dunka honom i ryggen för gamla titlars skull. När MFF tog emot AIK 1992 syntes på Malmö Stadion en banderoll med texten »Bob, piss off«. I dag är den mest en kul kuriositet för dem som minns, och vill Houghton se MFF spela i dag behöver han inte direkt betala för biljetten.

Ibland vill banderollen eller flaggan bara få oss att skratta. Som irländarnas »Angela Merkel thinks we’re at work« under EM 2012 eller Liverpoolsupportrarnas »Martin Skrtel is so hard he asked for a Big Mac at Burger King and got one«. Ibland är den bara absurd. På Söderstadion för ungefär tio år sedan kunde man se en banderoll där det kort och gott stod: »HASCH.« Var hammarbyarna för hasch? Emot? Var »Hasch« ett internt smeknamn på någon av spelarna? Jag vet fortfarande inte, men uppenbarligen gjorde de fem svarta bokstäverna på det vita lakanet intryck.

 

Precis som sångerna, klistermärkena och i viss mån kläderna är banderollen ett sätt att uttrycka sin identitet som supporter. Ofta sker det genom att man vänder sig inåt. Vad definierar oss och vår klubb? Till större matcher påminner man gärna om klubbens anor, stolta ögonblick och legendariska spelare. Och fast alla redan vet kan det ändå vara förvånansvärt effektivt att manifestera sin geografiska hemvist. När Malmö FF spelar borta syns ofta den långa »Malmöiter«-banderollen på den himmelsblå sektionen. Där kan den ha sällskap av andra symboler som andas lokal- eller regionalpatriotism: Skånes rödgula flagga, den röda gripen från landskapsvapnet. 

När MFF tog emot Hammarby 2015 fylldes hemmakortsidan av ett banderolltifo där varje flagga representerade en av Malmös stadsdelar: Sibbarp, Caroli, Fridhem, Söderkulla, Kirseberg … Ovanför stadsdelsbanderollerna hängde en ännu större flagga: »Hela Malmös lag.« Här fanns ingen ambition att vara rolig och vackrare tifon har nog skådats både i Allsvenskan och i Malmö. Men när jag intervjuade Markus Rosenberg ett drygt år senare pekade han ändå ut just stadsdelstifot som något särskilt. 

– Även om alla vet att MFF är stadens lag var det en speciell känsla att se det manifesteras på det sättet, sade Rosenberg. 

Ett alternativ till självskryt och lokalpatriotism är förstås banderoller som vill retas med motståndaren. I laddade derbyn ägnas mycket tid – både i sång och text – åt rivalen på andra sidan. Genom att identifiera antagonistens ömma punkter försöker man samtidigt definiera vad man själv inte är. I derbyt mot Hammarby 2015 kunde man på AIK:s kortsida läsa: »Bönder och hipsters väckte Bajens lik. Grattis till er nya publik!« Huruvida hammarbyarna kände sig träffade låter jag vara osagt, men piken gav ändå inramningen en extra dimension. 

»›Skicka bussryssen och hans fakelag till ett sibiriskt gulag‹, stod det.«

Så finns det banderollerna och flaggorna man helst skulle slippa. Få av oss blir glada av att se huligangrupper marknadsföra sig själva på fotbollsläktaren, vilket sker på vissa allsvenska arenor i omgång efter omgång. Ett av de mest provokativa budskap jag sett på en match var de ryska fansens gigantiska »This is Russia«-flagga under EM-matchen mot Polen i Warszawa 2012. Det hade varit stökigt redan före matchen, och flaggan, som många polacker tolkade som en anspelning på Moskvas inflytande över Polen under kalla kriget, ökade spänningen ytterligare. Men det vidrigaste exemplet är förmodligen den rasistiska »Forever pure«-banderollen som Beitar Jerusalems högerextrema anhängare höll upp under en match 2013 i protest mot att klubben för första gången kontrakterat en arabisk spelare. 

Derbyhets. Banderoll på Hammarbyläktaren under vårderbyt mot Djurgården 2018. Anspelning: Kim Källström och Andreas Isaksson klarar sig inte utan varandra. Foto: Simon Hastegård/Bildbyrån

I Sverige begås få övertramp i textform. Men i IFK Göteborgs båda möten med AFC Eskilstuna 2017 fanns det de med synpunkter. I den första matchen, på Gamla Ullevi, hade en supporterfalang till IFK tillverkat en banderoll som vände sig till nykomlingens ordförande Alex Ryssholm. »Skicka bussryssen och hans fakelag till ett sibiriskt gulag«, stod det. I matchen i Eskilstuna syntes bland annat texten: »Från Ryssland med fiffel och båg – åk tillbaka med nästa tåg.« AFC:s matchvärdar plockade ner banderollen, vilket IFK-supportern och SFSU-ordföranden Sofia Bohlin ansåg stred mot yttrandefriheten.

Som textmänniska ska jag erkänna att min egen omedelbara irritation främst riktades mot det undermåliga i att rimma »fakelag« på »gulag«. Ska man ge sig på att rimma, vilket inte är ett krav, måste det klinga bättre än så. 

– Personligen tycker jag att rimmet är ganska viktigt, säger Sundsvallssupportern Robin Wikman. Det behöver inte vara en dikt, men det ska vara snyggt formulerat.

Allt som oftast är det också snyggt formulerat när svenska supportrar är i skrivartagen. Som neutral åskådare tackar jag för det. Ibland får jag garva, ibland tänka till, någon enstaka gång uppröras. Oavsett vilket vore Allsvenskan en fattigare plats utan sina banderoller. 

Johan Orrenius är chefredaktör på Offside.