Den ultimata moderna fotbollsvandringen

En serieklättring som bara Football Manager-fantaster drömmer om, men är Bournemouths saga så vacker som vid första anblick?

Lite beror det på den sevärda fartfotbollen, lite på den skotske yttern Ryan Frasers Sonic the Hedgehog-steg. Men framför allt är det AFC Bournemouths litenhet i en överdådig miljö som har gjort att jag det senaste halvåret har sett deras matcher lika många gånger som jag har sett min favoritklubb sedan många år. Även om jag bara följer matcherna från TV-soffan myser jag åt den charmanta kontrast det innebär att se lilla Bournemouth ta emot globala, överkommersialiserade elefanter inför de 11 360 åskådare som Vitality Stadiums 18 stolsrader höga läktare tar in. 

Dean Court, som den fortfarande heter i folkmun, rymmer färre personer än nio av femton allsvenska arenor och blev Premier Leagues minsta arena någonsin när Bournemouth hösten 2015 debuterade i högstaserien.

Med sin rekordlilla stadion och tidsnära bakgrund i lägre divisioner togs nykomlingen inte riktigt på allvar. Efter att ha förlorat med 0–1 mot Liverpool i sin andra Premier League-match raljerade Sky Sports experter om vilka Bournemouthspelare som höll på Liverpool. Och när de 36 omgångar senare säkrade en förnyad Premier League-plats hamnade bedriften ändå i skuggan av Leicesters sensationella titel samma år.

Annons

 

Det är just i en jämförelse med Leicesters mirakelsäsong som Neil Meldrum inleder sin debutbok AFC Bournemouth: The Fall & Rise. Efter att ha berättat att Bournemouth var fem minuter från konkurs 2008 frågar sig Meldrum om det innebär att klubbens uppgång är mer mirakulös än Leicesters prestation. Den tidigare lokaltidningsreportern på Bournemouth Daily Echo besvarar sin egen fråga: »I believe it does.« Att författaren bevakade klubben i åtta år, under vilka Bournemouth gick från konkurshot till Premier League-debut, färgar av sig på tonen. Ord som »fairy tale«, »miracle« och »journey« trängs på var och varannan sida. Uppsidan är en närhet och tillgång till spelare och ledare som inte hade varit möjlig om klubbiografin handlat om någon av Premier Leagues mer slutna organisationer.

Genom nära skildringar och (ibland lite väl citatspäckade) intervjuer med »miraklets« nyckelpersoner förstärker Meldrum bilden av Bournemouth som den familjära lilla underdogen med den sagolika Football Manager-resan i ryggen. Och framför allt: med den unga, älskvärda managern vars intelligenta ledarskap gjort klättringen genom seriesystemet möjlig. En lokal kille, fostrad i Bournemouth, som supportrarna genom insamlingen »EddieShare« hjälpte till att finansiera när han som spelare återvände från Portsmouth 2004.

 

Fem år senare blev 31-årige Eddie Howe det engelska seriesystemets yngsta tränare – helt utan huvudtränarerfarenhet. Läget kunde knappast vara mindre tacksamt: Bournemouth hade skulder upp till knäna, en osäker ägarsituation och ett ihåligt lag som inlett säsongen med 17 minuspoäng. De låg näst sist i League Two. När styrelsemedlemmen Adam Murry slog Howes nummer på nyårskvällen 2008 befann sig 31-åringen på fest hos en gammal lagkamrat. »What the hell are you doing?« svarade Howe uppgivet och tackade sedan nej till uppdraget: »Adam, nej. Jag är inte rätt man för detta.«

Men det var han. Howe lät sig övertalas, och med ett pragmatiskt ledarskap räddade han laget från att åka ur den lägsta proffsligan och titulerades »The Miracle Man«. Sedan dess har han förvandlat mediokra League One-krigare som Charlie Daniels, Simon Francis och Steve Cook till hundrafaldiga Premier League-spelare. Att Howe fortfarande förlitar sig på den givne Cook, som mer än någon annan försvarare i Premier League verkligen ser ut som en League One-back under sina värsta matchdagar, får också läggas till charmlistan. 

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på en ryss. Redan när jag klickade hem boken gjorde jag en snabb Googlesökning på vem som egentligen äger Bournemouth, med en gnutta hopp om att det skulle röra sig om lokala entreprenörer. Men Maxim Demin är ingen sådan. På Dean Court syns han sällan till, personalen skämtar om en hemlighetsfull figur som pumpar in pengar i klubben från periferin. Inte heller passar den ryske petroleumoligarken in i Bournemouths mysiga familjeaura, och det är den motsättningen som ständigt ligger och skaver i bakhuvudet medan jag läser 250 sidor om klubbens »astonishing rags-to-riches tale«. Sagan hade inte varit möjlig utan Eddie Howe – men inte heller utan denne mystiske ryss med oljepengar i plånboken.

 

När Howe beskriver hur jobbigt det var att efter uppflyttningen gå till styrelsen och ödmjukt kräva framskjutna investeringar i spelartruppen och klubborganisationen, framstår han ännu mer som den jordnära nice guy han genuint verkar vara. Men kraven hade säkerligen varit betydligt jobbigare att ställa om klubbens ekonomi inte låg i händerna på en rysk miljardär. En oligark som tidigare inte haft några problem att förse klubben med miljoner för att lyfta den genom seriesystemet. Två månader efter Maxim Demins inträde 2011 fyrdubblade Bournemouth sitt transferrekord från 1989. Uppflyttningen från League One två år senare kostade ett underskott på 15 miljoner pund. Och när laget vann Championship 2015 var utgifterna tre gånger så höga som intäkterna, något som landade i en Financial Fair Play-bot. Att tro att denne investerare nu, när laget lyckats nå fotbollskapitalismens epicentrum, inte skulle fortsätta att utvidga klubbens ekonomiska kostym vore trots allt naivt.

Hur det gick med Howes krav till styrelsen? Premier Leaguesäsongen 2015/2016 nettospenderade bara Manchester City och Newcastle mer pengar på nya spelare.

 

Den pösiga vindjacka som Eddie Howe bar i sin första match som Bournemouthmanager – förlusten mot Darlington FC den 3 januari 2009 – är utbytt mot en tajtare träningsdräkt i modernt material som ser ut att andas bra. Någon kostym coachar han inte i – han är fortfarande samme gamle Ed – men saker och ting har åtminstone blivit finare i kanten. Och ännu finare lär det bli.

När klubben värvar colombianska landslagsmittfältare för 25 miljoner pund och installerar säkerhetsdörrar och vakter vid träningsanläggningen, ser Bournemouth ut som vilken annan Premier League-klubb som helst. Som Neil Meldrum uttrycker det: »Despite having the smallest top-flight stadium in England, everything about Bournemouth is Premier League.«

Den oundvikliga utvecklingen innebär att vi får passa på att njuta. Om ett par år är även Dean Court ersatt av ett flådigare Premier League-anpassat rymdskepp. En klumpig Steve Cook härjar inte i mittförsvaret länge till. Och geniet Eddie Howe, som av många betraktas som en framtida storklubbstränare och engelsk förbundskapten, kommer knappast att träna moderklubben livet ut. Men de kommer i alla fall alltid att ha sin »rags-to-riches«-saga.  

Fredrik Tillberg är reporter och webbredaktör på Offside.

Annons