En panini med några samlarbilder, tack!

I VM-tider drabbas både barn och vuxna av samlarfeber. Varför sker inte samma sak när Allsvenskan drar igång?

En 19-årig Jonny Rödlund tittar självsäkert på mig från IFK Norrköpings lagsida. Han har hockeyfrilla, ring i örat och en kort beskrivning under namnet: »Teknisk och elegant lirare. Tidigare ungdomsproffs i Manchester United och Anderlecht.« Jag bläddrar vidare i albumet från 1991. Namnen fungerar som små madeleinekakor. Bara genom att se Leif Forsberg (»snabb och målfarlig«), Ulrik Jansson (»löpstark och arbetsvillig«) och Håkan Lindman (»god targetplayer«) förflyttas jag mentalt till baksätet på vår gamla Ford Scorpio med Radiosporten sprakande från högtalarna. 

På albumets sista sida ger Brages 17-årige tekniker Peter Vougt sina bästa tips till barn som vill bli lika bra som han. Vougt berättar att det gäller att »lära sig så många finesser och finter som möjligt«, medan artikelförfattaren påpekar att det är minst lika viktigt »att inte använda droger eller sabba för andra«. 

Nostalgikicken allt detta ger mig behöver vi inte tala om. Mer spännande är att fråga sig varför allsvenska samlaralbum är reducerade till just trevliga minnen. Det tidiga 90-talet tycks ha varit en guldålder för det allsvenska klistrandet. Det är intressant med tanke på att det generella intresset för Allsvenskan då var lågt. Samma år som Peter Vougt tipsade om finesser slutade seriens publiksnitt på 4 435 åskådare. Elitserien i ishockey lockade fler personer. I dag har Allsvenskan sedan länge kört om SHL, men albumkulturen tycks ha varit död ett bra tag. 


Prenumerera på Offside för 39 kronor per månad!

Tidning i brevlådan. Avsluta när du vill.

Beställ här

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto