Hur många trafikljus krävs för en Premier League-match?

Du riskerar mer än besvikelse när du fulstreamar en fotbollsmatch med ditt favoritlag.

Man anar varthän det barkar redan på söndagen. Viasat står på sig. De ska inte sända Liverpools Premier League-match mot Watford på onsdag. Topplocken lyfter på flera svenska Liverpoolsupportrar. Flera av dem skriver till Viasat på Twitter och frågar hur fan de kan sända Chelsea–Tottenham istället.

Jag inser att det kommer att bli en sådan där kväll i fåtöljen igen: en svettig, ovärdig, hackig, otillfredsställande och evig jakt på en »fulstream«. Jag har varit där flera gånger och det är för mycket för mina svaga nerver att hantera. Så jag går händelserna i förväg, och med fem timmar kvar till avspark agerar jag redan på onsdagseftermiddagen. I bakhuvudet har jag haft »IPTV« ett tag, men aldrig riktigt förstått vad det är. Jag använder mitt Twitterkonto och frågar: »Vad är det här IPTV för något? Funkar det?« »Det funkar kanon!« får jag till svar. »Man köper ett abonnemang och laddar ner en app så är det bara att köra! Alla världens kanaler för någon hundring i månaden!« Pirrig i kroppen laddar jag ner en app som fått bra recensioner och börjar knappa in mina kontouppgi… Nya svar på Twitter.  »Det är olagligt!« skriver en och ger mig en uppsträckning. »Kör du IPTV stöttar du tungt kriminella nätverk«, skriver en annan. Jag raderar mina bankuppgifter. Googlar IPTV. Landar på en advokatbyrås hemsida. De avråder alla från att ge sig in i IPTV-världen då IPTV-leverantörerna inte sällan (eller alltid?) saknar licens för att distribuera sändningar. »Tjänsten IPTV är därmed olaglig«, skriver man. Häpp! 

Därmed återstår min gamla ovän fulstreamen. Ett av många problem med fulstreamar är att man inte vet om det kommer att fungera förrän matchen har sparkat igång. Så jag släpper ångesten i ett par timmar och storstädar under tiden mitt hus. Duschar av några växter. 

Annons

Klockan 20.50 öppnar jag så min laptop. Tio minuter till avspark på Anfield. In på Twitter igen, söker efter »stream« och »Liverpool« och skrollar igenom ett femtiotal tweets från världens alla hörn som tipsar om den ena eller andra streamingsajten. Hesgoal.com, ripple.is, totalsport.com … Jag testar en. Klockan är nu 20.57. Sändningarna ska alltså vara igång. Länken utlovar »HD quality«. Jag klickar på små, minimala kryss i olika fönster för att få bort reklam som säger »enlarge your penis«, men millimeterprecisionen är inte där och jag landar på en sajt med en URL som antyder att jag nu kan ansöka om ett snabblån i Kanada. Jag testar en annan länk. »Meet your new wife today« dyker upp som en popup-annons. Jag försöker klicka bort fönstret men kommer istället till en sajt som säljer begagnade motorcyklar. Ett nytt försök med en annan länk. Det är nu dags att verifiera att jag inte är en robot. »Välj alla bilder med trafikljus. Klicka på ›bekräfta‹ när det inte finns några kvar.« Det är en suddig bildjävel, men jag får det till att det är trafikljus på tre av de nio rutorna. Men jag missar en och får en ny utmaning. »Välj alla bilder med cyklar. Klicka på bekräfta när det inte finns några kvar.« Klockan är 21.02 och jag klickar på fyra av nio rutor. Det var fel. Nytt test. »Välj alla bilder med trafiklj…« Dra åt helvete! In på Twitter igen. Kanske har någon hittat en bra, fungerande länk? »Den här fungerar utmärkt«, skriver en och jag klickar omedelbart. Hittar alla trafikljusen på första försöket och trycker på play på en spelare. Det känns som om man bara är ett klick ifrån att hamna på the dark web. Kanske kommer den här kvällen att sluta med att jag döms för nedladdning av barnpornografi? Men lyckligtvis är det Anfields gröna gräsmatta som dyker upp. Jag ser att det står 1–0 och Liverpool är mitt inne i ett high definition-anfall på högerkanten. Mohamed Salah skär in i Watfords straffområde och den arabisktalande kommentatorn blir alldeles till sig. Salah slår en svag passning, men jag är ändå tillfreds. Tio sekunder in i streamen och inte en tillstymmelse till hackande bild. Dessutom ledning. Allt rullar på finfint i några minuter, Liverpool ser ut att ha matchen under kontroll, och när Watfords högerback Daryl Janmaat ligger i gräset för skada får jag feeling och smiter upp för trappan, in i köket, och öppnar kylen för att hämta en öl. 45 sekunder senare är jag åter i soffan. Bilden har fryst och det enda jag ser är att bollen är på väg in i Liverpools straffområde. Störde jag wifi-signalen när jag rusade förbi routern i hallen? Är det Troy Deeney som tar sats för en nick vid straffpunkten? Det är för suddigt för att se.

Jag trycker på uppdatera-knappen i adressfältet. Jag ombeds hitta cyklar igen. Därefter trafikljus. Väl på andra sidan robottesterna är det helt mörkt. Ingen webbspelare är kvar, streamen är bortplockad. Jag kollar Twitter en sista gång. Någon är lycklig för att han genom IPTV fått in TV-kanalen Somali Cable, som tydligen sänder matchen. En annan tittar på en nigeriansk sändning. Jag ger upp och surfar in på Liverpool FC:s officiella hemsida och drar igång klubbens egen radiosändning från Anfield. Jan Mølbys röst hörs. Ljuv, partisk och fin kommentering. Radion rullar felfritt tills slutsignalen lyder. 5–0 till Liverpool. Till sist blev det, trots allt, en rolig kväll.

 

Över till det tråkiga. Kvällen var olaglig. Christina Berggren, advokat på Maqs advokatbyrå och expert på immaterial- och upphovsrätt:

– Du begick troligtvis ett brott när du tittade på din match på nätet. Personerna som spred länkarna till sajterna på sociala medier begick också brott. Sajterna, som saknar licens från upphovsrättsinnehavaren, är definitivt olagliga. 

Aj då. 

– Det här skiljer sig inte från illegala filmstreamingsajter eller nedladdningssidor på nätet. IPTV är likadant. Det är ganska enkelt: De aktörer som har avtal med bolagen vars kanaler de ger tillgång till är lagliga, de som inte har sådana avtal är inte lagliga, och som kund riskerar du dels att kanalen stängs ner, dels att du får krav från de aktörer vars filmer eller sportsändningar du sett utan tillstånd från aktören. 

Ska jag vara orolig nu?

– Det är sällsynt att de stora bolagen ger sig på privatpersoner. Det som skulle kunna hända dig, även om det är ovanligt, är att du får ett kravbrev på ett par tusen kronor. Upphovsrättsinnehavaren kan begära ut IP-adresser och spåra dig på det sättet, men som sagt: det är inte särskilt vanligt. Jag vet inte om jag ska säga det …

Vad?

– Nej, men får man hem ett sådant brev råder jag dig att inte göra något. Det ska mycket till för att de stora bolagen ska ta ditt fall till domstol, det handlar snarare om att skrämma dig från att fortsätta. Är du däremot en person som aktivt och återkommande sprider och delar olagliga länkar är de eventuella följderna också större. 

»När Niklas Holmgren vrålar över ett inkast i en Viasatsändning och någon filmar av sin TV för att lägga ut eländet på Twitter begår hen ett brott.«

Steven King, Daniel Malone och Paul Rolston är tre britter som förstår vad Berggren pratar om. I mars i år dömdes de till totalt 17 års fängelse för att ha legat bakom fulstreamingsajter som använts av både pubar och privatpersoner i England. De tre männen tros ha tjänat cirka 50 miljoner kronor de senaste åren på sina tre illegala streamingsajter. När domen förkunnades svämmade fansforum på de brittiska öarna över av kommentarer som påminde om dem som kunde höras när Pirate Bays grundare drogs inför rätta efter att de möjliggjort illegal nedladdning av tusentals filmer och TV-serier. Somliga ser dem som möjliggör billigare konsumtion på nätet som Robin Hood-typer: »nätaktivisterna« tar från de rika och ger (eller för en liten slant i utbyte) till de fattiga (eller snåla). I den andra ringhörnan står de som tycker att det är vansinnigt att inte upphovsrättsinnehavarna, som ofta betalat miljardbelopp för rättigheterna, ska få valuta för sina ekonomiska utlägg. Det senare gänget har nu också fått uppbackning av EU-parlamentet, som nyligen klubbade igenom direktiv som stärker upphovsrätten. Därmed ska de som äger rättigheter till exempelvis Premier League – men också konstnärer, fotografer och så vidare – lättare kunna ha kontroll över sitt material. Överskrider någon bestämmelserna kommer det att kosta. Direktiven från Strasbourg betyder till och med att sociala medier-plattformar som Twitter och Facebook framöver ska ansvara för att privatpersoner inte ska kunna sprida till exempel ett snyggt Salahmål i en så kallad gif. Genom olika filter ska man stoppa brottet innan det hinner bli ett brott. Och när Niklas Holmgren vrålar över ett inkast i en Viasatsändning och någon filmar av sin TV för att lägga ut eländet på Twitter begår hen ett brott. Men nu ska det alltså inte ens bli möjligt att begå det brottet, för redan i förstaläget ska Twitter känna av den kriminella handlingen – någon utan tillåtelse sprider upphovsrättsskyddat material.  Det är hyfsat komplicerade saker det här, och inte blir det lättare att summera allt när ett tredje gäng dyker upp – de som menar att yttrandefriheten hotas när upphovsrätten stärks. Ännu mer komplex bli diskussionen när man kastar in ett fjärde gäng som mest vill sprida ett snyggt mål från den iranska högstaligan eller ett dråpligt självmål från den peruanska andradivisionen. »Vad är det för värld vi vill leva i?« kan man ju ibland undra utan att ha ett bra svar. Det enda jag vet är att jag har klickat på mitt sista trafikljus.  

Anders Bengtsson är chefredaktör på Offside.

Annons