Det var en på samma gång rörande och välkänd situation. Här stod det svenska herrlandslaget inför en kvalmatch mot avsevärt sämre motstånd och medier gjorde sitt bästa för att väcka engagemanget till liv. Slagträt blev som så många gånger förr: en ung, lovande spelare. För var det inte dags för Alexander Isak att spela från start? Vore inte mötet med blåbärsnationen Malta ett tillfälle att testa killen som hade öst in mål för Willem II i Eredivisie?
Alla spelade sina roller väl. Förbundskapten Janne Andersson talade om att det inte finns några dåliga fotbollsnationer längre, men att Isak förstås var ett av alla tänkbara alternativ bland alla de fantastiska spelare han hade att tillgå. Huvudpersonen själv framstod som blygt ödmjuk när han sa att »det skulle vara fantastiskt att få spela här på Friends framför det svenska folket«.
Nu blev det ingen Isak från start. Däremot ett inhopp i andra halvlek, under vilket han hann göra ett mål i 3–0-segern. Så fort bollen hade letat sig in i nät joggade Isak mot hörnflaggan med armen uppvänd, sneglande på en osynlig klocka. Efter slutsignalen kom förklaringen till målgesten: »Det tog inte så lång tid innan det blev mål, det var lite så jag menade.«
Va?
