Inför säsongen 2008 bestämde sig Hammarby IF för att lägga ner det tryckta matchprogrammet. Det ansågs inte lönsamt och dessutom var en ny tid i antågande där publiken skulle få sitt behov av aktuell matchinformation på andra, mer moderna – och billigare – sätt. För mig, som köpte mitt första matchprogram första gången jag såg Hammarby spela 1973, kändes det som att bli berövad något. Att köpa programmet, och sedan spara det, var en given del av själva matchritualen.
Det fanns ändå några andra som tänkte som jag. En vän från fanzinerörelsen hörde av sig med frågan: »Är det nu vi kliver in och gör det matchprogram vi alltid velat ha?« Det var ett oemotståndligt förslag. Ett oberoende matchprogram! Supporteraktivism! Den bitterljuva känslan av att vara rebell och gå emot den egna klubben när vi tyckte den gjort fel.
Jag fick redaktörsuppdraget och målade upp inre bilder av framtiden. Vi skulle inte bara ge Hammarbyfansen ett så bra matchprogram att de inte kunde låta bli att köpa det, vårt initiativ skulle dessutom lyfta hela scenen i Sverige och göra programmen till en självklar del av matchen. Kan man i England sälja omfattande »matchday magazines« till 20, 25 procent av publiken så skulle det väl kunna gå här också?
Drygt tio år har gått och vi ger fortfarande ut Supportrarnas Matchprogram. Vi har ökat omfånget från den blygsamma starten på åtta sidor till 40 denna säsong. Vi samarbetar dessutom med klubben om utgivningen och själv har jag kunnat göra jobbet till en del av mitt levebröd. Men idén att vi skulle påverka utvecklingen i andra klubbar har slagit helt fel, tendensen är snarare att allt färre i Sverige bemödar sig om att ge ut ett matchprogram. Och i de fall de gör det så handlar det om ett vikt blad med laguppställningar, ungefär så som programmet såg ut när Queen’s Park och Wanderers möttes på Hampden Park 1875 – ett av de första programmen som finns bevarat.
