När superörnarna nådde nya höjder

Som värmlänning född på den här sidan millenniet var mina kopplingar till den afrikanska fotbollskontinentens framgångar på 1990-talet svaga. Så när jag under Göteborgs Filmfestival lutar mig tillbaka i biosalongen för den nordiska premiären av Super Eagles 96 – regisserad av Yemi Bamiro som bland annat gjort en dokumentär om Michael Jordans skor – vet jag inte mycket mer än det jag läst mig till. Kamerun var ganska heta, Nigeria vann OS med vad jag har hört en »fantastisk fotboll« och Jay-Jay Okocha var stjärnan. Jag tänker att jag ska få se några läckra mål, ett par glada danser och lära mig mer om vägen till guldet i Atlanta 1996.

Det ska visa sig att det blir något helt annat. London-födde Yemi Bamiro har i intervjuer sagt att han ville komma bort från stereotypiska skildringar av afrikansk fotboll – att det alltid måste handla om kaos och korruption. Men kanske insåg han att det var en omöjlighet? För utan att berätta om fattigdomen, öronmärkta pengar som aldrig når de som behöver dem mest och den politiska oron som präglat Nigeria i decennier blir det svårt att förstå hur mirakulöst det ändå var att landslaget lyckades nå så stora framgångar.

Redan när Kamerun charmade en hel fotbollsvärld i Italien sommaren 1990 var invånarna i Nigeria hårt ansatta. De som vågade protestera och slåss mot det stenhårda militära styret gjorde det inte ostraffat. I regionen Ogoniland förtrycktes ursprungsbefolkningen då ledaren, general Sani Abacha, tillsammans med oljejättar som Shell exploaterade marken för oljeutvinning. Ken Saro-Wiwa drev kampen mot regimen, en rörelse som slogs ner med våld. Det är knäpptyst i biosalongen när författaren Noo Saro-Wiwa berättar om sin pappa Kens kamp mot makten, något som ledde till att han avrättades under hösten 1995.