Ska vi byta vimplar med varandra?

Efter mer än 60 år av vänskapliga byten är det läge att undra om fotbollsvimpeln är på väg att dö ut?

Mycket talar för att Frank-Morten Jørgensen är en av Europas främsta vimpelsamlare. Namnet är det första man stöter på om man ger sig ut på jakt efter skandinaviska samlare, och för den som söker efter en komplett vimpelbank är norrmannens hemsida det närmaste man kommer.

På fmdjvimpler.com kategoriserar Frank-Morten sina 5 756 vimplar efter land, region och division. Några av dem är Bingolottokungen Leif »Loket« Olssons gamla kontorsvimplar, numera inplastade i en noggrant strukturerad pärm i en fjordby utanför Ålesund.

Hemsidan är en guldgruva. Jag blir glad när jag hittar min moderklubb IFK Fjärås under Hallandsfliken och imponeras först av den norske samlarens ambition att under varje vimpel skriva några informativa rader om klubben den representerar. Sedan ser jag att Fjäråsinfon uppenbart är saxad från svenska Wikipedia. Svagt.

Annons

Jag fortsätter att bläddra. Ögnar igenom vimpelrad efter vimpelrad. Tofta gymnastikförening. Åskloster IF. Löftadalens dragkampklubb. Jag räknar till 90 olika vimplar bara från Halland. Alla fotograferade mot samma parkettgolv i ek.

När jag söker vidare hamnar jag på den Falunbaserade bowlingklubben BK Lugnets Windows 95-osande webbplats. Under en futtig infosida som enbart berättar att BK Lugnet grundades 1995 tar en läsarkommentar på norska desto mer plats. Här författade Frank-Morten den 25 september 2016 en lång utläggning om sin stora vimpelsamling som tyvärr saknade bowlingklubbens tyglapp. »Kan ni hjälpa mig?« Inget svar från BK Lugnet.

Även i sociala medier har Frank-Morten stött på problem. När han via Twitter frågade den walesiska division tre-klubben Tredegar Town om någon ville vara snäll och skicka en klubbvimpel till Norge, svarade en av lagets spelare: »Yeh no problem Frank-morten I’ll sign it for you too ok pal.« Frank-Morten meddelade glatt sin adress och tackade för hjälpen. »Very kind of you.« Den hövligheten hade han inte mycket för. Istället fick han smaka på brittisk Twittersvinighet när den bakfulle walesaren spred Frank-Mortens vänliga tweet vidare till sina 679 följare och skrev: »Look but it’s a Sunday, I feel like shit. I got work later and you are asking me about a pennant.«

Det är bara att konstatera att dagens vimpelsamlare kämpar i motvind.

– Men det är ändå mycket lättare att samla i dag, säger Frank-Morten. Tack vare sociala medier har min samling mer än dubblerats de senaste tre åren. De flesta blir glada: »Klart att du ska ha vår vimpel i samlingen!« Men det är trist att traditionen börjar försvinna från fotbollen.

 

Vimpelbytet symboliserar en gammal hederlig sportsmannaanda som tenderar att glömmas bort i dagens kommersialiserade fotbollsvärld. »Här får ni vår vimpel, och vi får er.« Ett klassiskt sätt att visa varandra respekt.

Men trots många samtal med fotbollshistoriker och retronördar är det inte lätt att få svar på hur traditionen började. Av journalisten och författaren Leonard Jägerskiöld Velander får jag veta att fotbollslag inledningsvis bytte blommor som ett tecken på respekt inför matcher. Ryssarna gick i bräschen för det under tidigt 1900-tal.

Malmö FF-legendaren Staffan Tapper, numera guide på klubbens museum, fyller i:

– Vi har lokala klubbvimplar från 1910-talet. Men dåförtiden gav man bort vimpeln som en gåva vid speciella tillfällen, till exempel om grannföreningen fyllde tio. Först när man i mitten av 50-talet började spela tävlingsmatcher mot utländska lag föddes traditionen att byta klubbvimplar i samband med matcher. I Europacupen blev det nästan krav på det – ett moraliskt gentlemannakrav.

»Lionel Messi har slarvigt rullat ihop sin Barcelonavimpel i sin knutna högernäve.«

Frank-Morten Jørgensen säger att det är stor skillnad på dåtidens vimplar och dem som produceras i dag.

– De gamla var tjockare, mer robusta samt »renare«. Bara klubbmärket och lagnamnet. I dag är det mer text och färg.

Norrmannen kallar Sveriges vimpeltradition »unik«, nästan halva hans samling kommer härifrån, men på svenska fotbollsarenor blir matchritualen allt mer sällsynt. Några allsvenska vimpelbyten förekommer inte längre och inför cupmatcher får klubbarna välja själva. Förbundet lägger sig inte i.

Den 30 maj möts BK Häcken och AFC Eskilstuna i Svenska cupen-finalen, men lagkaptenerna ser ut att få nöja sig med en handskakning. Att lagen möttes på samma arena i Allsvenskan en månad före finalen förtar matchens exklusivitet. Malin Jonson, kommunikationsansvarig i Häcken, meddelar att klubben bara byter vimplar i internationella cupmöten, då de ofta möter lagen för första gången.

Annons

När jag ringer runt till andra allsvenska klubbar går tankesättet igenom: de flesta har slutat byta vimplar, såvida de inte möter ett lag som de aldrig har stött på tidigare.

2019 års vimpelbyten verkar alltså handla mer om att samla på sig nya sorter än att hedra den ursprungliga sportsmannagesten i sig.

Så vad gör klubbarna med alla fransiga tygtrianglar? Nog för att både elit- och gärdsgårdsföreningar gärna pyntar klubbhusväggar med sina käraste motståndarvimplar, men samtliga exemplar åker knappast upp på väggen.

Från AIK-håll får jag höra att klubbens äldsta sparade vimplar är från 1930-talet, men de flesta ligger nedpackade i ett förråd på träningsanläggningen. Dystert. Var och en av vimplarna bär trots allt på en egen liten berättelse, små handsydda tygfragment av föreningens historia som nu samlar damm i en källarkartong.

 

Även om det är lätt att tröttna på de blinkande reklamskyltar och ständigt rullande miljarder som omger Europafotbollens största turnering, är vimpelbytet något som faktiskt består.

Men istället för de små, triangelformade varianter som man hittar i svenska klubbstugor, bär lagkaptenerna James Milner och Lionel Messi varsin femkantig matchvimpel, stora som taktiktavlor, när Liverpool och Barcelona gör entré till dånande Champions League-musik på Camp Nou i maj. Vimplarna innehåller maskinbroderad information om vilken turnering lagen möts i, vilken slutspelsrunda det är, de båda lagens fullständiga klubbnamn, dagens datum, arenan och för säkerhets skull, om någon råkat missa vilken turnering det rör sig om, en gigantisk Champions League-blaffa i botten. Fransarna är små, tyget tunt. Lionel Messi har slarvigt rullat ihop sin Barcelonavimpel i sin knutna högernäve. En del av kaptensuppdraget, inte mer än så.

Kanske är det svårt att begära mer. Vimpeln lever och byts, det får vara gott nog. 

Fredrik Tillberg är reporter och webbredaktör på Offside.