När jag kom hem från jobbet i måndags hade min sexåring tejpat upp två fritidsmålade klubbmärken på sin dörr. Jag var inte beredd på det, och definitivt inte på klubbkombon.
Manchester United visste jag inte ens att han kände till och hans inte helt laglojala färgläggning avslöjar väl att intresset var måttligt. IFK Göteborg vet han mer om. I skolan får han ibland frågan »IFK eller Gais?« och svaret tycks styras av vem som undrar. Är det en tuff kille i ettan med synliga blåvita attribut får den tuffe höra det han vill. Om frågeställaren bär Gaismössa och skjuter hårt på rasterna kan sympatierna plötsligt bli grönsvarta.
Han vill gärna hålla på ett lag, men säger till mig att han inte har bestämt sig än. Motala AIF? Han är givetvis bekant med mitt och sin farfars lag. Men det har också börjat gå upp för honom hur mediokert Maif är. Att vi aldrig kommer att spela i högsta serien, att de tifon och publikmassor han förtrollats av på Youtube är en stängd värld för oss. Och även om det är frestande vet jag inte ens om jag vill locka in honom på vår torftiga svartvita väg.
Du har väl inte missat?
