Jag fick ett SMS från London i onsdags. Avsändare var Elfsborgs klubbchef Stefan Andreasson och det kom samma dag som jag skojat om honom i vår podcast. Eller skojat och skojat. Jag hade uttryckt min beundran för hans outtröttliga arbete. Men okej, lite roligt hade vi haft också. Helt enkelt eftersom Stefan Andreasson är en komisk figur. Man kan vara det och samtidigt ytterst kompetent.
Andreasson var i London och laddade för Elfsborgs möte med Tottenham, sista ligamatchen i ett Europa League-äventyr som tre gånger (Molde, Roma och Nice) fått klubbchefen att utbrista: Det här är det största jag har upplevt!
Det kan man skratta åt. Liksom att ord som »bragdguld« nämndes efter 1–0 mot Nice som i två Boråsplusgrader inte hade något att spela för. Det är så klart lite töntigt att säga så. Men Stefan Andreasson har aldrig varit rädd för att framstå som töntig och det är en styrka, om nu någon trodde något annat. Folk har underskattat honom eftersom han pratar när många andra klubbledare bara »kommunicerar« eller har »en bra dialog« med supportrar och spelare. Dessutom gör han det på lokalrevydialekt. Ofta släpigt, ibland upprört som en gammal knalle som just blivit blåst på dagskassan. Och varje gång man varit beredd att räkna ut honom har han hittat en ny väg framåt.