Bygge på lös grund

Efter en misslyckad säsong 2014 fick Robin Simović igång målskyttet i fjol. Den reslige 24-årige anfallaren gjorde tolv mål i Allsvenskan och blev därmed intressant för utländska klubbar. När han den 9 december skrev på för japanska Nagoya Grampus fick han ett rejält lönelyft, erbjudandet var så bra att det »inte gick att tacka nej«, berättade Simovićs agent för Fotbollskanalen.

Alla nöjda och glada? Nej, för den säljande klubben Helsingborgs IF blev det inte samma bingo. Till viss del berodde det på att Simović endast hade ett halvår kvar på kontraktet, vilket drog ner övergångssumman. Men framför allt handlade det om att anfallaren var en av många »intecknade« spelare i HIF:s trupp, vilket innebar att klubben knappt fick några pengar överhuvudtaget för sin bästa målgörare.

Det kan låta märkligt att en spelare under kontrakt som säljs inte genererar några intäkter, men mönstret känns igen i Helsingborg. Under de två senaste säsongerna har profiler som Loret Sadiku, Emil Krafth och Jere Uronen skrivit lukrativa avtal med utländska klubbar medan HIF gått lottlösa. För att bara nämna några.

Det låter ännu märkligare om man vet hur mycket HIF är i behov av intäkter. På fyra år har klubben gått från att vara landets bästa till att bli en allsvensk mittenklubb, samtidigt som ekonomin fallit samman. 2012 hade HIF 28 miljoner i eget kapital, i dag är det farligt nära noll, trots att huvudsponsorn Resurs Bank skjutit till 15 miljoner för att rädda föreningen. Att HIF:s bästa spelare måste säljas för att elitlicensen ska räddas må vara bekymmersamt, men det som är ännu mer oroande är att de är beroende av fyra mäktiga affärsmäns välvilja. Vill de kan de sätta HIF i konkurs. Och det är här vi kommer till det allra mest illavarslande: det verkar som om åtminstone en av de fyra männen har fått nog.

Det är snarare regel än undantag att allsvenska klubbar har problem med ekonomin. Att leva på marginalerna har blivit en tradition, och eventuellt överskott satsas oftare på ännu ett spelarköp än på långsiktiga investeringar. Viljan att nå framgångar på planen har förblindat beslutsfattare i många år, och 51-procentsregeln har inte bara inneburit att medlemar har röstmajoritet, utan även att föreningar måste stå på egna ben. Om en klubb uppvisar negativt eget kapital vid årets slut förlorar den elitlicensen och degraderas. Nu har historien visat att klubbar med ekonomiska bekymmer ofta klarar sig ändå, inte sällan tack vare lokala privatpersoner eller företag som vill hjälpa favoritklubben. I bästa fall gör investerarna också egna klipp genom samarbetet. En vanlig lösning har varit att finansiären har investerat i en spelare mot ett löfte om avkastning vid en försäljning. Ingen klubb har under åren gjort sig mer beroende av det här upplägget än Helsingborgs IF.

För HIF:s del startade allt med ett pengaregn från Champions League-deltagandet år 2000. 55 miljoner kronor landade mjukt i HIF:s klubbkassa, en jättelik summa för en svensk klubb. Men också en summa som spenderades på något år. Norrmän, danskar, afrikaner och brasilianare lockades till Helsingborg med betydligt högre löner än vad svenska klubbar brukade betala. Siktet var inställt på långsiktig nationell dominans och återkommande äventyr i Champions League, men när så inte blev fallet fick klubben snabbt problem. 2001 kom HIF tvåa i Allsvenskan, och även om man kvalade in till Uefacupen gick klubben 17 miljoner kronor back, vilket innebar att det egna kapitalet i stort sett var borta. Året därpå var man tvungna att ta ett lån av kommunen på tio miljoner för att överleva.

I samma veva lyckades dock HIF med en oväntad affär. Klubbens stora stjärna Álvaro Santos, som lånats in från Feyenoord, köptes plötsligt loss. Övergångssumman rapporterades ligga på sju–åtta miljoner kronor och många hade svårt att få ihop ekvationen. Hur hade skuldsatta HIF råd med ett sådant köp?