Bygge på lös grund

I början av 2000-talet framstod de externa finansiärerna och riskkapital­bolagen som svensk fotbolls frälsning. Offside åkte till Helsingborg för att reda ut vad som blev kvar när en era tog slut.

Efter en misslyckad säsong 2014 fick Robin Simović igång målskyttet i fjol. Den reslige 24-årige anfallaren gjorde tolv mål i Allsvenskan och blev därmed intressant för utländska klubbar. När han den 9 december skrev på för japanska Nagoya Grampus fick han ett rejält lönelyft, erbjudandet var så bra att det »inte gick att tacka nej«, berättade Simovićs agent för Fotbollskanalen.

Alla nöjda och glada? Nej, för den säljande klubben Helsingborgs IF blev det inte samma bingo. Till viss del berodde det på att Simović endast hade ett halvår kvar på kontraktet, vilket drog ner övergångssumman. Men framför allt handlade det om att anfallaren var en av många »intecknade« spelare i HIF:s trupp, vilket innebar att klubben knappt fick några pengar överhuvudtaget för sin bästa målgörare.

Det kan låta märkligt att en spelare under kontrakt som säljs inte genererar några intäkter, men mönstret känns igen i Helsingborg. Under de två senaste säsongerna har profiler som Loret Sadiku, Emil Krafth och Jere Uronen skrivit lukrativa avtal med utländska klubbar medan HIF gått lottlösa. För att bara nämna några.

Annons

Det låter ännu märkligare om man vet hur mycket HIF är i behov av intäkter. På fyra år har klubben gått från att vara landets bästa till att bli en allsvensk mittenklubb, samtidigt som ekonomin fallit samman. 2012 hade HIF 28 miljoner i eget kapital, i dag är det farligt nära noll, trots att huvudsponsorn Resurs Bank skjutit till 15 miljoner för att rädda föreningen. Att HIF:s bästa spelare måste säljas för att elitlicensen ska räddas må vara bekymmersamt, men det som är ännu mer oroande är att de är beroende av fyra mäktiga affärsmäns välvilja. Vill de kan de sätta HIF i konkurs. Och det är här vi kommer till det allra mest illavarslande: det verkar som om åtminstone en av de fyra männen har fått nog.

Det är snarare regel än undantag att allsvenska klubbar har problem med ekonomin. Att leva på marginalerna har blivit en tradition, och eventuellt överskott satsas oftare på ännu ett spelarköp än på långsiktiga investeringar. Viljan att nå framgångar på planen har förblindat beslutsfattare i många år, och 51-procentsregeln har inte bara inneburit att medlemar har röstmajoritet, utan även att föreningar måste stå på egna ben. Om en klubb uppvisar negativt eget kapital vid årets slut förlorar den elitlicensen och degraderas. Nu har historien visat att klubbar med ekonomiska bekymmer ofta klarar sig ändå, inte sällan tack vare lokala privatpersoner eller företag som vill hjälpa favoritklubben. I bästa fall gör investerarna också egna klipp genom samarbetet. En vanlig lösning har varit att finansiären har investerat i en spelare mot ett löfte om avkastning vid en försäljning. Ingen klubb har under åren gjort sig mer beroende av det här upplägget än Helsingborgs IF.

För HIF:s del startade allt med ett pengaregn från Champions League-deltagandet år 2000. 55 miljoner kronor landade mjukt i HIF:s klubbkassa, en jättelik summa för en svensk klubb. Men också en summa som spenderades på något år. Norrmän, danskar, afrikaner och brasilianare lockades till Helsingborg med betydligt högre löner än vad svenska klubbar brukade betala. Siktet var inställt på långsiktig nationell dominans och återkommande äventyr i Champions League, men när så inte blev fallet fick klubben snabbt problem. 2001 kom HIF tvåa i Allsvenskan, och även om man kvalade in till Uefacupen gick klubben 17 miljoner kronor back, vilket innebar att det egna kapitalet i stort sett var borta. Året därpå var man tvungna att ta ett lån av kommunen på tio miljoner för att överleva.

I samma veva lyckades dock HIF med en oväntad affär. Klubbens stora stjärna Álvaro Santos, som lånats in från Feyenoord, köptes plötsligt loss. Övergångssumman rapporterades ligga på sju–åtta miljoner kronor och många hade svårt att få ihop ekvationen. Hur hade skuldsatta HIF råd med ett sådant köp?

Svaret stavades »Mr X«. När Santoskontraktet var klart förklarade klubben att en anonym finansiär med hjärta för klubben hade trätt in och betalat övergångssumman. Det beskrevs som ett upplägg med idel vinnare. Klubben fick in en stjärnspelare utan att ta någon risk och »Mr X« – som pressen döpte honom till – skulle tjäna pengar om spelaren såldes vidare till ett högre pris. Så blev också fallet: ett år senare köpte nyrika FC Köpenhamn brasilianaren för 17 miljoner kronor. HIF:s del i försäljningen blev nästan tio miljoner kronor. Men det gav ändå bara ett kortare andrum. Klubben fortsatte att blöda. 2003 ansökte föreningen om ett nytt lån från kommunen, den här gången på 20 miljoner kronor. På en presskonferens förklarade den nytillträdde ordföranden Sten-Inge Fredin hur allvarligt läget var: HIF hade skulder på 59 miljoner kronor.

Mr X fanns också med på presskonferensen. Nu hade han tagit en plats i styrelsen. Den då 51-årige Bengt Adolfsson, som även bar smeknamnet »Sänga-Bengt« sedan han gjort sig en förmögenhet inom sängbranschen, tillträdde som vice ordförande, samtidigt som han fungerade som extern finansiär. Ordföranden Sten-Inge Fredin underströk att det inte fanns någon intressekonflikt mellan Adolfssons olika roller: nu handlade det om att sanera skulder och då fick man använda de resurser som stod till buds. Senast 2011 skulle alla lån vara återbetalda.

Vid säsongsslutet 2004 bildade Adolfsson risk­kapitalbolaget HIF Support. Klubben hade inte längre råd att köpa spelare och lösningen blev att Adolfssons bolag tog över kostnaderna. När spelarna såldes skulle 80 procent tillfalla HIF Support och 20 procent gå till föreningen. Återigen presenterades det som ett upplägg utan förlorare.

Begreppet »externa finansiärer« började bli allt mer återkommande inom svensk fotboll. AIK:are kunde läsa om hur »Agent 03« hjälpte AIK att värva spelare, MFF:are om hur »Pildammarna Invest« gick in när klubben behövde förstärka, och djurgårdare kunde ­konstatera att framgångarna under 2000-talets första år till stor del var knutet till »externt kapital«. Affärsmannen Tommy Jacobsons pengar – han skulle senare bli föreningens ordförande – innebar att spelare som till exempel Andreas Isaksson och Kim Källström kunde värvas, vilket starkt bidrog till att Djurgården tog tre SM-guld på fyra säsonger mellan 2002 och 2005.

Det såg helt enkelt ut som en modell för fram­tiden. När svensk fotboll snabbt hade tappat mark mot Europa­toppen, samtidigt som Bosmandomen infördes 1995 och konkurrerande ligor plötsligt injicerades med TV-pengar som allsvenska klubbar bara kunde drömma om, var externa finansiärer botemedlet. ­Fotbollsvärlden hade trätt in i en hyperkapitalistisk era där de svenska klubbarna inte hängde med, men med hjälp av förmögna privatpersoner kunde de åtmin­sto­ne fortsätta värva spelare som kunde göra skillnad. Vilka problem upplägget skulle medföra i framtiden var de flesta än så länge lyckligt ovetande om.

»Det framkom inte bara att sålda spelare varit intecknade till hela värdet, utan även att HIF släpade efter med sina utbetalningar till finansiärerna.«

I Helsingborg dröjde det inte länge förrän Adolfsson och Fredin hamnade i konflikt. Adolfsson tyckte att Fredin tog för stor plats och irriterade sig på att ordföranden tog beslut på egen hand. När stadens store son Henrik Larsson 2006 återvände till HIF efter att ha hjälpt Barcelona till Champions League-titeln, stod HIF Support och Adolfssons nya bolag Smart Refill för kostnaderna. Men Adolfsson upplevde att Fredin tog åt sig äran för affären. När »Henke« året därpå lånades ut till Manchester United gick pengarna till HIF.

– Varför ska inte HIF Support och Smart Refill, som finansierat hela affären med Henrik, få ta del av de pengar som klubben tjänade på att Henrik spelade i Manchester United? undrade Adolfsson när Offside sommaren 2007 skrev om maktstriden i klubben.

– Det borde handla om sunt förnuft. Nu är det bara hyckleri på hög nivå.

Vid det här laget hade Adolfsson hoppat av sitt styrelseuppdrag, men han hade likväl affärsintressen i halva spelartruppen. Fredin fortsatte som ordförande och HIF lyckades vända utvecklingen snabbare än många trott. Redan i februari 2008 kunde klubben visa upp ett eget kapital på 8,6 miljoner. Även sportsligt vädrade HIF morgonluft. Åttondeplatsen i Allsvenskan var en missräkning, men på hösten skrällde HIF i Europaspelet. En kvalseger mot Heerenveen gav en plats i Europa Leagues gruppspel, där HIF knep en överraskande andraplats innan det tog slut mot PSV Eindhoven i sextondelsfinalen.

2009 blev ett nytt allsvenskt mellanår, men 2010 var HIF med i guldstriden för första gången på ett decennium. Till sist blev Malmö FF mästare, men den ­följande säsongen tog HIF tillbaka tronen som Sveriges bästa lag. Dessutom vann man både Svenska cupen och Supercupen 2010 och 2011: totalt fem titlar på två år. Spelare såldes för stora summor: Joel Ekstrand till Udinese, Marcus Nilsson och Alexander Gerndt till Utrecht och Rasmus Jönsson till Wolfsburg. Sammanlagt hade de köpande klubbarna betalat runt 80 miljoner kronor för spelarna. I vanlig ordning hamnade pengarna inte enbart i klubbens kassa, men när 2011 var över hade HIF ändå 28 miljoner i eget kapital. Sommaren 2012 kvalade man in till Europa Leagues gruppspel och under hösten betalade klubben tillbaka det sista till kommunen. En check på 16,4 miljoner kronor överlämnades under närmast högtidliga former: »Den 16 oktober blir en milstolpe i HIF:s historia«, kommenterade den dåvarande ordföranden Claes Ohlsson i ett pressmeddelande som även förkunnande att arbetet med att skapa ett av Skandinaviens bästa fotbollslag kunde fortsätta.

Annons

Då lät orden säkert trovärdiga för många. En klubb som varit nere och vänt i helvetet, och som nu var både sportsligt och ekonomiskt välmående, hade väl lärt sig av sina misstag? Men nej. Tre år senare framstår Claes Ohlssons ord närmast som komiska. Det tidigare så stjärnspäckade laget har ersatts med budgetköp från mindre klubbar samtidigt som klubbkistan ekar tom. Flera spelare i truppen är alltjämt intecknade – de ägs inte av HIF utan av externa finansiärer. De gamla skulderna har ersatts av nya.

Den som studerar listan över spelare som lämnat HIF under de senaste säsongerna kommer troligen fram till slutsatsen att det är ett mysterium hur klubben kan ha hamnat här. Sedan 2012 har spelare som Alfreð Finnbogason, Nikola Djurdjić, Simon Thern, Alejandro Bedoya, May Mahlangu, David Accam, Imad Khalili, Loret Sadiku, Abbe Khalili, Walid Atta, Emil Krafth, Victor Pálsson, Pär Hansson, Robin Simović och Jere Uronen försvunnit till andra klubbar. Men eftersom spelarna antingen varit inlånade, lämnat som Bosman eller varit intecknade till större delen av sitt värde, har HIF bara fått en bråkdel av vad spelarna är värda på transfermarknaden, samtidigt som klubben betalat marknadsmässiga löner till sina toppspelare.

Strax före julen 2014 fick allmänheten en inblick i hur illa ställt det faktiskt var i HIF när Helsingborgs Dagblad avslöjade att huvudsponsorn Resurs Bank gått in med 15 miljoner kronor för att rädda klubben. Läget hade varit akut och lösningen blev att banken – som tidigare hade lånat ut pengar till HIF – köpte andelar i spelartruppen, på samma sätt som Mr X hade gjort en gång i tiden. På så vis hade HIF undvikit konkurshotet. I september 2015 slog Helsingborgs Dagblad till med nästa avslöjande då tidningen berättade om hur HIF:s existens var beroende av fyra affärsmän och deras personliga inställning till klubben. »HIF:s viktigaste spelare heter inte Robin Simović, Jordan Larsson eller Jere Uronen«, skrev reportern Tomas Nilsson. »Nu handlar det om fyra, av varandra oberoende, finansiärers goda vilja.« I artikeln framkom inte bara att sålda spelare varit intecknade till hela värdet, utan även att HIF släpade efter med sina utbetalningar till finansiärerna efter försäljningarna. Anledningen till att de fått uppskov var helt enkelt att de fyra affärsmännen hade hjärta för klubben. »Skulle alla finansiärer få ut sina vinster töms kassan och hotet om elitlicensen är bara ett knapptryck bort«, sammanfattade Tomas Nilsson.

Missnöjd finansiär. Entreprenören Jerry Wiener har enligt egen utsago förlorat stora pengar på sina spelaraffärer med HIF. Hade det inte varit för hans klubbkänslor hade han dragit sig ur för länge sedan.

På Rådhustorget i Helsingborg blåser det så att min halsduk håller på att flyga iväg. Jerry Wiener är en kvart sen till vårt lunchmöte och ursäktar sig med att han har mycket att stå i – hans nya bolag ska börs­noteras om några veckor. Vi lämnar blåsten och slår oss ner i en sportbar. Jerry vinkar in en »Jerry special« av servitören.

– En typ av marängsviss, säger han. Grejen är att den inte finns på menyn. Jag har en huvudrätt också: fem vingar, revben, majs, quesadillas. Jag har mina specialare här på O’Learys i Helsingborg, Arlanda och på ­Östermalm.

Jerry är en av de fyra affärsmännen som kan avgöra Helsingborgs IF:s framtid. Han är en 45-årig entreprenör som skapade sig en förmögenhet när han 2008 sålde tandinplantatföretaget Bioman, som han var med och grundade. Enligt Helsingborgs Dagblad betalade det tyska bolaget 200 miljoner kronor för övertagandet. I dag verkar Jerry mest inom det han kallar »growth investement«, vilket innebär att hans bolag investerar i nya företag som till exempel skaffat sig ett patent med potential. Han har också börjat snegla mot MMA-världen, där han ser »stora affärsmöjligheter«. Dessutom gillar han kicken som fajterna ger. Men när det gäller HIF är det andra värden som spelar in, menar han.

– Jag har aldrig haft någon vinning på mina affärer i HIF. Jag har gjort det för att hjälpa föreningen. För några år sedan brann en container med tifoprylar som tillhörde Kärnan, då var vi några som donerade 30–40 000 kronor. Om jag velat att stan skulle tycka om mig eller haft prestige, som vissa styrelsemedlemmar, hade jag kanske gått ut och berättat det. Men vi höll det hemligt.

Det plingar till på TV-skärmen bakom Jerry samtidigt som han får in sin specialare. Real Madrid har just gjort 7–0 på Malmö FF i en repris från gårdagens Champions League-sändning. Wiener skrattar till men poängterar att han inte känner någon glädje över resultatet. I allsvenska matcher vill han alltid att konkurrentklubben ska förlora, men nu resonerar han annorlunda.

– Det är bra för svensk fotboll att de tar sig till gruppspelet. Det är inte kul att ösa beröm över Malmö FF, men de har uppenbarligen ett öga för talanger. Och de är bra på att ta betalt för sina spelare. Till skillnad från en del andra.

Jerry har varit HIF:are så länge han kan minnas. Som 25-åring var han supporterordförande och under 2012 började han investera i spelartruppen. Dåvarande marknadschefen Rikard Nilsson ringde upp och presenterade en modell där Jerry skulle ingå som extern finansiär till ett antal spelare i truppen. Han övervägde saken och accepterade erbjudandet.

– HIF visste att jag sålt mitt bolag och att jag hade hjärta för klubben, så därför kontaktade de mig. Jag tackade ja för att jag ville hjälpa.

Så du har gått back på affärerna med HIF?

– Absolut. Men siffrorna håller jag för mig själv.

Har du inte fått avkastning på någon ­spelare?

– Jo, men eftersom det varit ett paket så blir det definitivt minus.

Jerry gör ingen hemlighet av att han är missnöjd med hur HIF har skötts på senare år.

– Jag skulle aldrig kritisera klubben, spelet eller supportrarna. Men jag är inte rädd för att kritisera dem som har förstört på individuell basis.

Enligt Jerry beror den ekonomiska kollapsen från 2011 och framåt mycket på att den dåvarande sportchefen Jesper Jansson var bakbunden. Styrelsen snålade vid kontraktsförhandlingar, vilket gjorde att klubben inte tjänade några pengar på sina spelare när de såldes.

– Jag vet inte hur många miljoner man förlorade på korkade beslut på transfermarknaden. Alla som ställer upp med privata pengar får se hur de spolas ner i toaletten på grund av kraftlöshet.

Han menar att han via sina kontakter våren 2014 ordnade fram de pengar som krävdes för att förlänga Emil Krafths och Loret Sadikus kontrakt – och att klubben dessutom skulle få den största delen av de ­framtida intäkterna – men att styrelsen avböjde.

– De här pengarna kom med villkoret att Jesper Jansson skulle få fullt mandat att göra sitt jobb. Vi hade också förslag på en ny styrelse.

Kände du att du hade mandat att föreslå det?

– Mandat och mandat. Det handlade mer om att gå in och rädda klubben, vilket den dåvarande styrelsen inte kunde göra.

Hade du tillräckligt med insyn i klubben för att göra en sådan bedömning?

– Ja, absolut.

Så du ser inga problem med att du som extern finansiär går in och ställer sådana krav?

– Jag ställde inga krav och jag skulle inte själv ingå i styrelsen. Det enda jag ville var att den dåvarande styrelsen skulle ställa platserna till förfogande för att undvika det ekonomiska haveri som klubben hamnat i.

Det var en rätt stor sak.

– Ja. Men så ser du ju också hur det har gått för klubben, eller hur?

Vad gäller Jerrys planer att byta ut ledningen hände inte så mycket, men efter årsmötet i mars 2015 byttes delar av den gamla styrelsen ut.

Annons

Real Madrid gör 8–0 på TV:n i hörnet. När jag frågar vad Jerry tror om den nuvarande ledningen i HIF svarar han att den är betydligt bättre lämpad för sina uppgifter jämfört med den gamla.

– Vi har Henrik Larsson som manager. Om någon ska lyckas så är det han, spelarna kommer till HIF på grund av honom. Och så har vi fått en prestigelös ordförande. Det är nödvändigt. Jag har byggt upp flera företag och vet att om ingen städar toaletterna så får man göra det själv.

Vad säger du om att Bengt Adolfsson har sagt att han ska dra sig ur?

– För honom var det bättre på den tiden då han kunde tjäna pengar på spelarna. Sedan känner jag inte till alla turer mellan honom och klubben. Men han har ställt upp för HIF och alla har ju en gräns för sitt ­tålamod.

»Jag fick inga riktiga svar och kände att styrelsen inte tog mig på allvar. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte satte ner foten.«

Bengt Adolfsson svarar i telefon men avböjer snabbt min förfrågan om att medverka i reportaget.

– Jag skulle bara säga att allt var bättre förr, säger han med ett torrt skratt.

Jag kan inte övertala dig?

– Det kommer nog att bli väldigt svårt.

Adolfsson låter trött på rösten – kanske för att han har tröttnat på HIF. Efter tolv år som extern investerare i klubben vill han dra sig ur. Åtminstone sade han det när Helsingborgs Dagblad pratade med honom i september. »Jag begär ut de pengarna. Jag har gjort mitt av finansiella åtaganden i HIF«, sade han. Vad det innebär i realiteten för HIF är svårt att svara på eftersom han inte vill prata med mig. Oavsett vilket är det ett hot som vilar tungt över ­Olympia.

Nästa affärsman tackar också nej. Bengt Persson, ägare av Ekeby Möbler, låter meddela att han inte vill ställa upp på en intervju. I kvartetten av män med »handen på knappen« återstår Resurs Banks VD Kenneth Nilsson. Han har en något annorlunda sits jämfört med de andra. Banken har varit huvudsponsor av HIF sedan 2009 och det senaste avtalet gäller i två år till. Han är noga med att poängtera att det är företaget, inte han personligen, som står bakom samarbetet – även om han förstås har ett »stort HIF-hjärta«. Hur avtalen med HIF ser ut vill han inte avslöja på grund av banksekretess, men han förklarar varför de 2014 gick in med 15 miljoner i spelartruppen.

– Någon var tvungen att hjälpa HIF och då tog vi det beslutet. Vi har vårt huvudkontor i Helsingborg och har många anställda som jobbar i olika idrottsföreningar. Vi är en ganska tung sponsor av många klubbar i staden. För oss är det en fråga om samhällsengagemang.

Er huvudägare Nordic Capital sitter i Stockholm. Hur påverkar det?

– Inte alls. De köpte upp 55 procent av oss 2012 och mycket av vårt engagemang har skett efter det. De vill att vi utvecklar bolaget.

Det spelar ingen roll att de saknar lokal förankring?

– Nej, de är bara ägare. Jag har faktiskt inte tänkt tanken förrän du ställde frågan.

Är ni nöjda med era avtal med HIF?

– Ja, alltså, det här är inget vi gör på ett spekulativt sätt. Vi har gjort det för att hjälpa HIF. Helst hade vi bara sponsrat, men nu sitter vi mer långsiktigt fast. Det är inte fråga om att vara nöjda, utan om att ta ansvar. Det tog vi.

Men det är väl ingen välgörenhet ni ägnar er åt?

– Absolut inte. Sponsringen är kommersiellt grundad. Men ibland hamnar man i ett läge som storsponsor där man måste hjälpa till. Vi hade förstås inte gjort det för något annat lag.

Har ni någon garanti för att få tillbaka pengar?

– Nej, det finns ingen garanti. Vi kommer att få tillbaka pengar om de säljer spelare. Annars inte.

Nilsson protesterar inte mot beskrivningen att de externa investerarna sitter på maktpositioner som kan försätta HIF i konkurs. I teorin är det korrekt, menar han, men han tror inte att det kommer att ske. Som sponsor har Resurs Bank även ett affärsmässigt intresse i att det går bra för stadens lag. Däremot ser han en uppenbar risk i att HIF förlitar sig på externa pengar i så stor utsträckning.

– Klart det finns en fara i det. Att vara beroende är aldrig bra, självständighet är alltid bättre. Men alla kan inte ha Malmö FF:s ekonomi. Det är en enorm skillnad på lagens förutsättningar.

Avhoppare. Som sportchef för HIF var Jesper Jansson med och tog fem titlar och kvalade in till Europa Leagues gruppspel. Men när ekonomin kraschade och dialogen med styrelsen försäm­rades valde Jansson att hoppa av.

Jag har tagit mig till Knutpunkten, Helsingborgs färje-, buss- och tågterminal. Ett konstant sorl från stressade jobbpendlare studsar runt i vänthallen. Ett operatörs-SMS med texten »Välkommen till Danmark!« plingar till i min telefon, men nu är det jag som ska välkomna till Sverige: Jesper Jansson har just anlänt med båten från Helsingör.

HIF:s förre sportchef är numera scoutingansvarig i FC Köpenhamn, ett jobb han säger sig trivas med. Klubben och förväntningarna är större, men personligen är han inte lika påpassad. Det har gått ett år sedan han lämnade HIF. Han vill gärna understryka att han inte sade upp sig i affekt, han »gjorde en grundlig analys«. Den var å andra sidan klar.

– Jag kände: »Antingen så tror styrelsen på idén som jag har eller så är jag inte rätt sportchef«, säger han. Men jag fick inga riktiga svar och till sist kände jag att styrelsen inte tog mig på allvar. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte satte ner foten tidigare, för jag insåg tidigt vart klubben var på väg.

Jansson tycker att HIF prioriterade i fel ordning. Trots att det blev SM-guld och stora transferintäkter 2011 vågade inte klubben satsa på spelartruppen. »Sportslig framgång ökar spelarnas värde och klubbens intäktsmöjligheter«, resonerade Jansson. Om pengar läggs på kontraktsförhandlingar kommer avkastningen i ett senare skede. En skicklig sportchef med handlingsutrymme köper billigt och säljer dyrt. Säsongen 2012 ställdes allt på sin spets. HIF hade lånat in anfallarna Alfreð Finnbogason och Nikola Djurdjić, som båda gjorde succé när klubben nådde en gruppspelsplats i Europa League, vilket resulterade i sköna miljoner till klubbkassan. Men när Jansson ville köpa loss spelarna var styrelsen tveksam.

– Finnbogason gjorde elva mål på tolv matcher för oss och då tog Heerenveen honom för 800 000 euro. Vi hade kunnat köpa honom för ungefär hälften om vi slagit till direkt. Två år senare sålde Heerenveen honom för nio miljoner euro. Med Djurdjić var det samma princip. Samtidigt står det i verksamhetsplanen och klubbens stadgar att vi ska komma topp-tre och spela i Europa, men det måste ju vi som jobbar med det sportsliga vara med och bedöma: Har vi verkligen truppen och övriga förutsättningar för det?

Jansson lägger till Alejandro Bedoya och May Mahlangu på listan över potentiella storförsäljningar som försvann utan ersättning under det kritiska året 2012.

– Ibland är det som om man inte förstår att det alltid är dyrare att hämta in nya spelare än att satsa på dem man redan har.

Jag säger att han låter ungefär som Jerry Wiener i hans analys. Jansson delar däremot inte Wieners beskrivning av de externa finansiärerna som »välgörare«.

– Historiskt sett har det nog varit relativt bra affärer för dem. Men det är klubben jag ifrågasätter. De betalade tillbaka det sista till kommunen före avbetalningsplanen för att se duktiga ut, trots att det knappt var någon ränta. Sedan fick man vända sig till investerarna igen för att kunna motsvara förväntningarna och hålla intäktsbudgeten.

Hur fungerade det när ni skulle köpa en spelare? Behövde du godkänt från både styrelsen och de externa finansiärerna?

– Ja, det skulle alltid gå den vägen, men jag hade inte kontakten själv. Styrelsen pratade med investerarna om olika upplägg. När Resurs Bank gick in med sina miljoner visste jag inte ens vilka spelare som var intecknade. Det blev en konstig situation för mig och jag tror att det var konstigt för finansiärerna också. De hade nog gärna fått en affärsmässig och sportslig bedömning på sina investeringar. Hur ser marknaden ut? Vilken är risken? Vad kan man förvänta sig, och när i så fall? Om man hade investerat i vilken annan bransch som helst så tror jag att man hade tagit reda på det.

 

Under mina dagar i Helsingborg har jag svårt att få grepp om HIF:s självbild. Å ena sidan sitter Champions League-baksmällan kvar som en skamfläck, å andra sidan har HIF upprepat samma misstag om och om igen. Ingen verkar vara nöjd med hur klubben har skötts: inte den förra sportchefen, inte huvudsponsorn, inte de privata investerarna – som trots allt fått utdelning på en del spelaraffärer. Samtliga är däremot överens om att HIF borde vara ett topplag, utan att någon riktigt kan förklara varför. När jag pratar med Claes Ohlsson, ordförande mellan 2010 och 2014, tar han också upp kravbilden. Han säger att »alla har förväntningar på HIF och det ska man också ha«.

– Det finns en självbild, dels inom klubben men också i staden, som säger att HIF ska vara en storklubb, ett topplag i Sverige. Det har vi kanske varit historiskt sett, men det finns en 93-procentig korrelation över tid mellan placering och omsättning. Och där är vi kanske sjua, åtta.

Borde man inte sätta målen efter det?

– Jo, men det gjorde vi när vi tog in Henrik Larsson som manager 2014. Han fick ett tydligt budgetansvar som han skötte klockrent så länge jag var kvar i klubben, och vad jag kan förstå gör han det fortfarande. Men då får man också inse att man i normalfallet kommer sjua, åtta.

Ni hade 28 miljoner i eget kapital 2012. I dag är det i stort sett borta, trots att ni fått hjälp av Resurs Bank med 15 miljoner.

– Då har vi betalat tillbaka till kommunen också. Men det är klart att det gick mycket pengar under 2012 och 2013 när vi satsade väl hårt, och då var vi tvungna att göra uppdelningen med Resurs Bank. Vi hade vanliga banklån hos dem som vi konverterade till eget kapital. Istället för räntor och amorteringar skulle Resurs Bank få del av framtida transferintäkter. Sedan blev det mycket rubriker om att ekonomin var pressad. Jo, men det har den ju varit i 15 år. Det blev väldigt tydligt just då.

Vem bär ansvaret för att satsningen inte höll?

– Det är ett kollektivt ansvar. Det togs ett antal beslut under vintern och våren 2012 som gjorde att vi fick ett större underskott än planerat. Vi gjorde en satsning mot Europa med ett antal värvningar som gjorde att budgeten sprängdes. Vi hade behov av en mittback och en anfallare, och de affärerna [köp av Walid Atta, lån av Alfreð Finnbogason] fick vi lösa utanför budgeten. Det är i det ljuset Finnbogason-historien ska ses. Alla var överens om att låna honom först och köpa när vi tagit oss till Europa.

Jesper Jansson tycker att ni snålade vid kontraktsförhandlingen, vilket straffade sig i ett senare skede.

– Det är en fråga om hur hårt man kan spänna bågen. För att investera måste man kunna betala. Man har löpande kostnader plus avskrivningar, och för varje investering som man gör ökar kostnaderna. Hur stort underskott kan man ha när man säljer ­spelaren? Visst, med facit i hand hade Finnbogason varit en bra deal, men hade vi skrivit ett treårskontrakt hade vi låst underskottet under den tiden. Och när vi kom till Europa fick Jesper grönt ljus men hann inte avsluta affären förrän en holländsk klubb kom emellan.

Jesper tycker även att den sportsliga ledningen borde ha större mandat.

– Jag förstår att han skulle vilja det, men någon ska ju finansiera det hela.

Har det varit bra eller dåligt med externt kapital för HIF?

– Det beror ju på hur man ser på saken. Ska en mindre klubb utmana måste vi hitta pengarna någon annanstans eftersom den normala omsättningen är för liten. Även MFF använde sig av externt kapital innan de nådde Champions League. För oss var det positivt i meningen att vi tog SM-guld och kom ut i Europa. Men vi hade ju haft ett behagligare liv med pengar på banken.

Det är troligen här roten till alla problem gömmer sig: HIF har satsat med andras pengar på grund av en självbild som inte stämmer överens med verkligheten. Men tack vare externt kapital har klubben utvecklats till en av de mest framgångsrika i landet under 2000-talet, varpå självbilden på sätt och vis uppfyllts. Frågan är om det har varit värt det? För Claes Ohlsson verkar svaret vara både ja och nej.

– Det var värt det på så sätt att vi tog fem titlar och tog oss ut i Europa. Det är ju därför som vi håller på: för att vinna fotbollsmatcher. Sedan blev det mer kostnader än vad vi hade planerat och det har legat kvar och påverkat oss 2013, 2014 och 2015. Kanske även 2016.

Finns det en risk i att vara beroende av externa finansiärers goda vilja?

– Jo, men det är samtidigt en vrångbild. Investerarna har inget att säga till om vid försäljningar. Det är upp till klubben.

När jag pratade med Jerry Wiener var han mycket kritisk till din styrelse.

– Det får stå för honom. Det är många som tycker, men det är få som har verklig insyn och en helhetsbild av vad som hände under de här åren. Men visst kunde vi gjort annorlunda och bättre med facit i hand.

Ombyggnad pågår. Helsingborgs kommun har gått in med 400 miljoner kronor för att rusta upp Olympia till en av landets mest moderna ­arenor. Till säsongsinledningen 2017 är renoveringen klar. Frågan är i vilket skick HIF kommer att vara då.

Att få någon att ta personligt ansvar för HIF:s ekonomi förefaller vara omöjligt. Förklaringarna till varför HIF hamnat i dagens svåra läge går minst sagt isär. Men så handlar det också om en invecklad kombination av strikta affärsuppgörelser och personlig välvillighet som har växt fram under många år. En sak är i alla fall enkel att konstatera: HIF har slut på pengar. Och utan pengar är det svårt att konkurrera. Kanske är det så illa som Helsingborgs Dagblads reporter Tomas Nilsson sade till mig: HIF kan inte bli en toppklubb på tio år »om det inte trillar ner ett flygplan med 20 miljoner på Olympia«. Tid och välvilja från de externa investerarna är avgörande om de ska reda ut situationen. Ironiskt nog kan en regeländring från genomkorrupta Fifa, och det lite snällare småsyskonet Uefa, bli räddningen. Från och med den 1 maj 2015 är det nämligen förbjudet med externa spelarfinansiärer. Avtal som fortfarande gäller ska löpa ut, sedan kan HIF och alla andra klubbar glömma personer som Mr X. Å ena sidan innebär det att HIF måste klara sig själva, vilket de kanske inte reder ut eftersom de inte vet något annat än att be finansiärer om hjälp. Å andra sidan får de hela kakan och inte bara smulorna när deras spelare säljs.

Redan nu kan man se resultatet i HIF: nyförvärven inför 2016 består av budgetspelare som Adam Eriksson och Calle Wede från Falkenberg, Viktor Ljung från Halmstad och Martin Christensen från Åtvidaberg – samtliga värvningar utan övergångssummor. Henrik Larsson säger att han inte har några problem att förhålla sig till de nya spelreglerna:

– Det går inte att lägga sig ner och dö. Jag visste om förutsättningarna när jag kom hit, jag hade inga falska förhoppningar.

Något resultatmål för säsongen har Larsson och spelarna inte enats om än. Den långsiktiga planen är viktigare.

– Jag pratar om tålamod. Inget byggs på en dag. Under de tre åren [som kontraktet gäller] ska jag bygga, stabilisera, sanera och lämna över. Det är mitt uppdrag i Helsingborg.

Jag frågar honom om han tycker att externt kapital varit bra eller dåligt för HIF.

– Det är bra om man behöver kapital, dåligt när vi behöver en ny kassa. Någonstans måste man nog hitta egna lösningar och intäkter. Bygga en hållbar ­framtid.

 

Det ser rätt dystert ut, det gör ju gärna det när något rivs. En grävmaskin drar loss en bit av Olympias västra läktare med ett brak och kvar bli trä, papp och stål i en enda röra. I mitten av december är en tredjedel av långsidan borta. På ett plank där läktaren just stått har någon sprejat »HÄR ÄR HIF RELIGION« så att det syns för bilisterna som kör förbi. Jag behöver inte vända blicken särskilt många meter för att få ett helt annat intryck: där står den nya södra kortsidan, skinande och klar. Om nya Olympia blir en del av en hållbar framtid med egna lösningar och intäkter återstår att se, men när arenan är färdigbyggd till säsongsstarten 2017 kommer HIF att ha en av landets modernaste. Att kommunen, via en stiftelse som skapats ur arvet efter industrimannen Henry Dunker, har tagit notan på 400 miljoner kronor gör inte saken sämre. Men när den nuvarande ordföranden Sten-Åke Tjärnlund tar emot på HIF:s kansli är vi snabbt tillbaka i nutiden. Ett träningsläger i februari håller på att planeras och Sten-Åke konstaterar att »det inte lär bli Dubai precis«.

– Det är ju lite tråkigt, men mitt och styrelsens jobb handlar väldigt mycket om pengar just nu, säger han.

Sten-Åke är 66 år gammal och hade egentligen gått i pension när HIF för ett år sedan frågade om han ville bli ordförande. Efter en lång karriär inom näringslivet såg han fram emot att varva ner, men nu sitter han mittemot mig och bjuder på kaffe i klubbens nya lokaler. Han har bott i Helsingborg sedan 1988 »eftersom det är Sveriges bästa stad« men talar en lugn ­norrländska.

– Ekonomin har egentligen aldrig varit bra. Ja, förutom under Champions League-åren 2000–2001 när man omsatte betydligt mer pengar än i dag. Men det hanterades illa och klubben blev i stort sett konkursmässig. Sedan gick det väldigt bra 2011 då vi vann i stort sett allt, men sedan hände samma sak igen. Det blev ett hål som vi fortfarande lever med. Vi har räddats av investerare för att få ihop en spelartrupp som kan konkurrera på högsta nivå, och nu har vi kvar relationen med investerarna, vilket gör att vi inte helt styr vår framtid själva. Jag har inget ont att säga om investerarna, de har satsat egna pengar med HIF-hjärta, men det har också funnits en förväntan om ­avkastning.

Pressad man. Sten-Åke Tjärnlund hade precis blivit pensionär när HIF erbjöd honom ordförandeposten. Nu ska han hjälpa till med att ta klubben ur den ekonomiska krisen. Om HIF ska lyckas krävs tid, tålamod och välvilja från de privata investerarna.

Visst har mycket handlat om att HIF inte haft en sund självbild?

– Ja, det verkar så om man tittar historiskt. Drömmen om Europa är stark och HIF har spelat ett högt spel för att ta sig dit. Nu har vi bestämt att inte göra så mer. Vi bygger inte vår ekonomi på att vi ska ut i Europa.

Vad säger du om Jesper Janssons analys, att fotbollen borde komma i första hand?

– Jesper gjorde säkert ett jättebra jobb, han hittade spelare som May Mahlangu och David Accam och var en stor del i att vi vann 2011. Men det är bekymmersamt med bilden att om fotbollen går bra så går allting annat bra. Om man spelar roulett och det blir rött istället för svart får det stora konsekvenser. Sedan är det rätt att man inte gör bra affärer om en spelare säljs med ett halvår kvar på kontraktet, men det gäller att vi gör saker i rätt ordning. När ett avtal ska förlängas måste finanserna vara på plats. Jag tycker att det funkar väldigt bra med Henrik som manager. Han har ett budgetansvar och han sköter det sportsliga fullt ut.

Om han säger att han hittat en kanonspelare som kostar någon miljon i övergångssumma så blir det nej?

– Ja.

Det är inte läge för det?

– Det är inte riktigt läge för det. Och han lär inte fråga heller.

Sten-Åke ler, men återkommer snart till sin deppigare analys. I det nya HIF kommer ekonomin i första, andra och tredje hand. Egentligen hade han velat anställa mer personal på kansliet, men det får bli en senare fråga. Nu handlar det om att hjälpas åt.

Det finns ett tydligt samband mellan sportslig omsättning och framgång, och ni är tydliga med att man inte går till HIF för att tjäna pengar. Samtidigt ska ni kommunicera ut resultatmål till sponsorer och supportrar. Hur tänker ni där?

– Den långsiktiga målsättningen är att vara ett topplag i Allsvenskan. Nuvarande målsättning: ja, vi kom åtta i fjol och där ligger vi ungefär omsättningsmässigt. Men det är glädjande att Norrköping vann utan den största budgeten. Jag vill också titta på Hammarbys publikutveckling, som visar att det inte bara är framgång som drar folk, det går att locka publik med värden som hjärta, lojalitet och stolthet. Det är faktorer som talar till vår fördel om vi gör rätt.

Ni har tappat publik på senare år.

– Ja. Och där vet vi att dödsfallet från premiären 2014 skadade oss oerhört. Det försvann 2 000 personer per match efter det och de har fortfarande inte kommit tillbaka. Det var en personlig tragedi och en katastrof för oss som klubb. Sponsorer ringde och berättade att de drog sig ur då de tyckte att fotboll var livsfarligt. Nu vet vi att det inte är sant, men vi måste jobba hårt för vår image. Det tar tid, men där tror jag att den nya arenan blir betydelsefull.

Jag frågar hur inkomsterna i samband med försäljningen av Robin Simović ser ut. För första gången får jag ett något avvaktande svar.

– Jag kan inte säga exakt hur mycket vi får. Till viss del stämmer det att han är intecknad eftersom Resurs Bank har ett övergripande avtal och de privata finansiärerna har andelar. Sedan är det förhandlingsbart.

Hur då? Är det inte reglerat?

– Jo, men man kan alltid diskutera när en återbetalning ska ske. Men det är klart att vi måste hantera det schyst även om man önskat att det sett annorlunda ut. Man får ha respekt för affärsuppgörelsen, samt att investerarna ställt upp med HIF-hjärta. Men det är klart att det bakbinder oss. Därför måste vi ha tålamod.

Har folk i Helsingborg tillräckligt med tålamod?

– Här är det bra att vi har Henrik som folk lyssnar på. Säger han att vi behöver tid så behöver vi tid.

Jag frågar vad han tror om påståendet att HIF inte kan bli en toppklubb på minst tio år. Han funderar några sekunder innan han säger:

– Visst behöver vi tid. Men jag tycker samtidigt att vi i styrelsen skapat struktur under vårt första år, och när den nya arenan är klar så är förutsättningarna väldigt annorlunda. Och med tiden kommer vi att äga spelarna på egen hand.

Jag behöver inte ställa följdfrågan. Sten-Åke har redan kommit till sin slutsats.

– Frågar du mig personligen så kommer jag inte att sörja systemet med externa ägare ett endaste dugg.