Efter en misslyckad säsong 2014 fick Robin Simović igång målskyttet i fjol. Den reslige 24-årige anfallaren gjorde tolv mål i Allsvenskan och blev därmed intressant för utländska klubbar. När han den 9 december skrev på för japanska Nagoya Grampus fick han ett rejält lönelyft, erbjudandet var så bra att det »inte gick att tacka nej«, berättade Simovićs agent för Fotbollskanalen.
Alla nöjda och glada? Nej, för den säljande klubben Helsingborgs IF blev det inte samma bingo. Till viss del berodde det på att Simović endast hade ett halvår kvar på kontraktet, vilket drog ner övergångssumman. Men framför allt handlade det om att anfallaren var en av många »intecknade« spelare i HIF:s trupp, vilket innebar att klubben knappt fick några pengar överhuvudtaget för sin bästa målgörare.
Det kan låta märkligt att en spelare under kontrakt som säljs inte genererar några intäkter, men mönstret känns igen i Helsingborg. Under de två senaste säsongerna har profiler som Loret Sadiku, Emil Krafth och Jere Uronen skrivit lukrativa avtal med utländska klubbar medan HIF gått lottlösa. För att bara nämna några.
Det låter ännu märkligare om man vet hur mycket HIF är i behov av intäkter. På fyra år har klubben gått från att vara landets bästa till att bli en allsvensk mittenklubb, samtidigt som ekonomin fallit samman. 2012 hade HIF 28 miljoner i eget kapital, i dag är det farligt nära noll, trots att huvudsponsorn Resurs Bank skjutit till 15 miljoner för att rädda föreningen. Att HIF:s bästa spelare måste säljas för att elitlicensen ska räddas må vara bekymmersamt, men det som är ännu mer oroande är att de är beroende av fyra mäktiga affärsmäns välvilja. Vill de kan de sätta HIF i konkurs. Och det är här vi kommer till det allra mest illavarslande: det verkar som om åtminstone en av de fyra männen har fått nog.
