Östersunds FK: Underbar och älskad av alla?

Med ordförande Daniel Kindberg i spetsen har Östersunds FK stormat genom seriesystemet och hyllats för sitt udda framgångsrecept. Offside åkte norrut och hittade en mer obekväm berättelse.

Oavsett om det är Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Tidningen Vi, Aftonbladet, Expressen, The Times eller The Guardian som åker till Östersund för att berätta om stadens fotbollslag resulterar det i samma vinkel: Här har vi en klubb i Norrland som på grund av skral ekonomi och karga förutsättningar har tvingats tänka långt utanför boxen. Ordföranden Daniel Kindberg har gång på gång poängterat att spelare som dansar balett, sätter upp teaterpjäser, målar på canvasdukar och arrangerar bokcirklar blir mer initiativrika både på och utanför planen. Dessutom växer de som människor.

De påhittiga och annorlunda greppen har gett Östersunds FK mängder av positiva rubriker. Offside har inte varit något undantag. När Daniel Kindberg intervjuades i tidningen inför klubbens debutsäsong i Superettan cementerades återigen bilden av en ovanligt charmig uppstickare. Några skribenter har också fastnat för klubbens vilja att värva spelare med strulig bakgrund, spelare som i den jämtländska staden funnit sinnesro och nått sin fulla potential. Reportrar från Japan, USA, Tyskland och Frankrike har fascinerats av en klubb som har en kontrakterad »kulturcoach«.

Annons

Allt som allt, konstaterar de utsända, har ÖFK:s banbrytande metoder – modet att vara annorlunda – lett till en osannolik resa. Från division två-spel och några hundra sörjande på läktarna till Allsvenskan och en välfylld hemmaarena fem år senare. När dessutom klubbens starke man Daniel Kindberg, som är något så spännande som en före detta överstelöjtnant, bjuder på kaxiga uttalanden om att man inte bara satsar på att vinna Allsvenskan utan även på Champions League-spel, uppstår en dramaturgisk bingo.

Men som med allt annat i livet som verkar vara för bra för att vara sant är inte heller berättelsen om Östersunds FK problemfri.

Östersunds FK, från Sveriges 24:e största tätort, blir den 63:e svenska klubben som spelar i Allsvenskan. Östersundsborna påtalar gärna att de bor i Sveriges geografiska mittpunkt.

Få vände blickarna mot den jämtländska fotbollen för 20 år sedan. Intresset för IFK Östersund och Ope IF, som år efter år slogs om att vara traktens bästa lag, var så litet att inte ens lokalinvånarna verkade bry sig. De få eldsjälar som drömde om satsningar för att nå nästa steg fick i slutändan alltid ge vika för verkligheten: Östersund, med Årefjällen tio mil västerut, var en vintersportstad. Bara vettvillingar trodde annorlunda.

Så när det 1996 började tisslas och tasslas om att något ändå var på väg att hända inom Östersundsfotbollen var det knappt någon som tog det på allvar. Den inflyttade göteborgaren, advokaten Rolf Lohse, lät sig inte hindras. Han hade i egenskap av ordförande för IFK Östersund tillsammans med ordföranden i Ope, Jan »Janken« Holm, smitt fram en plan: de skulle slå ihop föreningarna och på så sätt få ett lag med potential att etablera sig i elitfotbollen. Sponsorer, näringsliv och fotbollsälskare skulle enas runt en stor klubb istället för flera små. I oktober 1996 var det klart: Östersund hade fått en ny fotbollsförening. Den nya föreningen tog Opes plats i division två och namndiskussionerna satte igång. Jämten Hans Eskilsson, vid tillfället proffs i skotska Hearts, föreslog Storsjöodjuret IF. Få imponerades och istället blev det Österzunds FBK. Till någras besvikelse – åtminstone om man går efter den enkät som Östersunds-Posten gjorde med fyra lokala fotbollsprofiler – anställdes Lars Lagerbäck som Österzunds första huvudtränare. »Jag har aldrig hört talas om honom«, sade en man vid namn Ulf Kvarnlöf i enkäten. Han hade uppenbarligen inte koll på att tränaren i fråga hade arbetat som elitinstruktör på Svenska fotbollförbundet samtidigt som han ansvarat för Sveriges B-landslag.

Ulf och hans vänner oroade sig i onödan. Förbundet vägrade nämligen släppa Lagerbäck, och när Östersunds FK, som klubben uppdaterat sitt namn till, spelade sin första tävlingsmatch våren 1997 hette huvudtränaren Leif Widegren. Ordförande blev Rolf Lohse.

– Målet var att etablera oss i division ett, säger Lohse. Men förutsättningarna var katastrofala. Vi hade inte ett skosnöre, inte ens en boll, när vi drog i gång. Och varken publik eller sponsorer intresserade sig. Ope hade sina anhängare, IFK hade sina. Den nya klubben hamnade i ingenmansland. När vi vände oss till kommunalrådet och frågade om ekonomiskt stöd var responsen minst sagt sval.

Åren gick och det hände inte så mycket. Division två, någon säsong i division ett, och fler säsonger i division två.

Men så, åtta år efter grundandet av ÖFK, kom Daniel Kindberg in i bilden. Efter en raketkarriär inom det militära, med en rad hemligstämplade insatser utomlands, hade han och hans familj bosatt sig i Östersund. Kindberg blev bataljonschef på fältjägarregementet I5. Men snart utvecklades tjänsten till något som snarare kom att handla om att avveckla – politikerna hade nämligen bestämt att regementet skulle läggas ner. Tiden inom Försvarsmakten led mot sitt slut och när byggbolaget Peab frågade om Kindberg ville bli ny VD i dotterbolaget Fältjägaren AB, som av Östersunds kommun förvärvat och nu inlett en omfattande exploatering av området där regementet tidigare legat, tackade han ja. Genom sin anställning i Fältjägaren ansvarade Kindberg för vad som skulle komma att bli en helt ny stadsdel i Östersund: Stadsdel Norr.

Vid samma tidpunkt fick han en annan förfrågan, denna gång från ÖFK:s styrelse. Ville han engagera sig även i fotbollsklubben? Den fotbollsintresserade Kindberg tackade ja även denna gång. Med tiden tog han på sig allt mer ansvar i ÖFK, både vad gäller marknadsfrågor, avtalsskrivande och de mer sportsliga delarna. Ibland titulerades han »sportchef« i ÖFK, ibland Rolf Lohses »högra hand«. Hans kontaktnät och förhandlingsförmåga hyllades och i Kindberg hade ordföranden hittat en handlingskraftig kompanjon. När Kindberg också lyckades driva igenom den historiska uppgörelsen mellan kommunen och ÖFK om att bygga en ny fotbollsarena i Stadsdel Norr var det pricken över i.

Efter granskningarna av Daniel Kindberg och Östersundshem måste Östersunds-Postens Linda Hedenljung visa legitimation varje gång hon vill ha ut offentliga handlingar från det kommunala bostadsbolaget. Det behövde hon inte före avslöjandet, som nominerades till Guldspaden.

Några månader efter att konstgräset rullades ut på det nybyggda 86,5-miljonersbygget Jämtkraft Arena, i juli 2007, var det dags för invigning med pompa och ståt: Markoolio showade, Amy Diamond sjöng, och istället för att klippa det traditionsenliga bandet knöts replängder ihop för att symbolisera samarbetet mellan kommunen, idrottsrörelsen och näringslivet. För det här var ett »unikt samarbete«, som alla inblandade sade. Arenan ägdes till 32 procent av kommunen, 35 procent av ÖFK och 33 procent av Peabs dotterbolag Fältjägaren AB. Förutom att Kindberg i egenskap av VD för Fältjägaren gav moderbolaget Peab uppdraget att bygga arenan, blev han även ordförande i det nybildade bolaget Driftaren AB – som ägdes av ÖFK, med årligt miljonstöd av kommunen, och skulle driva skötseln av arenan.

När jag frågar Rolf Lohse om det var här, med arenan och Kindbergs inträde, som det vände för ÖFK svarar han:

– Nej, ska jag vara helt ärlig kändes det aldrig som om det vände. Kommande år kämpade vi på utan sportsliga framgångar.

Strax efter att arenan stod klar sipprade internt käbbel ut genom ÖFK:s nybyggda väggar. Plötsligt hoppade två styrelseledamöter, Ulf Ohlsson och Haldo Jonsson, av. De upplevde att de inte fick ta del av styrelsens beslut. Till Östersunds-Posten sade Ohlsson att han fick läsa i tidningen om spelare som hade värvats och att Kindberg körde ett eget race utan insyn vad gällde driften av Jämtkraft Arena. Läsare reagerade med ilska och ÖP publicerade insändare från missnöjda Östersundsbor. Någon tog i och jämförde ÖFK med »Stalins Sovjet«, andra ifrågasatte Kindbergs många roller. Och nog var det en aning förvirrande. Vid tidpunkten var han bland annat VD för Peabägda Fältjägaren, styrelseledamot och sportchef i ÖFK, ledamot i Östersunds Sport- och eventarena AB (Jämtkraft Arena) samt ordförande i Driftaren AB som skötte arenan.

År 2010, 14 år efter ÖFK:s födelse, brakade allt samman.

Det hade varit en minst sagt turbulent säsong. Inte nog med att Kindberg avgick som sportchef under sommaren (på grund av tidsbrist, påstod han), klubben åkte också ur Division ett Norra. I ett öppet brev på ÖFK:s hemsida riktade Kindberg skarp kritik mot klubbens utländska spelare, samtidigt som han både tog på sig skulden och meddelade att hans åtaganden som styrelseledamot var över. När han avgick passade han också på att ifrågasätta övriga styrelsemedlemmar. »Jag känner ingen handlingskraft«, skrev han i sitt brev.

Annons

Många inom klubben reagerade chockartat på hans sorti och delar av spelartruppen hotade med att sluta om inte Kindberg fortsatte i ÖFK. Några dagar senare meddelade Rolf Lohse att han avgick som ordförande. »Jag har ingen anledning att klamra mig kvar i ÖFK som situationen har blivit«, sade han till sajten Fotbollz. I ÖP beskrevs båda avhoppen som ett resultat av en »maktkamp«. Ett par veckor senare meddelade Kindberg att han kunde tänka sig att ställa upp som ordförandekandidat. Kravet var att samtliga i styrelsen avgick och att han själv fick sätta ihop en ny. Och så blev det. Den 10 december 2010 valdes Daniel Kindberg till ordförande. Det var en anmärkningsvärd utveckling. På kort tid hade Kindberg rakryggat tagit ansvar för det sportsliga misslyckandet och avgått, bara för att sedan återvända till en tyngre position och med en egen tillsatt styrelse.

Till ÖP sade Daniel Kindberg att han var full av »förväntansfulla och pirriga känslor« och att ett nytt kapitel i ÖFK:s historia skulle inledas.

Skottglada. Inget lag gjorde fler mål än ÖFK:s 56 i Superettan 2015 (inget lag släppte heller in färre). Bästa målskytt var britten Jamie Hopcutt, som gjorde 15 mål.

Hur man tolkar det här kapitlet drygt fem år senare beror på betraktarens inställning till framgång. Vad är den värd?

För parallellt med den väldokumenterade historien om Östersunds FK:s annorlunda väg mot Allsvenskan – den som handlar om hur Kindberg lyckades övertala britten Graham Potter att lämna sitt hemland för ett tränaräventyr i Jämtland, och hur de sedan tillsammans lyfte föreningen från en omsättning på 3 miljoner till 30, från ett publiksnitt på några hundra till drygt 4 000 och från en halvtidsanställd person i klubben till dagens 50 – finns en annan historia som av olika anledningar inte fått lika mycket uppmärksamhet på riksnivå. När man i den första versionen beskriver Daniel Kindberg som strategisk, slug och kompetent, nämns han i den andra versionen som en hänsynslös man. En »bulldozer« som är beredd att göra det mesta för att nå framgång, både i sin civila karriär och som ordförande i ÖFK. »Mr Östersund«, som han med åren kommit att kallas av allt fler i staden, är lika populär för sin handlingskraftiga förmåga som fruktad för densamma. Han framstår som så inflytelserik i Östersund att jag redan före min resa till Jämtland blir varse att många inte ens vågar ställa upp med sina riktiga namn i det här reportaget.

Totalt pratar jag med ett dussintal personer som genom åren arbetat med, mot eller i närheten av Kindberg. Några av dessa har varit i duster med honom, men ingen tvivlar på att Daniel Kindberg  är den som gjort ÖFK till det som klubben är i dag. Inte ens Rolf Lohse, som fick se sin ordförandeposition tas över av Kindberg 2010.

– Nej, han har varit otroligt viktig, säger Lohse. Helt avgörande, faktiskt. Skulle han av någon anledning välja att hoppa av eller tvingas sluta vågar jag inte tänka på hur det skulle gå för ÖFK. Han har byggt klubben på egen hand. Åtminstone de senaste åren.

När jag frågar Rolf Lohse vad som egentligen hände de där turbulenta veckorna på senhösten 2010, och huruvida han tror på det som många menar var en välregisserad kupp från Kindbergs sida för att kunna bli ordförande, svarar han som han alltid gör när någon ber honom kommentera frågan:

– Det vill jag inte kommentera.

Varför inte?

– Det enda jag säger är att jag är glad att det har gått så bra för ÖFK, det tycker jag verkligen.

Går du och tittar på matcherna på Jämtkraft Arena?

– Jag har inte varit där en enda gång sedan jag avgick som ordförande.

Varför inte?

– Det hänger givetvis ihop med vad som hände. Men jag vill inte prata om det.

Dagligen åker Daniel Kindberg till Jämtkraft Arena för att titta på A-lagets träningar. Spelarna kramar och gör highfive med sin ordförande, som några av de utländska spelarna kallar »Mr Boss«.

En spelare som var med under den turbulenta perioden då styrelsebråk och degradering kolliderade minns att det redan då fanns en del frågetecken kring hur allt gick ihop.

– Vi var ett lag i Division ett Norra och vi flög i princip till samtliga bortamatcher, säger han. Jag vet att en klubb som Gif Sundsvall, som geografiskt påminner om Östersund, inte ens kunde drömma om det. Och vi hade fyra, fem utländska spelare som jag vet tjänade 12–15 000 kronor i månaden. Den lönen i en division ett-klubb … Man undrade var pengarna kom från.

Och sedan dess har det från somliga håll spekulerats om hur ÖFK haft råd med sina spelartrupper under åren. En ledare i en Superettanklubb berättar att han vid två olika tillfällen de senaste åren suttit i förhandlingar med spelare om kontrakt.

– Båda gångerna har vi erbjudit avtal som verkligen varit bra, hög Superettannivå. Båda gångerna har jag plötsligt fått besked om att spelarna i fråga istället skrivit på för Östersund. Jag har svårt att se att spelarna gjort det av andra anledningar än bättre avtal.

Den som tittar på ÖFK:s årsresultat de senaste fem åren ser en klubb som vänt och vridit på varje krona. 2012 gick man back 380 000 kronor, 2013 blev det minus 1, 8 miljoner kronor och 2014 backade man en halv miljon. ÖFK har också år efter år fått svidande revisorskritik för sin bristfälliga och tvivelaktiga bokföring. Obetalda räkningar har gått till Kronofogden, Skatteverket har klagat och en revisor valde att avsluta sitt uppdrag för ÖFK då denne upplevde att »för mycket var i gråzonen«. »Revisorerna säger ›pass‹ när det gäller att bedöma sanningshalten i klubbens räkenskaper«, skrev ÖP 2013. Kindberg kommenterade revisorskritiken i samma tidning och medgav att allt inte skötts bra och skyllde på att klubben hade växt så fort att de helt enkelt inte hunnit med.

Även i egenskap av ordförande i Driftaren AB – bolaget som ägdes av ÖFK och som grundades när Jämtkraft Arena var färdigbyggd med syftet att driva skötseln – fick han kritik. 2013, sista året som Kindberg var ordförande i Driftaren, berättade kommunpolitikern Karin Thomasson i ÖP att inga »avstämningar angående Driftarens kostnader hade gjorts på sju år«. Kommunen var angelägen om att få veta hur deras årliga bidrag på 1,67–2,22 miljoner kronor hade spenderats. Kindberg vägrade lämna ut alla uppgifter och sade att det inte var i allmänhetens intresse att få veta hur Driftaren spenderade kommunens årliga stöd. Senare tog kommunen över driften av Jämtkraft Arena.

Runt årsskiftet 2013–2014 lämnade Kindberg VD-rollen på Fältjägaren och anställdes istället som VD på Östersundshem, Östersunds största bostadsbolag och tillika kommunalägt. Någon månad efter att han tillträtt sin nya tjänst började Östersundshem sponsra ÖFK med 350 000 kronor per år, något man aldrig tidigare gjort. I samma veva rapporterades det att Östersundshem höjde hyrorna för många av sina drygt 5 000 hyresgäster. Upprörda hyresgäster protesterade. Ordföranden i hyresgästföreningen medgav att Kindbergs dubbla roller inte såg bra ut, men själv viftade Kindberg bort kritiken. Att Östersundshem under hans ledning bestämt sig för att sponsra den klubb där han också var ordförande var ett rent »affärsmässigt beslut«, menade han.

Samtidigt intensifierades det höga tonläget mellan Kindberg och kommunen gällande villkoren för Jämtkraft Arena, som kommunen under åren blivit majoritetsägare i. Kindberg var inte överens med kommunen om hyreskostnaden och hotade med att ÖFK hädanefter skulle spela sina hemmamatcher i Sundsvall. »Kommunen pissar på oss«, sade han till ÖP.

Nu började också medlemmar och utomstående ifrågasätta ÖFK:s styrelse. Ingen klagade på dess handlingskraft, och de sportsliga framgångarna gick heller inte att kritisera. Snarare handlade det om styrelsens konstellation. År efter år bestod den endast av tre personer: ordförande Kindberg samt styrelseledamöterna Hans Carlsson och Lars Landin, tillika kanslichef i ÖFK. När dessutom Hans Carlsson, tidigare parhäst med Kindberg i Fältjägaren AB, också anställdes som vice VD i Östersundshem ökade farhågorna om att ÖFK var en förening som styrdes med järnhand av en trio som gjorde som de ville.

Det är lätt att avfärda delar av kritiken mot Daniel Kindberg. En del är avundsjuka, annat handlar om personlig prestige och ingen kan påstå något annat än att detta är mannen som har satt Östersund på fotbollskartan. Men när Östersunds-Postens reporter Linda Hedenljung hösten 2014 grävde fram nya uppgifter om Kindbergs affärer blev det plötsligt svettigt på riktigt för ordföranden.

Det här skulle bli en storm som gjorde att alla tidigare frågetecken, som Kindberg många gånger lyckats förvandla till utropstecken, glömdes bort.

För drygt tio år sedan var området strax norr om centrala Östersund i huvudsak en bas för Jämtlands fältjägarregemente, där bland annat Thomas Wassberg och Gunde Svan gjorde värnplikt. I dag hyser området förutom Jämtkraft Arena bostäder, företag, förskola och Östersunds skidstadion, som 2008 arrangerade VM i skidskytte.

Jag kliver in på Östersunds-Postens redaktion, belägen i stadens centrum. Som så många andra lokaltidningar har ÖP tvingats varsla personal på senare år, vilket märks när man rör sig mellan skrivborden och datorskärmarna. Det står fler tomma bord än vad det syns reportrar i lokalen. Linda Hedenljung sätter sig i en knallröd soffa mittemot mig.

Hedenljung är ÖP:s grävande reporter och har för många i staden blivit synonym med Daniel Kindbergs många aktiviteter. Hennes granskningar av hans VD-arbete på Östersundshem och hans förehavanden som privat affärsman skakade om Kindberg rejält hösten 2014. Det är en komplicerad historia som delvis handlar om att Östersundshem under Kindbergs ledning köpte fastigheter i Stadsdel Norr av Peab för 127 miljoner kronor, en summa som ÖP kunde bevisa var för hög och en summa som Kindberg kommit fram till utan en oberoende värdering och utan stöd från bolagets styrelse. Konkurrensverket valde att titta på ärendet då det fanns misstankar om att Östersundshem brutit mot lagen om offentlig upphandling, LOU. Allt som allt utvecklades härvan till allvarliga anklagelser om jäv och svågerpolitik. Det avslöjades också att Kindberg sålt mark och fastigheter till ett värde av cirka 21 miljoner kronor för bara sju miljoner kronor till några kompisar. Strax efter försäljningen blev Kindberg delägare i kompisarnas bolag.

Linda Hedenljungs rapportering ledde till stora rubriker och heta diskussioner i Östersund. Kommunstyrelsen frågade ut Daniel Kindberg och många menade att hans agerande var minst sagt tvivelaktigt. Men Kindberg gjorde motstånd och hävdade sin oskuld. I insändare till ÖP menade han att tidningen drev en kampanj mot honom, att Linda Hedenljung och tidningen for med osanning. Chefredaktören tog tydligt avstånd från anklagelserna. Ett par månader senare nominerades Linda till Guldspaden, det finaste priset i Sverige för grävande journalistik, för sina många artiklar om Daniel Kindberg.

Hon ler när jag frågar vad hon tänker när Kindberg hävdar att hon mer eller mindre ljugit ihop sina granskningar.

– Jag har hört det förut, säger hon. Han hade en frågestund när det blåste som mest runt honom, han bjöd in allmänheten till ett möte. Han ville helt enkelt berätta vad som var fel i mina artiklar. Han sa att allt var lögn men kunde inte motivera vad som var lögn. Och än i dag tänker jag att om jag rapporterat något som var fel borde han kunna konkretisera felen. Det ligger i hans intresse.

Annons

Varför granskade du Kindberg? 

– För att det var viktigt och för att jag visste med säkerhet att saker inte gått rätt till. Det ligger i samhällets intresse att få veta om det var ett rimligt pris som kommunen betalade för fastigheterna. Och det var det inte.

Kände du dig helt trygg i dina publiceringar, du tvivlade aldrig? 

– Nej, aldrig. Jag var tvungen att värna källskyddet och det blir alltid lite svårare för en reporter att vinna trovärdighet om ens källor inte går ut med namn. Men allt som vi publicerade kollade vi givetvis extra noga. När vi tog in externa värderingar på den mark som diskuterades hade jag gärna kunnat berätta vem som gjorde värderingen för trovärdighetens skull, men det gick inte. Daniel Kindberg har en väldigt stark maktposition här, i Östersund och i Jämtland, vilket gör att en del inte vill stöta sig med honom. Jobbar man, och har höga positioner inom byggbranschen eller värderingsbranschen, vill man kanske inte gå ut och fronta med uppgifter som inte gynnar Kindberg. Man kan förlora en stor kund som Östersundshem.

Hur var reaktionerna från ÖP:s läsare? 

– Majoriteten var faktiskt överväldigande positiva. Det fanns sajter, fotbollskopplade, som skrev »Rör inte vår Kindberg« och några upprörda mejlade. Men de var en minoritet.

Du som bor i Östersund, hur tycker du att bilden av Kindberg är i dag?

– Jag märker givetvis att väldigt många har ett stort intresse och ett stort hjärta som bultar för ÖFK. Så länge det går bra för föreningen tror jag att många tycker att allt är perfekt. Sedan finns det de som är resignerade och lite trötta, att man känner att han kan göra vad som helst och ändå komma undan eftersom han har så många intressen i så många olika delar av Östersund.

Trots dina avslöjanden har det fått få konsekvenser för Kindberg. Han friades till exempel när Konkurrensverket granskade härvan. 

– Nej, han friades inte. Han vill gärna få det att framstå som att han friades i utredningen. Men i själva verket säger Konkurrensverket i sitt utlåtande att det han gjorde inte var okej enligt LOU, men att de väljer att inte driva ärendet vidare på grund av att de inte har resurserna. Så de säger absolut inte att han frias.

Står man på tå på Jämtkraft Arenas läktare kan man se Årefjällen i horisonten. Åtminstone den här förmiddagen. Den molnfria och blåa himlen gör att solens strålar studsar i det vita snölager som ligger som ett täcke över Östersund. Jag kisar ut mot det knallgröna konstgräset. Där värmer ÖFK:s A-lag upp. Tränaren Graham Potter står med armarna i kors i solen och tittar på. Britten älskar sin ordförande. När jag pratade med honom före träningen beskrev han Kindberg som den perfekta ledaren.

– Han är extremt modig och handlingskraftig, sade han. Hans driv att vinna är exceptionellt.

Bakom ena kortsidan flimrar en text förbi på resultattavlan. Kanske har textslingan snurrat runt sedan den 1 november i fjol, då man inför sin rekordstora hemmapublik på 6 544 åskådare firade det historiska avancemanget. »Grattis kära publik, här spelar ÖFK allsvensk fotboll 2016«, står det. Bakom målet på den andra kortsidan rattar två neonklädda förare spakarna på sina grävmaskiner. Efter långa diskussioner, inte sällan bråkiga, mellan Kindberg och kommunen blev det nyligen klart: en ny ståplatsläktare ska byggas med plats för ytterligare 1 200 personer.

Redan tidigt hösten 2015 blev det uppenbart att ÖFK var tvungna att utöka kapaciteten för att tillgodose det höjda fotbollsintresset och öka publikintäkterna. Klubben ville gå från 6 600 platser till 10 000 inför den allsvenska premiären. Kommunen menade att man inte hade råd och föreslog en försiktigare ökning, varpå Kindberg blev vansinnig. Han vägrade acceptera politikernas aktsamhet och vid ett tillfälle i november 2015, inför kommunens kultur- och fritidsnämnd, rev han demonstrativt beslutsunderlaget i bitar. Med indignerad ton sade han: »Det här är det mest felaktiga, det mest pinsamma jag har sett!« Sedan tillade han sarkastiskt: »Någon har haft väldig, väldig otur när vederbörande tänkt.« Agerandet väckte arga reaktioner. »Det här är inte vuxet beteende«, sade det moderata oppositionsrådet Pär Jönsson, och andra politiker reagerade med liknande uttalanden. Turerna fortsatte och när Kindberg insåg att hans häftiga utspel inte gagnade ÖFK bad han offentligt om ursäkt. Några veckor senare klubbades ett beslut igenom: Kindberg och ÖFK fick som de ville. När AIK besöker Jämtkraft Arena i den andra omgången ska utbyggnaden vara klar, redo för 10 000 åskådare.

När jag pratade med Pär Jönsson före min resa till Östersund sade han:

– En ledarskribent i ÖP skrev att han är som en treåring som lägger sig ner framför kassan och skriker när han inte får som han vill. Han gör det mesta för att få som han vill. Och det fick han även den här gången. Kommunen går in med många miljoner, och någonstans måste man ställa sig frågan: Vad är det värt? Det finns många andra som behöver pengar i kommunen.

Ja, frågan är relevant: Hur mycket är det värt för Östersunds kommun att ha ett fotbollslag i Allsvenskan? Otroligt mycket, svarar givetvis Kindberg och ÖFK. Inte så mycket som ni tror, svarar kommunen. För samtidigt som jag rör mig runt konstgräset på Jämtkraft Arena den här förmiddagen i mitten av februari pågår andra diskussioner mellan ÖFK och kommunen. Den här gången handlar det om hur mycket kommunen ska sponsra ÖFK med. Säsongen 2015 handlade det om 250 000 kronor. 2016 vill ÖFK ha 1,5 miljoner. Kommunens förslag är 700 000, något ÖFK anser vara på tok för lite.

 

Träningen har övergått i tvåmålsspel. Tempot är högt, kommunikationen internationell. Jag räknar till åtta olika nationaliteter bland spelarna som springer runt med mössor över hjässorna. Hur många som är egenfostrade vet jag inte, men de är inte många. Och kanske blir de inte fler framöver. I höstas sade klubben nämligen upp en av två heltidsanställda ungdomstränare. »En fråga om pengar«, förklarade Kindberg när upprörda fotbollsföräldrar reagerade. Budskapet var tydligt: ekonomin är dålig och de få slantar vi har ska vi satsa på A-laget. Redan 2012 sade Kindberg till ÖP att »folk som inte vill vinna allt hör inte hemma i föreningen«, som en tydlig signal om vad ÖFK handlar om. Att vinna.

2014 insåg styrelsen att klubben var på väg att göra ett ekonomiskt katastrofalt resultat. Kostnaderna för satsandet hade skenat i väg. Trots att ÖFK sålde Modou Barrow till Swansea var klubbkassan skral. För att klara av den dagliga driften av föreningen gick Kindberg hösten 2014 personligen in med 4, 5 miljoner kronor genom ett av sina privata bolag, Daki AB. I gengäld fick Kindbergs bolag optioner i spelartruppen. Vid eventuella framtida försäljningar skulle Daki AB erhålla provision. Huruvida någon av de två andra styrelsemedlemmarna ansåg att den ekonomiska affärsuppgörelsen – mellan deras ordförande som plötsligt gått in med egna pengar och deras förening – gränsade till olämplighet är oklart.

Så kommer han ut från spelartunneln. Daniel Kindberg har mobilen tryckt mot sitt öra. Han vankar fram och tillbaka längs med sidlinjen. Kanske handlar samtalet om hans nya projekt i Årefjällen tillsammans med den före detta hockeyspelaren Markus Näslund. Nyligen köpte de ett område som kommit att kallas »Dählie-byn« av den tidigare skidkungen Björn Dählie. Tanken är att Kindberg och Näslund ska lyckas ro i hamn det projekt som Dählie kämpade med i fem år innan han sålde, nämligen att dra igång en skidby med 8 000–10 000 bäddar. I en intervju med Länstidningen har Kindberg sagt att han inte är rädd för de lokala protesterna från traktens invånare, de som i flera år har kämpat för att deras natur ska förbli orörd.

Eller så handlar telefonsamtalet om något annat. Tydligen är det ofta så här, att han dagligen kör ut till Jämtkraft Arena för att titta på träningarna, men att han gör det med Iphonen tryckt mot örat. Det finns alltid en affär runt hörnet, alltid nya möjligheter, ibland med de mest oväntade samarbetspartner. Som för tre år sedan, då Kindberg meddelade att ÖFK inlett ett »unikt samarbete med Libyen«. Det var minst sagt uppseendeväckande att en fotbollsförening i Jämtland undertecknat ett avtal med den vacklande libyska staten mitt under ett blodigt inbördeskrig. »Superettanklubben får en halv miljard«, satte Aftonbladet som rubrik, och till nyfikna reportrar berättade Kindberg stolt om upplägget. I korthet gick det ut på att ÖFK skulle starta en akademi som skulle utbilda libyska ungdomsspelare. Efter första årets mjukstart planerade ÖFK att ta emot 250 killar varje säsong i fem år. Den libyska staten var enligt uppgift villig att betala 530 miljoner kronor över perioden och ÖFK budgeterade med att göra en vinst på cirka tio miljoner om året. »Ur svenskt perspektiv är det här det absolut största fotbollsrelaterade avtalet som skrivits«, sade Kindberg till Sportbladet. Två år senare har fortfarande inget hänt.

Träningspasset på konstgräset avslutas. Kindberg klickar på sin telefon och blickar ut över spelarna. Vi bestämmer att vi ska ses på hans kontor på Östersundshem några timmar senare.

 

Östersundshems nyrenoverade kontor ligger bara ett par minuters promenad från Östersunds-Postens redaktion. Ett nyblivet föräldrapar pratar med en kvinna i receptionen om inflyttningsdatum för deras nya lägenhet. De ser lyckliga ut. En annan kvinna möter mig vid en dörr och visar vägen till Daniel Kindbergs kontor på andra våningen. Han sitter bakom sitt skrivbord med Iphonen mot örat. Han pratar om Dählie-byn.

Det är ett luftigt och välstädat kontor. Inga personliga prylar på vare sig hyllor eller skrivbord. Jag slår mig ner vid ett mötesbord. På insidan av dörren har någon klistrat upp en Expressenlöpsedel: »Allsvenskan, se upp för ÖFK!« Jag tar upp min dator och klickar fram dokumentet med frågorna. Ryktet säger att Kindberg specialtränades på förhörsteknik under sin tid inom militären, ett rykte som ÖP:s Linda Hedenljung inte dementerade när vi sågs. Hon rådde mig att vara extremt konkret när jag ställde frågor till Kindberg, annars skulle jag inte få några tydliga svar.

Han avslutar samtalet och sätter sig mitt emot mig. Jag frågar hur han hinner med allt: ordförande, VD, privat affärsman, familj …

– Jag har begåvats med en oerhörd förmåga att organisera och planera, säger han. När jag dessutom tycker att allt är roligt blir det enklare.

Hur tror du att andra upplever dig som ledare?

– Det finns många uppfattningar om hur jag är. Att jag är kompromisslös och hänsynslös. Och det stämmer nog ibland. Att jag kör över folk och är despotisk. Det stämmer inte. Mitt ledarskap handlar om att skapa miljöer där folk runtomkring mig vågar. Jag vill inte att folk viker ner sig. Jag kan vara en supersnäll nallebjörn, men jag kan också gå till attack när det behövs.

Du har sagt att ÖFK:s ledord är »mod, initiativ och kreativitet«. Vad innebär det i praktiken?

– Allt vi gör ska handla om att vinna nästa match. När jag blev ordförande ville jag komma bort från det alldagliga mumlet om att »inte åka ur serien«. Allt vi gör ska handla om att vinna. För ÖFK, med våra begränsade resurser, innebär det i så fall att vi måste tänka eljest. Det var vår möjlighet att lyckas. Och vem fan bryr sig om en tvåa? Jag tycker att vi var bleka i fjol, en andraplats i Superettan är jag inte nöjd med. Det låter helt jävla barrockt om vi säger att vi satsar på att inte åka ur Allsvenskan. Vad är det för jävla inställning? Vi ska vinna!

Men ni kommer ju inte att vinna Allsvenskan 2016. Blir det inte bara tomma ord då?

– Intellektuellt inser jag att det låter naivt och drygt. Men det gör ingenting. Säger jag så som ordförande sipprar det ner i föreningen – vi ska vinna. Så är det.

Du har i ett par år sagt, när du fått frågor om varför ni är så få i styrelsen, att ni måste skärpa er. Men inget har hänt. Varför?

– Bevisligen har det varit en sjujävla bra lösning att vara så få om man ser till vad vi har åstadkommit. Beslutsfattandet går undan, effektiviteten ökar.

En annan följd är att väldigt få har insyn i ÖFK.  

– Jo, men var är vi i dag? Men visst, just nu känner vi att vi behöver få in fler kompetenser i styrelsen. Så vi tittar på att få in fler personer. Men det är inte så lätt att rekrytera. Några är kanske rädda för att jobba med mig.

När två styrelseledamöter hoppade av uppgav de just bristen på insyn och inkluderande som ett stort problem. 

– Det där var när Rolf [Lohse] var ordförande.

Jo, men delar av kritiken handlade om att du inte involverade dem i beslut. 

– Det där får stå för dem.

Många tror också att det var en välregisserad kupp från din sida när du blev ordförande.

– En kupp? Nä, helt fel. Lögnaktigt! Det innebär att jag skulle fått folk att reagera på ett sätt som jag hade planerat. Jag kan inte planera människors reaktioner.

Du vet att Lohse inte har gått på en enda match sedan han avgick 2010? 

– Jo, jag har hört det.

Känns inte det märkligt? Han grundade ÖFK och arbetade i 14 år som ordförande.

– Det får han själv svara på. Det var en process, han blev uppmanad att avgå och gjorde det. Livet är så ibland, man tycker olika och reagerar olika. För mig är det här en privat sak mellan mig och Rolf, jag vill inte säga mer än så.

I boken Min resa till ÖFK skrev du i ett kapitel: »Jag accepterade att ta över som ordförande om hela styrelsen avgick och jag fick förtroende att föreslå en ny styrelse.« Ska inte en valberedning göra det? 

– Nej, jag får göra så, jag diskuterade med valberedningen. Det är nog väldigt vanligt att man diskuterar mellan styrelsen och valberedningen om lämpliga styrelseledamöter.

I fjol drog ni in 7, 1 miljoner kronor i sponsorintäkter. Vad är målet för 2016?

– Jag tycker att vi måste komma upp till 20 miljoner. 20–25 miljoner. Det är väl rimligt.

När du blev VD för Östersundshem började ni sponsra ÖFK. Hyresgästföreningen tyckte inte att det var lämpligt. Vad tycker du är lämpligt?

– Äh, jag tycker det är helt naturligt. Om Östersundshem inte sponsrade ÖFK hade det varit konstigt, väldigt konstigt. ÖFK är det starkaste varumärket i Jämtland. Men jag var inte inblandad i det där, varken då eller nu.

Så det var en tillfällighet att Östersundshem började sponsra ÖFK strax efter att du blev VD?

– Samtal hade pågått i ett par år. Det hade inte ett dugg att göra med att jag kom hit. Och jag har ingen aning om hur upplägget ser ut, hur avtalet är utformat.

Du har inte det som VD för Östersundshem och ordförande i ÖFK?

– Nej, nej. Jag är helt bortkopplad.

När Daniel Kindberg var yngre arbetade han bland annat som smörgåsnisse, slaktarlärling och bonddräng. Efter att han blivit Sveriges yngsta överstelöjtnant genom tiderna fortsatte karriären i näringslivet. Och i Föreningssverige.

Linda Hedenljung hade rätt: det är inte lätt att intervjua Daniel Kindberg när frågorna handlar om annat än ÖFK:s framgångar på planen. Han säger sig vara »helt bortkopplad« från beslut som utifrån ser ut att vara fattade av honom. Samtidigt gör han det med ett orubbligt lugn. Inte vid något tillfälle uppträder han stressat eller utstrålar nervositet. Kindberg tycks helt bekväm där han sitter i sin kontorsstol. Jag har aldrig ställt så många kritiska frågor till en person utan att stämningen i rummet påverkats.

Så jag kör på:

I fjol sponsrade kommunen er med 250 000 kronor och i år vill ni ha 1,5 miljoner. Hur ser du på de här diskussionerna?

– Jag kommenterar inte affärsförslag och för inte förhandlingar i medierna. Kommunen får värdera den exponering och den nytta ett avtal kan ge dem. Det är helt odramatiskt. Och jag har sagt till klubbens marknadsavdelning att det var olyckligt att de här summorna kom ut.

Rent filosofiskt, vad är det värt att sponsra ÖFK? Kommunen borde kanske stötta dem som har det tuffare än ni?

– Jag tycker att kommunen ska göra en strikt marknadsmässig bedömning. Det är inte bidrag. Vi har ett annons- och marknadsvärde, då ska man se det affärsmässigt. Vi har fått mycket försiktig sponsring i två år nu, oerhört blygsamma summor i förhållande till den uppmärksamhet som Östersund får.

Du sponsrar själv genom dina privata bolag. 

– Ja, flera av mina bolag sponsrar.

Vad får du tillbaka för det? 

– Det är ju ett privat ställningstagande som jag gör, ett som jag tycker är rätt. Om inte jag visar att jag tror på oss, vem fan gör det då? Det är helt naturligt. Jag tycker det är bra och att det vore friskt om alla som anser sig ha en slant över satsar den på en föreningsverksamhet.

När ÖFK 2014 hade stora ekonomiska problem gick du in med 4, 5 miljoner kronor genom ditt privata bolag Daki AB. Var det så lämpligt? 

– Det var inget konstigt alls.

Hur ser villkoren ut för de där 4, 5 miljonerna? Du fick optioner på spelare?

– Nej, inte på enskilda spelare, utan jag investerade mina medel i hela föreningen, i hela spelartruppen. Det var den investeringen som jag gjorde.

Jo, men vad får du tillbaka?

– Ja, det är väl som med alla sådana investeringar, jag får nog inte tillbaka något.

Så om en spelare säljs får du inga pengar?

– Nej … jag ska få tillbaka eventuella pengar om jag anser att jag vill ha det. Det är en tvåvägsdeal. Jag kan bara få tillbaka mina pengar om det blir ett överskott, vilket det sällan blir.

Så de här 4, 5 miljonerna var indirekt ett bidrag till ÖFK?

– Nej, det var en investering.

Men du som affärsman gör väl en investering för att den ska kunna ge dig något tillbaka?

– Det var en social investering. Får jag tillbaka pengarna så är det okej för mig, sådan är uppgörelsen.

Finns det någon tidsram för när du ska få tillbaka pengarna?

– Jag tror det är tio år.

Du tror?

– Jo, men så är det.

Du kan inte se att det finns en viss problematik i det, att du som ordförande …

– Nej, det kan jag inte se. Jag kan bara se en problematik om man gör saker för att sko sig själv, eller att man ska försöka ha ett annorlunda inflytande för att man går in med pengar.

Om inte pengarna hade kommit in hade ni gjort en rejäl förlust 2014. Och det är bara ett och ett halvt år sedan. 

– Men vi visste redan i juli att vi skulle sälja [Modou] Barrow, så det var ingen fara. Vi har kontrollstationer sex gånger per år gällande ekonomin. Vi hade dragit i handbromsen om vi inte visste att Barrow skulle säljas. Vi visste att pengar skulle komma in. Vi hade en balanserad syn på hur vi skulle klara det året.

År efter år har ni fått kritik från era revisorer. Och du pratar om »kontrollstationer« och balans. 

– Likviditeten är problemet i föreningar. Det kommer knappt några intäkter från november till april, vilket ger många föreningar svårigheter. Det är den som vi måste fajtas med. Vi missar skatteinbetalningar eftersom vi utvecklas så snabbt.

Hur känns det när revisorer går ut och ifrågasätter er? 

– Vad ska man säga om det? Det är så det är. Vi är i en stark expansion och då kan det bli så. Men det är ju som de säger. Våra medarbetare har fajtats enormt med likviditeten. I år har det dock varit avsevärt mycket bättre.

Vem är revisor i dag?

– Det är en i Sundsvall. Vi har valt att inte ha en lokalt här i Östersund.

Varför?

– Vi tror att det är lätt att fångas in i det lokala. Då är det bättre att ha en som tittar på oss utifrån. Med lite distans, det tror jag är bra. Vi lär oss väldigt mycket av våra revisorer, det har varit bra. Jag upplever ett bra samarbete.

Vem beslutade att ni skulle ha en revisor i Sundsvall istället för i Östersund?

– Jaaa … det minns jag inte. Om det var Martin på ekonomin eller jag? Det var kanske ett samspel.

En revisor har sagt att »för mycket var i gråzonen« och hoppade av.

– Det har jag inte hört. Ingen revisor har hoppat av från oss. Det var i så fall före min tid. Vi har bytt revisor, det har vi gjort. Men ingen har hoppat av.

Varför byter man revisor?

– Det kan vara kompetensfrågor. Man byter byrå efter olika behov. Jag hade också samma revisor ett tag för mina privata bolag och det tyckte jag inte var bra. Det ska man inte blanda. Så av den anledningen bytte vi också.

Jag har pratat med ledare i Superettanklubbar som undrat hur ni har haft råd med alla spelare, samtidigt som ni kämpar med ekonomin. Vad svarar du på det? 

– Det är bara att titta på våra uppgifter till fotbollsförbundet. Vi har inget att dölja överhuvudtaget. Vi har inte högre snittlöner än någon annan. Det är en fördom. Vi har inte någon som tjänar mer än 40 000 i månaden. Lönerna ligger mellan 25 000 och 40 000 kronor i månaden. Pratet om att spelare får pengar i en Icakasse förekommer givetvis, det gör det i alla klubbar. Men ingen kan säga att någon spelare fått svarta pengar i ÖFK på 20 år, inte en enda. Aldrig, aldrig, aldrig. Det kan jag säga med stor trygghet.

Det finns en återkommande kritik mot dig om att du sitter på väl många stolar i Östersund. 

– Jag förstår inte var kritiken kommer från. Inte en susning. Jag arbetar i Östersundshem och har privata bolag, och det är fullkomligt normalt. Att jag sedan ideellt arbetar som ordförande i en idrottsförening är väl inget konstigt? Jag berörs inte av kritiken. Jag ser inga intressekonflikter, ingen problematik.

Men ÖFK blir sponsrade av Östersundshem strax efter att du blir VD, folk lägger ihop ett plus ett.

– Det är bara att kolla på vårt nöjdkundindex för Östersundshem. Vi har ökat sedan jag började här. Jag tror att huvuddelen, den stora majoriteten, upplever att mitt engagemang är av godo. Så upplever jag det. Det finns säkert aktieägare i Volvo som inte tycker att Volvo ska sponsra, och det är väl fine? Folk tycker olika.

Du var ordförande i Driftaren 2013 när kommunen kritiserade er för att de inte fick veta hur ni spenderade kommunens årliga bidrag på 2, 2 miljoner kronor.

– Det fick de varje år.

Då ljuger alltså den som hävdade motsatsen?

– De kan ju inte … de har ju ingen aning om vad de säger. De är inte kompetenta nog att uttala sig om det. De sa också att det skulle bli billigare och bättre när kommunen övertog driften av Jämtkraft Arena, men alla vet att det blev betydligt dyrare och sämre. Det kan vi påvisa. Krona för krona. Vi överlät det, och det visade sig att vi hade rätt. Trippelrätt i allt! Men det kunde en idiot räkna ut. Jag gick ur Driftaren AB för att jag inte kände att det var så bra att sitta både där och som ordförande i ÖFK.

Så där kände du att du satt på dubbla stolar?

– Nä, men man har begränsat med tid. Det var snarare det. Det är en demokratisk fråga också, man ska sprida ansvaret.

Varför hamnar du så ofta i blåsväder? 

– Så blir det i en småstad. Jag tror också att det är naturligt att man granskar och ifrågasätter makthavare. Jag sticker kanske ut eftersom det händer så mycket runt mig, det är enorma summor och stora affärer. Det finns konspirationsteorier och det får man väl köpa.

Men när du är VD för Fältjägaren och säljer fastigheter till dina kompisar för en tredjedel av värderingen, och strax därefter går in som delägare i samma bolag – tycker du inte att det ser skumt ut?

– För det första, i den försäljningsprocessen var jag aldrig delaktig. Det är nummer ett. Den var också verifierad av mina arbetsgivare.

Jo, det kan du ju säga, men det är dina kompisar som köper.

– Det var godkänt i investeringsrådet i Peab att sälja för den summan. Jag sålde inte det, jag var utanför det där.

Men det är du som bestämmer att du ska gå in och bli delägare i det köpande bolaget strax efter försäljningen.

– Ja, visst. Det var det. Jag investerade mycket pengar i de fastigheterna också.

En bra affär?

– Ja, den var skaplig, Inte den bästa jag gjort.

Så du tycker inte att det ser illa ut? 

– Jag gör inte det. Om min arbetsgivare hade tyckt att det var skumt hade det varit en annan sak. Det har inte skett några konstigheter. Jag känner ingenting för det överhuvudtaget. Jag tror inte att någon reagerade på det heller.

När Konkurrensverket går in och granskar dig var det också helt fel?

– Det var inget märkvärdigt eftersom det inte var något konstigt i det. På samma sätt som den journalisten [Linda Hedenljung] som bedrev den verksamheten också hade totalt fel, vilket bevisades väldigt, väldigt tydligt. Det var jag helt lugn i. Det visade sig att vi hade rätt på exakt alla punkter. Vi behövde inte skarva, ljuga eller hitta på, vilket journalisten bevisligen gjorde. Jag skickade in insändare. Både chefredaktören och journalisten vet att de hade fel.

Funderar du ibland på om det är värt det? Rubriker, bråk, misstankar … 

– Har aldrig funderat på det. Det hade varit värre om det infunnit sig en rädsla eller passivitet hos mig som inneburit att jag inte hade agerat av rädsla för att bli granskad. Då kan man lägga av direkt, då blir ingenting gjort. Det tror jag är en jättefara om man är ledare, oavsett om det är i ett företag eller i en förening. Då är man körd. Jag är inte rädd.

Och för Östersund, vad är det värt att ha ett allsvenskt lag? 

– Östersund har aldrig haft riktig elitidrott förrän nu, så folk vet inte riktigt vad det kan ge. Men ÖFK är en stor nettobidragsgivare till kommunen, med sociala avgifter och så vidare. Vi får inte alls lika mycket som vi ger. Vi tär inte på samhället, vi ger bara. Hur pratar man om Östersund i dag jämfört med förr? Det är helt annorlunda. Vi hjälper till att föra fram ett positivt budskap om Östersund över hela landet.

Du har varit starkt bidragande till ÖFK:s framgångssaga och du är den självklara ledaren. Dina kontakter är helt avgörande. Vad händer om du av någon anledning försvinner? 

– Jag har hört det tidigare och jag brukar säga att det betyder lika mycket som när du stoppar ner ett finger i ett vattenglas. Det skvalpar lite först. Sedan lugnar det ner sig igen. Det gör det alltid.