»Heter du Henrik Larsson har du alltid press på dig«

Som tränare i Helsingborgs IF väntar ännu hårdare krav. Och det är precis så han vill ha det.

Fem dagar efter att Falkenbergs FF säkrat sitt allsvenska kontrakt sjunker jag ner i en soffa på föreningens kansli. Mitt emot mig tuggar material­ansvarige Lars Kärrå på en pepparkaka och bredvid mig sörplar FFF:s grillansvariga och alltiallo Birgitta Edvardsson i sig en kopp kaffe. Jag frågar dem hur Henrik Larsson är. B­irgitta brister ut i ett leende:

– Helt underbar! Han är så go’ och snäll. Han frågar hur jag har det, om pojkarna plockar undan efter sig när de har ätit och sådant.

Lars skrattar och fyller i:

Annons

– Du vet, vi hade en liten fest med hela klubben i lördags, efter den avgörande matchen mot Mjällby. Och som så ofta var det folk som ville prata med Henrik, nu i lördags var det några äldre damer. Han tog sig tid och satt där och lyssnade på dem.

Jag undrar om de var nervösa de sista veckorna av serien, innan det stod klart att Falkenberg skulle klara sig kvar i Allsvenskan.

– Ja, herregud, säger Birgitta. Jag stod i grillen i lördags under matchen och jag vet inte ens vad jag slog in i kassan. Så nervös var jag.

Lars berättar att han själv inte klarade av att se den sista halvtimmen mot Mjällby. Han låste in sig i ett rum och stannade kvar där tills matchen var över.

– Det har varit fruktansvärt, säger han. Det måste man ge Henrik, han lyckades lugna ner spelarna till den viktigaste matchen i föreningens historia. Jag hörde något om att han inför Mjällbymatchen sa till spelarna att han visste att de var nervösa, att han själv var det som spelare inför de stora matcherna och att det inte var något konstigt med det. Hör man sådant från en som har varit med om det mesta måste det ju hjälpa.

Halvtimmen senare släntrar spelarna in på kansliet efter sin träning. En av dem som slevar upp en stor portion spagetti med räksås på sin tallrik är Patrik Ingelsten, anfallaren som anslöt till klubben på lån från Mjällby i somras. Enligt Ingelsten är Henrik Larsson i nivå med Jonas Thern, som tränade honom i Halmstads BK, vilket betyder att Henrik är en av de två bästa tränarna han haft under sin karriär. Ingelsten säger också att han tycker att fotbollen har varit roligare under den gångna hösten än på bra länge, och understryker att han med sina 32 år inte ser det som en självklarhet. Mycket handlar enligt honom om Henriks ledarskap:

– Han får alla att känna sig delaktiga, oavsett om man är startspelare eller avbytare känner man sig betydelsefull. Han lägger tid och energi på var och en av oss.

Han ger ett exempel. Efter en träning stannade han kvar för att nöta avslut. Som så ofta var han »lite försiktig« i avsluten. Efter tio minuter kom Henrik fram och sade: »Du är 32 år gammal och vet precis var målet står. Du har gjort detta hela ditt liv, du vet var linjerna är, var stolparna är i förhållande till linjerna och var målvakten brukar stå. Lita på dig själv.«

– Han hade noterat att jag, efter att jag tagit emot bollen, ofta tittade upp innan jag tog ett avslut. Det var den där sekunden som han ville att jag skulle ta bort, att jag skulle lita mer på min egen förmåga och gå på instinkt oftare. Och det funkade, jag vet inte hur många jag satte minuterna efter, typ nio av tio. Jag bara rullade in dem intill stolpen. Det var en jävla känsla! Här har man spelat fotboll på elitnivå i halva sitt liv och det var först i år som någon kom med ett så konkret tips. Jag tror alla känner som jag när det kommer till Henrik: när han pratar lyssnar man.

Henrik Larsson

Född: 20 september 1971

Klubbar som spelare: Högaborgs BK 1988–1992, Helsingborgs IF 1992–1993, Feyenoord 1993–1997, Celtic 1997–2004, FC Barcelona 2004–2006, Helsingborgs IF 2006–2009, Manchester United (lån) 2007, Råå IF 2012, Högaborgs BK 2013

Landskamper: 106 A

Klubbar som tränare: Landskrona Bois 2009–2012, Högaborgs BK (assisterande) 2013, Falkenbergs FF 2014, Helsingborgs IF 2014–

Meriter som spelare: VM-brons 1994, skotsk mästare 1998, 2001, 2002 och 2004, spansk mästare 2005 och 2006, Champions L­eague-mästare 2006

Annons

Meriter som tränare: Höll Falkenberg kvar i Allsvenskan 2014

Henrik Larsson, t­rän­aren som uppen­barligen lyckats lämna ett avtryck som kommer att leva kvar i många år innan­för väggarna på FFF:s kansli, lägger in en stor lössnus. Jag f­rågar om han njuter av hyllningarna de senaste dagarna.

– Ska jag vara helt ärlig så har det mest varit omtumlande. Jag har varit helt slut på energi, tom. Det är väl först nu, så här fyra, fem dagar efter vår sista match, som näsborrarna står uppåt igen, som jag känner att jag är fulltankad igen. Det är liksom »boom, nu vill jag jobba igen«. Jag var aldrig en sådan som njöt så mycket som spelare, jag ville hela tiden till nästa match. Det var kanske en av mina största styrkor, att jag aldrig var nöjd. Glad tillåter jag mig att vara, men aldrig nöjd.

Har du alltid varit sådan?

– Med fotbollen, ja. Sedan jag var liten grabb har det varit så. Det grundar sig nog i att jag som ung så ofta fick höra att jag var för liten för att lyckas. Det har d­rivit mig, känslan av att jag ska motbevisa mina skeptiker. Jag gillar pressen att alltid prestera. Och kanske har jag försökt sprida den känslan till spelarna, det var i princip ingen som trodde på oss inför säsongen.

Är tränarlivet så som du hade tänkt dig?

– Jag visste att det skulle vara mycket arbete, jag har ju sett tränarna jag haft under min spelarkarriär. Man är här innan spelarna kommer på morgonen, man är här när de går hem. Det ska planeras, förberedas och analyseras. För mig är det här det näst bästa man kan göra. Att spela är det bästa, att vara tränare det näst bästa.

Hur påverkar en förlust dig som tränare jämfört med hur det var som spelare?

– Det är ungefär samma. Magdalena [Henriks fru] vet hur jag är, hon vet att det inte är någon idé att diskutera vad vi ska göra på kvällen efter en förlust. Hon ger mig utrymmet som jag behöver, det har hon alltid gjort. Däremot kände jag mer glädje som spelare efter en viktig vinst. Som tränare måste man snabbt börja förbereda nästa match.

Du måste ha sett många tränare som mått dåligt, som varit pressade och slutkörda. Tänkte du aldrig »det här är inget jag vill utsätta mig för«?

– Jag har aldrig spelat i en klubb där det handlat om att »hamna i topp«, det har alltid handlat om att vinna. Det har fostrat mig. Jag har lärt mig att hantera det och har nog en stor fördel där jämfört med många som inte spelat på den nivå som jag nådde. När jag blev klar för Falkenberg var det många som sa »det är ju en win-win, du har inget att förlora«. Så tänkte inte jag. Heter du Henrik Larsson har du alltid press på dig.

Så det var självklart för dig att du skulle bli tränare?

– Jag sa länge »aldrig tränare«. Men det sista året i Celtic började jag fundera: »Vad ska jag göra när jag inte kan spela längre?« Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle spela så länge som jag sedan gjorde, så när jag började fundera på att jag kanske kunde bli tränare blev det automatiskt så att jag såg mer på helheten, hur allt i en klubb hänger ihop.

Är det fotbollen eller ledarskapet som du går igång på mest? 

– Jag älskar att arbeta med människor, det är det enkla svaret. Det är individer vi har att göra med, som man ska skapa ett kollektiv av. Det är det som är tränarens stora utmaning, att få alla att dra åt samma håll.

»Att gå en hel säsong utan att tränaren förklarar varför du inte spelar, eller ens bjuder in till ett samtal, är inte bra.«

Finns det saker hos de tränare som du haft som du först i dag, när du är tränare själv, kan förstå?

– Inga konkreta saker sticker ut. Jag har haft många bra tränare, men också många dåliga. De sämre var inte dåliga taktiskt, det var mer ledarskapet som brast. Där har jag nog lärt mig mest, hur man inte ska vara.

Hur ska man inte vara?

– Otydlig. Att gå en hel säsong utan att tränaren förklarar varför du inte spelar, eller ens bjuder in till ett samtal, är inte bra för någon. Det handlar om personkännedom, man måste se individernas behov om man ska få ihop ett fungerande kollektiv.

Hur fungerar det i praktiken, har du kvartssamtal regelbundet?

– Nej, det handlar inte om det. I vintras tränade vi fem minuter från omklädningsrummet. Då använde jag de minuterna till att prata med en spelare varje gång. Det handlar om att bekräfta dem. Jag försöker också alltid säga något positivt till alla spelare vid varje träningspass. Det betydde mycket för mig som ung spelare, att få höra att man inte är usel även om man har en dålig dag.

Nygammal arbetsfördelning. Det är inte bara Henrik Larsson som lämnar Falkenberg för Helsingborg, även den assisterande tränaren Tobias Tuvesson följer med. »Han var ett otroligt stöd för mig under året«, säger Henrik. »Han vågar säga emot mig och älskar att arbeta hårt.«

Du har tidigare sagt att Martin O’Neill är den tränare som du lärt dig mest av. Vad var han så bra på?

– Han var en »motivator«, en känslomänniska. Han hatade att förlora och hade ett speciellt sätt att få spelarna att känna likadant. Han var bra på att få oss att förstå hur bra vi hade det. Vi får bra betalt för att spela fotboll, vi får se världen och vi blir bortskämda. Men ska man få allt det där krävs det ett jävla jobb. Jag minns särskilt en Europacupmatch borta mot Liverpool på Anfield. Hans snack före matchen … Oj! I korta drag handlade det om att vi skulle ut och njuta i 90 minuter, att vi skulle älska varje sekund av dem. Vi skulle tömma oss på allt, inte lämna kvar något när vi gick tillbaka till omklädningsrummet. Vi stod och frustade i spelartunneln.

Det låter som Lagerbäcks motpol.

– Lasse var lugnare, det var han ju. Men han lyckades få ett driv i hela truppen ändå. Om det var han eller om det var vi spelare – vi hade trots allt ett gäng spelare som spelade på högsta nivån i Europa – vet jag inte. Han hade just den här tydligheten, där var han enorm. Alla visste vad de skulle göra, ner i minsta detalj.

Det kan kanske bli för mycket också?

– Det finns ingen tränare som jag haft så många genomgångar med som med Lagerbäck. Ibland blev det kanske lite väl, men det tror jag att han är medveten om. Samtidigt går det inte att säga något om det, vi nådde slutspel efter slutspel och i somliga var det nära att det gick väldigt bra också.

När jag pratade med Lagerbäck om dig sade han att du har integriteten att nå långt som tränare. Du är »inte populistisk«, säger han.

– Så är det kanske, men någonstans måste man vara öppen för förändring. Jag spelade 4–3–3 som tränare i Landskrona Bois, men har utgått från ett 4–4–2 i Falkenberg. Jag är tryggare med 4–4–2, men allt handlar om spelartyper, jag anpassar mig efter de spelartyper vi har.

Annons

Övervägde du att göra större förändringar efter inledningen av säsongen? Ni hade fem förluster efter de sex första matcherna?

– Jag kan erkänna att jag kände frustration. Jag kände att mina ord började ta slut och det sa jag till vår sportchef också. Resultaten kom inte och för att få förtroende från en grupp måste du leverera resultat. Jag hade sålt in en idé och det gav inte resultat. Samtidigt konstaterade jag att vi inte var utspelade i någon match, så något fanns där. Att det sedan vände, det är enbart spelarnas förtjänst. De visade att de hade viljan att jobba ännu hårdare för att vända det, på träningar och under matcherna.

Birgitta smyger fram med en kopp kaffe till Henrik och ställer fram burken med pepparkakor på soff­bordet. Henrik slår ut med armarna och tittar på henne med förtjust min.

– Nämen… Titta här! Det här, precis det här, älskar jag. Det är det här jag menar, man är i en sådan här liten förening, och alla människor som är här och jobbar för att alla ska ha det bra. Det är så familjärt och gott.

Var det inte så här i Celtic, Barcelona och United? 

– Det fanns, men det var ändå inte på samma sätt. Det är sådant här som är lungorna i fotbollen, om man får uttrycka sig lite djupare. Det är sådant här jag är uppväxt med. Att få chansen att komma tillbaka till det här efter alla år i Europa är fantastiskt.

»Jag kräver full närvaro under träningarna, hundra procents k­oncentration. Ger de mig bara det är jag glad.«

Henrik Larsson minns sin första match som tränare: Ängelholms FF–Landskrona Bois, februari 2010, bortamatch och 0–0 efter 90 minuter. Tre månader tidigare hade han gjort sin sista match som fotbollsspelare i HIF och trots Europacupfinaler och förlängningar i världsmästerskap var han nervös när han stod där med toppluva i minusgraderna vid sidlinjen på konstgräsplanen intill Ängelholms flygplats. När han intervjuades efter matchen upprepade han frasen »det handlar inte om mig, det handlar om laget«. Så har det låtit sedan dess – han har pratat om kollektivet efter i princip varje match och sällan eller aldrig sagt ett gott ord om sin egen prestation som tränare. När han intervjuades i C More inför premiären av Allsvenskan i våras sade han »när det blåser tar jag det, när det går bra får killarna ta det«, och när Falkenberg förlorade med 4–0 i den näst sista omgången gick han omedelbart ut och sade att det var hans fel, att han under matchgenomgången sagt åt spelarna att »lyfta lite längre« än vad de vanligtvis gjorde och att instruktionerna låg bakom nederlaget. När jag frågar honom om det inte bara var han som agerade sköld gentemot spelarna, rycker han på axlarna.

– Det vet jag inget om, säger han och ler så att snuset under hans överläpp blottas.

Det är givetvis föga överraskande att Henrik Larsso­n vet hur man bäst skyddar sina spelare från extern kritik. Inte heller kan det förvåna någon att han har väldiga fördelar som tränare utifrån sina erfarenheter som spelare. Däremot har säkerligen många reviderat bilden av honom under det gångna året. De som bevittnade glädjen efter att Godsway Donyoh sköt in 1–0 för FFF mot Djurgårdens IF i den 93:e matchminuten i mitten av maj såg kanske en sida av Henrik Larsson som många inte visste fanns. När han efter tre Superettansäsonger med Landskrona – där det som bäst blev en femteplats – och en kort sejour som assist­erande i moderklubben Högaborgs BK valde att ta jobbet i F­alkenberg, var det lätt att tänka att det mest handlade om osäkerhet. Var hans driv att lyckas som tränare verkligen tillräckligt starkt? En nederlags­tippad förening med begränsad medial uppmärksamhet och få krävande supportrar kunde kanske fungera som en lämplig lösning under tiden som han funderade på om tränaryrket verkligen var något för honom?

Men så var det inte. Jag, och säkert många andra, hade fel. C Mores Jonas Dahlquist, som intervjuade honom bara några minuter efter Donyohs avgörande mål mot Djurgården, har berättat att Henrik påminde om en »fnittrigt nyförälskad tonåring«. Och efter att ha pratat med andra personer i Falkenberg är det just drivet hos Henrik som lyfts fram – det här är så mycket allvar det kan bli för honom.

Jag frågar om han förstår vad jag menar när jag berättar om mina förutfattade meningar.

– Jag behöver inte förklara vad jag vill för någon. Men det här att jag visade mina känslor öppet efter Djurgårdenmatchen… Jag gjorde det ofta i Bois, men det var ingen som tänkte på det då. Jag gled på knäna när vi gjorde mål mot Mjällby borta. Jag älskar ju detta och kommer att göra allt jag kan för att komma så långt som möjligt.

Borde det inte ha varit enklare för dig att bli a­ssisterande ute i Europa istället för att tacka ja till Landskronas erbjudande 2009? 

– Nej, varför skulle det ha varit det?

Du säger ju att du vill nå så långt du bara kan som tränare. Vägen dit hade troligen blivit kortare och enklare om du inte börjat i en mittenklubb i Superettan.

– Du glömmer bort att jag heter Henrik Larsson. Få tränare klarar av att ha mig som assisterande, med allt vad det innebär. Dessutom visste jag att det var huvudtränare jag ville bli, jag vill göra saker på mitt sätt. Bois var en bra start, jag var grön och måste säga att det fanns saker som jag inte riktigt hade tänkt på. Jag litade nog väl mycket på mina erfarenheter inledningsvis, som träningsupplägg och sådana saker. Men tidigt förstod jag att det inte gick att freestyla, varje moment av varje träning behövde planeras i minsta detalj.

Respektingivande. Falkenbergs mittfältare Carl-Oscar Andersson erkänner att det är oundvikligt att man som spelare lyssnar »lite extra noggrant« när Henrik Larsson instruerar. »Jag har aldrig tidigare haft en tränare som ger så mycket beröm«, säger Andersson ocks

Har du helt och hållet accepterat att de spelare som du tränar inte är på samma nivå som du själv var?

– Jag är verkligen ingen Einstein. Men jag är heller inte dum i huvudet. Det tog några veckor innan jag insåg att jag var tvungen att sänka mina krav. Nu är det inga som helst konstigheter. Det viktiga är att jag har spelare som spelar för att det betyder något för dem, de ska hela tiden vilja bli bättre. Jag kräver full närvaro under träningarna, hundra procents koncentration. Ger de mig bara det är jag glad. Jag pratar ofta med spelarna om att vara professionella.

Vad innebär det för dig att vara professionell?

– Det handlar om att kunna slå på professionalismen på en sekund. Man kan flamsa i omklädningsrummet och under uppvärmningen. Men sen – boom! Man får inte ha en startsträcka från tjo och tjim till allvar. Det finns inte många spelare som inte har gjort en övning X antal gånger, men tricket är att sträva efter att ha kvalitet varje gång man gör övningen. Det är inte många som behärskar det.

Jag föreställer mig att en sådan som Alex Ferguson ställde liknande krav som du nu gör?

– Alltså, hans största styrka var hans passion. Jag hade sett honom i intervjuer i flera år när jag bodde i Skottland och hade en bild av honom som … ja, man var nästan rädd för honom. Men jag kom dit och slogs omedelbart av hans personlighet. I efterhand har jag funderat på vad det var som gjorde honom så framgångsrik. Jag är säker på att det handlar om hans kärlek till fotbollen. Han blev aldrig mätt eller nöjd.

Var han en bra taktiker, då?

– Han var ju chefen och var bra på att delegera ansvar. Queiroz [Carlos, Fergusons assisterande 2002–2003 och 2004–2008] höll i träningarna, men Ferguson dök upp med jämna mellanrum. Hade vi en skottövning kunde man ibland höra honom ropa: »Hit the target!« Och på något sätt träffade man målet nästa gång.

Efter din tid i Landskrona arbetade du inte som huvudtränare på drygt ett år. Var det meningen?

– Nej, jag var iskall. Jag behövde gå klart min tränarutbildning, men trodde väl att någon klubb skulle visa intresse för mig ändå. Brage var den enda klubben som hörde av sig, men de hörde också av sig till fyra andra i min tränarkurs. Det var kanske inte det smartaste.

Varför tror du att endast Brage hörde av sig?

– Jag vet inte. Jag är förvånad. Kanske tror man att jag kräver för mycket i lön. Men jag har inte ens brytt mig om pengar, jag är i en situation där jag är ekonomiskt oberoende. Jag har respekt för pengar, men i det här fallet betyder det ingenting för mig. Jag bytte aldrig klubb för pengarnas skull som spelare heller.

Jag har hört att du inte fick lön av Falkenberg f­örrän efter ett par månader eftersom du inte lämnad­e in ditt kontonummer till ledningen.

– Ja, så var det kanske.

Vad gav tränarutbildningen dig?

– Som allt annat som man egentligen inte vill göra är man skeptisk inledningsvis. Men det gav mig en del, framför allt om ledarskap. Fotbollsmässigt gav det mig ingenting. Jag tycker det finns bättre lösningar.

Som vad?

– För att jag ska kunna bli tränare krävs det att jag går igenom alla steg. Barn och ungdom och så vidare. Man måste ju kunna välja inriktning tidigare. Kolla: det finns ingen allsvensk klubb som inte har tillgång till en läkare eller fystränare. Men har man spelat fotboll så vet man var baksidan på låret sitter. Jag vet också var vaden sitter och att fötterna sitter på benen. Det behöver jag inte plugga kanske.

I somras sa du till Expressen att du kände att en del spelare i landslaget hade »minuspsyke«. Vad menade du?

– När det kritiseras för mycket, när spelarna får höra att de inte duger eller att det ändras för mycket, är det en del spelare som påverkas negativt. Jag menar, ett försvarsspel börjar högre upp i planen än i backlinjen. Med minuspsyke menade jag att det är onödigt att sätta spelarna i den situationen. Det var ingen kritik mot Hamrén, jag ställde bara en fråga. Ska vi bli framgångsrika igen, både på landslags- och klubbnivå, krävs det att vi hittar lösningar på försvarsspelet. Vi måste kunna försvara. Jag har kanske inte rätt, det är bara resultaten som kan säga vad som är rätt och vad som är fel.

Känslan är att du har en hel del åsikter om svensk fotboll men att du väljer att hålla dem för dig själv. 

– Jag känner att jag inte orkar. Jag vill inte ha rubrikerna, jag vill inte åka förbi en löpsedel och läsa »Henke kritiserar«. Jag har fullt upp med mitt eget. Vi har ju våra experter, de som sitter i TV och har åsikter. Ibland undrar man vad de har för utbildning … Visst, det finns bra och det finns dåliga. Men det är kanske inte enbart där debatten ska föras, i TV.

Vad tycker du om Lagerbäck som expert? 

– Jag tycker att han gör det bra. Han vet ju vad det handlar om.

Han har vid ett par tillfällen sagt att han tror på dig som förbundskapten.

– Ja, det är ju kul att höra. Men jag är inte redo för det än, jag har mycket kvar att göra innan det ens är aktuellt. Jag vill jobba dagligen med spelare för att själv utvecklas.

Tålamod. »En sak som jag pratar mycket om är tålamod«, säger Henrik. »Det gäller inom fotbollen, men även livet i stort. Jag märker att folk vill ha svar så snabbt i dag, många är så rastlösa. Kollar man på en TV-serie vill man se hela säsongen på en dag.«

När jag lämnar Falkenbergs kansli vet jag fort­farande inte vad Henrik Larsson har för planer för sin egen tränarkarriär. Vill han stanna i Falkenberg? Vill han utomlands, kanske till Celtic? Det enda jag känner mig säker på är att han inte är sugen på Helsingborgs IF, som det tisslats och tasslats en del om. Att han, som pratar så mycket om professionalism, skulle bli tränare för en av de mer kaotiska och konfliktfyllda fotbollsföreningarna i Sverige de senaste åren känns som en omöjlighet.

Några dagar senare presenteras han som tränare för Helsingborg. Faktum är att han redan visste att det skulle bli så när vi sågs i Falkenberg.

– Det handlade mest om att jag ville stämma av en del saker, säger han när vi pratar några dagar efter att han presenterats. Jag ville sätta mig in i föreningen, se hur läget är och vilka möjligheter som finns. Allt gick väldigt snabbt, vilket jag ser som något positivt. K­lubben visste vad de ville.

Vad var det som fick dig att skriva på kontraktet?

– HIF är en klubb som har fantastiska förutsättningar att göra stora framsteg. Delvis grundar det sig i att man inte har varit tillräckligt professionella på senare år. När jag kom hem efter mina år i Europa var organisationen och professionalismen inte i närheten av vad jag förväntade mig. Och jag tror inte det är perfekt nu heller, tyvärr. Nu börjar jag med att kritisera klubben, och det är kanske inte heller så professionellt. Men det handlar om att höja kraven, och det arbetet måste börja nu.

Hur börjar man med något sådant?

– Alla måste titta sig själva i spegeln. Det är sunt förnuft bara. Allt handlar om att få in en mentalitet i hela klubben, och det är väl mycket därför HIF var intresserade av mig. De vet att jag ställer höga krav. Vi har inte råd med några fripassagerare, varken på eller utanför planen. Jag brukar säga till mina spelare att man får ha tekniskt dåliga dagar, men fysiskt ska det alltid vara så nära hundra procent det bara går. Den stoltheten måste man känna, oavsett vad man har för roll i klubben.

Du lös upp när Birgitta kom med kaffe till dig och talade dig varm om den familjära stämningen i Falkenberg. Är du säker på att den går att skapa i Helsingborg?

– Alla som jobbar med HIF måste förstå att det alltid handlar om föreningen, inte om dem själva. Visst, spelarna kommer och går, så funkar det, men de som stannar kvar i organisationen måste brinna för klubben. Jag kommer inte klara av allt själv, det handlar om att våga delegera. Men för att man ska våga göra det måste man också lita på att saker blir gjorda. Så har det kanske inte varit.

Du har tagit små steg uppåt under dina år som tränare – först Superettan, sedan en mindre klubb i Allsvenskan och nu en mittenklubb i samma serie. Är det en slump eller något medvetet?

– Om jag hade kunnat planera det här … Det går ju inte. Det är slumpen. Eller så är det tajming. Just nu passade det bra för mig och för Helsingborg. För ett år sedan passade det bra för mig och för Falkenberg.

HIF tog sex poäng mer än FFF 2014 och ekonomin är usel. Är det verkligen så bra »tajming« att då bli tränare för HIF?

– Jag hade ju gärna sett att klubben inte hade de problem man har i dag. Men jag hade aldrig tagit det här uppdraget om jag inte kände mig säker på att det går att förändra mycket. Falkenberg betyder mycket för många människor, Helsingborg betyder mycket för ännu fler. Jag är medveten om att det blir en extra press på mig för att det är jag som är tränaren. Det har jag inte några problem med överhuvudtaget.

Tror du att chanserna ökar för att en spelare som David Accam stannar i klubben nu när du blir t­ränare?

– Jag räknar med att vi säljer honom. Han har inte haft huvudet i klubben till hundra procent på sistone, det har synts. Han är en jätteduktig spelare som måste vidare nu. Sådana spelare kan vi inte ha, de som arbetar för HIF ska brinna för att vara här. Det är ett krav.