»Jag ser verkligen 2016 som ett bonusår«

Efter varje säsong brukar AIK-tränaren Andreas Alm genast börja förbereda nästa. I höstas funderade han istället på att börja plugga. Han var nämligen övertygad om att han skulle få sparken.

När Andreas Alm i november 2015 tillsammans med VD:n Mikael Ahlerup och sportchefen Björn Wesström satte sig ner för att utvärdera säsongen som just avslutats var mycket sig likt från tidigare år. Alm hade återigen fört AIK till en topplacering i Allsvenskan, men precis som vanligt fått se ett annat lag fira SM-guldet. Den här gången hade AIK skaffat sig slagläge tack vare nio raka segrar under sensommaren. Med fem omgångar kvar stod laget på samma poäng som IFK Norrköping och IFK Göteborg. Guldvittringen blev sedan svagare efter derbyförlusten mot Hammarby den 27 september och försvann i princip helt när IFK Göteborg vann på Friends Arena i den näst sista omgången. Det var Alms femte säsong som huvudtränare i AIK. Hans allsvenska tabellplaceringar (2-4-2-3-3) kunde tolkas på olika sätt. Var han tränaren som förtjänade beröm och fullt förtroende för sin oerhörda jämnhet, eller ledaren som inte kunde vinna?

Utvärderingsprocessen inleddes. Alm hade flera samtal med Wesström och Ahlerup. VD:n och sportchefen lade fram sina tankar, och ju mer de pratade, desto säkrare blev Andreas Alm: han skulle inte träna AIK 2016.

– Utifrån våra samtal kändes det som om det var läge för någon annan att ta över, säger Alm. Det var min självklara slutsats. Jag har skaffat mig en del kunskaper om hur klubben fungerar och märkte att saker och ting hände runt om mig.

Annons

Vad märkte du?

– Jag fick tidigt reda på att andra tränare var kontaktade. Det fanns ju tre gamla AIK-tränare – Rikard Norling, Stuart Baxter och Micke Stahre – som alla råkade vara lediga på samma gång. Jag hörde att man åtmin­stone hade hört med några tränare om deras intresse. Då tänkte jag »okej, jag fattar vad som är på gång«. Om klubben har kontakt med x antal tränare samtidigt som jag har två år kvar på kontraktet så är det en tydlig signal. Hade jag suttit på ett utgående avtal hade det varit en annan sak: då hade det varit naturligt att undersöka alla möjligheter. Ändå var jag rätt bekväm i situationen.

Kontaktades alla tre tränarna?

– Det får du kolla själv. Men jag vet att tränare fick samtal.

På vilket sätt var du bekväm i situationen?

– Jag tänkte att jag hade gjort allt jag kunnat och haft oförglömliga år i klubben. Jag har ingen romantisk syn på jobbet som gör att det måste finnas ett fint avslut. Jag är mer krass. Om det bästa för AIK är att jag sparkas, då ska den som äger beslutet fatta det. Min chef har liksom jag uppdraget att göra det bästa för AIK.

Men står du inte dig själv närmast?

– Hur då?

Det gäller ditt jobb. Du måste väl tänka på dig själv?

– Ja, men jag hade två år kvar på avtalet. Det gav mig en trygghet ifall jag hade tvingats gå. Samtidigt vet jag hur tränaryrket funkar. Jag har bestämt mig för att inte bry mig om hur det går till den dagen då jag lämnar AIK. Som spelare åkte jag ut med huvudet före en gång i tiden, men bestämde mig för att gilla AIK ändå. På så sätt är jag sorglös. Hade jag fått sparken hade jag helt enkelt gjort mitt bästa fram till dess. Det var mer jag som fick hålla terapi med andra som oroade sig för att jag skulle kickas.

Med andra personer i klubben?

– Nja, mer vänner och bekanta. Till och med obekanta kom fram och frågade hur läget var. »Tänk om du får sparken!« och sådant. De blev överraskade när jag sa att jag inte var så himla tagen av situationen.

För Andreas Alm väntade ändå en speciell tid. I december 2015 deltog han i ett fotbollsseminarium i Philadelphia och gjorde studiebesök hos New York Red Bulls och Hamburg SV för att förkovra sig. Han gjorde det i egenskap av tränare för AIK, men var inställd på att använda kunskaperna i något helt annat sammanhang.

– Det fanns inget konkret att planera, jag var i karantän i över en månad och fick ingen info om framtid eller planering. Jag tänkte att studiebesöken ändå skulle ge mig något, jag vill alltid lära mig mer. Men jag hade förstås också många tankar på vad jag skulle göra nästa år. Jag började kika på olika universitetsutbildningar. Jag fick tips om en bra KBT-utbildning [kognitiv beteendeterapi] i Stockholm som jag fastnade för.

Vad lockade med KBT?

Annons

– Just den här utbildningen rekommenderade Göran Kenttä, lektor i idrottspsykologi på GIH, och jag har alltid varit intresserad av det mentala. KBT lockar eftersom det är väldigt hands-on. Det kan man ha nytta av både i idrottsvärlden och i andra miljöer.

Använde du KBT på dina vänner som oroade sig för att du skulle få sparken?

– Jag vet inte om jag var så vass på KBT där. Men jag blev glad över att så många frågade och genuint brydde sig.

Du funderade inte på att ta ett friår?

– Att studera hade ju varit en sorts friår från tränarskapet. Jag hann sammanställa en bra lista på saker som jag skulle vilja göra.

Vad stod det på listan?

– Att jobba i näringslivet var ett alternativ. Jag hade kontakt med ett par topprekryterare i Stockholm för att se hur mina chefsmeriter inom fotbollen värderades. Det finns branscher där man som chef snabbt ska sätta ihop en grupp och sedan leda och leverera på kort tid, ungefär som när man har hand om ett fotbollslag. En annan tanke var att göra ett stort gäng studiebesök hos klubbar. Jag har gjort många sådana de senaste åren men övervägde att göra det än mer intensivt.

Andreas Alm

Född: 19 juni 1973

Klubbar som spelare: IK City 1989–1994, ­Hammarby IF 1995–1997, Kongsvinger IL 1998–1999, AIK 2000–2003, IFK Norrköping 2003–2005, Eskilstuna City FK 2006–2007

Klubbar som tränare: Eskilstuna City FK 2007–2008, AIK (assisterande) 2009–2010, AIK (huvud­tränare) 2011–

Tränarmeriter: SM-guld som assisterande till Mikael Stahre 2009, två allsvenska silvermedaljer som huvudtränare.

 

Historien har visat att det är svårt att behålla jobbet som AIK-tränare. På 2000-talet har klubben testat inte mindre än elva huvudansvariga: Stuart ­Baxter, Olle Nordin, Peter Larsson, Dušan Uhrin, ­Richard Money, Patrick Englund, Rikard Norling, Mikael Stahre, Björn Wesström, Alex Miller och Andreas Alm. Om Alm skulle fullfölja den här säsongen matchar han Rolf Zetterlund, som styrde AIK 1981–1986, som den huvudtränare som varit längst i klubben.

Andreas Alms i sammanhanget långa tid i AIK ­betyder dock inte att han ständigt har fått jobba i lugn och ro. Varje år, möjligen med undantag av det första, har det i något läge höjts röster om att han borde få sparken. Inte minst från supporterhåll, där längtan efter en titel inte sällan övergår i frustration. Bakom Alms jämna resultatrad döljer sig också säsonger där fansen har kastats mellan hopp och förtvivlan. Förra sommaren, före den där formtoppen med nio raka segrar, var läget extra kritiskt för AIK. Det uppskrivna laget sladdade i tabellen och uppgifterna om att Alms ersättare redan var utsedd spreds i snabb takt. För mig, som vid tillfället bevakade Stockholmsfotbollen för Aftonbladet, gick ryktesspridningen så långt att jag till slut helt enkelt kände mig manad att ringa upp Alm och ställa frågan rakt ut. Den gången nekade han till att en förändring var på gång.

– Det står jag fast vid, säger han i dag. Då var jag säker på att jag skulle vara kvar en stund till. Jag har som sagt skaffat mig god insikt om hur AIK fungerar och signalerna runt klubben.

Men i samma intervju, publicerad den 1 juli 2015, överraskade AIK-tränaren på ett annat sätt. Alm uttryckte frustration över att klubben trots stora spelarförsäljningar inte lyckades få ordning på ekonomin. För första gången riktade han också offentlig kritik mot klubbledningen. Alm sade: »Ett av mina mål i förhållande till styrelsen är att få in så mycket pengar som möjligt så att styrelsen kan bygga klubben. Vi fortsätter att sälja spelare och har fortsatta problem med driften. Målet är topplacering och stora försäljningar, och vi har väl sålt för 125 miljoner de senaste fyra åren. De pengarna i kombination med Europa League-kvalificering och en ny arena borde ha tagit oss längre.«

När jag ringde upp ordföranden Johan Segui gav han en syrlig kommentar till utspelet: »Alms uppgift är att träna ett fotbollslag och inte att vara frustrerad över saker som han inte kan koncentrera sig på. Jag kan till viss del förstå frustrationen, men vi har olika roller för att man inte ska springa runt och vara frustrerad. Det är därför som vi har olika specialiteter, och det är därför han är tränare.«

Vid den tidpunkten tolkade jag Alms uttalanden som att AIK-tränaren var pressad och att han ville flytta fokus från sin egen position i klubben. I dag hävdar han att syftet var ett annat.

– Jag brukar sällan uttala mig om internpolitiska frågor. Men ibland kan ett externt uttalande hjälpa situationen internt, att erkänna det alla vet. Klubben har gått minus på driften, rätt mycket också, varje år jag varit chefstränare. 2011 berättade jag för spelargruppen vad den kunde förvänta sig i AIK utifrån nya ekonomiska mål som styrelsen satt upp. Jag pantsatte min trovärdighet inför spelarna när jag sa »så här ska vi bygga och utveckla spelare, och när vi gjort ett antal bra försäljningar så kan vi investera på ett bra sätt«. När så inte skedde, och jag var inne på mitt femte år, kunde jag inte pantsätta mig längre utan att samtidigt inteckna mig.

Det handlade om din trovärdighet?

– Till viss del. Men också om att frågan inte gick att driva längre internt. Det handlade inte bara om min trovärdighet inför spelarna, utan också gentemot supportrar, medlemmar och samarbetspartner. Jag fick inga synpunkter från styrelsen efter utspelet. Jag tar det som ett tecken på att jag var rätt ute.

Segui högg tillbaka när jag ringde upp.

– Ja, men ingen sa något direkt till mig, inte Johan heller. Att det blev rubriker förvånade mig lite, jag berättade ju egentligen bara vad som stod och lyste rött i böckerna.

Men du förde ju ett kritiskt resonemang om det?

– Ja, men jag tyckte inte att resonemanget var destruktivt. Jag blev citerad på AIK:s hemsida i exakt samma ordalag redan 2011. Nu sa jag samma sak i ett nytt forum. Det kanske var någon i klubben som blev obekväm över av att läsa om det i Aftonbladet, men internt hade jag sagt samma saker minst tre gånger till de berörda personerna öga mot öga. Jag strider alltid väldigt hårt för verksamheten.

Uppfattas du som besvärlig?

– Ja, det tror jag. Men jag ser det som mitt uppdrag att vara besvärlig emellanåt. I mitt avtal står det att jag ska utveckla AIK:s verksamhet runt A-laget. Finns det då saker som jag känner att jag måste strida för med syftet att klubben ska röra sig framåt, ja, då gör jag det. Det kan hända att jag är fel på det eller att det finns andra vägar att gå, men jag tar debatten. Jag har till exempel varit otroligt jobbig när det gäller arbetsordningen i klubben: vem som bestämmer vad, hur beslut ska fattas och i vilken ordning det sker. Sådana saker betyder mycket för mig som tjänsteman eftersom det ingår i en vision som vi har tagit fram för att hela klubben ska utvecklas.

Men du måste väl också välja dina strider?

Annons

– Det är klart att jag kan välja strider smartare än vad jag har gjort ibland. Men för mig är en konflikt inte alltid detsamma som att ta strid. Jag gillar friktionen som uppstår när man tar en diskussion, att stöta och blöta tankar och funderingar.

Du är alltid rak i diskussionerna?

– Jag försöker att vara rak men kan säkert uppfattas som kantig också. Jag har misslyckats många gånger när jag har försökt föra en diskussion för att ta något framåt. Jag märker ganska snabbt när jag inte får önskad effekt av ett samtal. Jag brinner för att verksamheten ska bli bättre varje dag, men ibland har jag inte tålamodet, jag har för bråttom.

Kan du ge något exempel?

– Jag vet att klubbledningen tycker att jag saknat taktkänsla emellanåt. Då har det blivit mer fokus på att jag har varit jobbig än på vad jag egentligen vill. Budskapet har drunknat.

Är det fler som är besvärliga i klubben?

– Björn [Wesström, sportchef] har ett kritiskt sinne som gör att jag tror att han är nyttigt jobbig för AIK. När jag ska ta en kopp kaffe och slappna av så påpekar han någonting som gör att jag måste resa mig och tänka igenom vad han har sagt och jobba hårdare. Men han vet att jag går igång på det.

Blir du aldrig trött på det?

– Nej, jag känner att jag orkar. Jag blir bättre på sådant med tiden också. På fem år i AIK hinner man lära sig mycket. Precis under en strid är det kanske lite kämpigt, men sedan vet jag att det nästan alltid kommer något bra för AIK ur det mödosamma. Det är jättemånga som tror att jag driver konflikter och diskussioner för att jag är en besserwisser, att jag bara vill ha rätt. Så är det inte. Det handlar mer om att jag är ointresserad av konsensus. Jag vill nästintill dränera personer på deras insikter, men vem som har rätt eller fel är ofta oviktigt till slut. Det kan bara vara en jävligt bra diskussion.

Ibland måste man väl enas?

– Ja, ibland måste du och jag lösa något direkt. Det är därför det är så viktigt med arbetsordning och roll­acceptans.

»Spelaren ska inte kasta sin karriär i mitt knä. Om en ny spelare kommer till mig för att jag ska motivera honom så har vi gjort en felrekrytering. Däremot ska vi ge stöd åt spelarna.«

I en dryg månad efter säsongens slut trodde Andreas Alm att han skulle få sparken. Strax före jul kom det för honom oväntade beskedet att han i stället kunde räkna med fortsatt förtroende. Den här gången hade han tolkat signalerna fel. Och nu låg han plötsligt efter med säsongsplaneringen.

– Om jag sa att jag var rätt lugn utifrån risken att få sparken, så blev jag stressad då istället, säger han. Jag hade ju varit i karantän länge och stod utan ett komplett tränarteam. [Inför 2016 har AIK bland annat rekryterat Halmstads tidigare huvudtränare Jens Gustafsson till ledarstaben.] Jag framförde genast till VD och sportchef hur jag såg på processen som varit och sedan drog planeringen igång, jag hann med det mesta före säsongsstarten.

Det låter som en jobbig situation. Att uppleva sin tränarroll som hotad, att få reda på att andra namn kontaktats och sedan – trots att man har kontrakt – till slut få besked om att man ändå får fortsätta. Jag tänker att det borde leda till funderingar och oro. Vad sades i samtalen med de andra tränarna som kontaktades? Varför fick jag trots allt vara kvar? Hur stark är min position? Men Alm försäkrar att han inte är upptagen av sådana tankar. Tvärtom menar han att vändpunkten före jul har stärkt honom. När jag träffar honom i februari tycker jag mig också se en mer avslappnad Andreas Alm. Den tränare som i sportjournalistkretsar gjort sig känd för att sällan låta en slapp fråga passera okommenterad, och som inte drar sig för att vid de mest oväntade tillfällena sätta igång diskussioner med skribenter (själv minns jag en evighetslång SMS-konversation under sommaren 2014 om hur stor flopp Teteh Bangura, som just hade lämnat klubben, egentligen hade varit), verkar nu … lättsammare.    

– Efter beskedet kände jag ganska snabbt att jag fick en väldig energi, säger Alm. Jag var glad över att få fortsätta som AIK-tränare. Det var ju det jag ville.

Hur var det att träffa spelarna när ni återupptog träningen den 5 januari?

– Svinbra. Jag kände en lust efter att få dra igång igen, så när säsongen startade på riktigt var det bara skönt. Och boosten som jag fick i och med beskedet känner jag fortfarande. Det här känns verkligen som ett bonusår, även om det låter lite konstigt. Jag har inte varit tyngd av något speciellt allvar tidigare, men jag kanske inte tog in omgivningen tillräckligt. Nu är det bara att köra.

Du är gladare?

– Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Vad är det för energi man får av en nära-döden-upplevelse? Jag har verkligen känt mig pigg och energifylld.

Var det en lättnad också?

– Ja, det var en lättnad att få vara kvar, men framför ­allt en glädje. Jag vill verkligen vara tränare för AIK. Det är ett mäktigt uppdrag där jag känner att jag kan utvecklas varje säsong. Man får tänja gränserna, hela tiden försöka bli bättre.

Du gick igenom en process fram till säsongs­starten. Gjorde spelarna också det?

– Om de önskade att jag skulle försvinna, menar du? Ja, i en trupp så är det klart att vissa spelare tycker att det hade varit skönt med en annan tränare. Andra kanske inte bryr sig så mycket utan mer hade tänkt: »Okej, ny tränare, nu kör vi!«

Men vissa spelare hade väl tyckt att det varit synd om du fått kicken?

– Spelarna brukar mest tänka »bara han låter mig spela …«, så det beror nog på vem du frågar.

Tänkte du själv så som spelare?

– Jag tänkte alltid att tränaren skulle vara sekundär för min framgång. Så önskar jag att våra spelare tänker också. Vi tränare ska finnas där som resurser, men vi ska inte göra jobbet åt dem. Att spelarna i dag är mer egocentriska och varumärkesbyggande innebär inte att de alltid förstår att de måste äga sin egen utveckling.

Gör du så – förklarar för spelarna att din roll som tränare är sekundär?

– Jag hoppas och tror att jag förmedlar att spelaren inte ska kasta sin karriär i mitt knä. Om en ny spelare kommer till mig för att jag ska motivera honom så har vi gjort en felrekrytering. Däremot ska vi ge stöd åt spelarna när det behövs. En dag ska spelaren gå vidare från AIK, och ska man lyckas i Serie A eller La Liga måste man äga sin egen situation.

Vad gör du om en spelare mår dåligt och inte förmår att prata om det?

– Det ultimata är att vi tränare är medvetna och uppmärksamma när det händer, men att spelaren kan göra den lilla vändningen själv och sedan ta fart på nytt. När U-svängen är gjord kan vi peppa, bekräfta och säga: »Vi ser vad du har gjort och det var jävligt bra av dig!« Men i vissa fall måste jag gå in tidigare. Ibland har jag perioder under säsongen där vi inte har råd med en spelare som själv ska hitta vändningen. Då får jag och mitt team agera tidigare.

Har du något exempel där en spelare vänt på egen hand?

– Haukur Hauksson hade en tung period i mitten av förra säsongen när han var utanför startelvan. Han gjorde den lilla U-svängen själv och kom tillbaka klockrent. Han spelade bättre och försatte sig inte i vissa situationer på planen som han gjort tidigare. Det har jag verkligen berömt honom för. Nu inser han att han klarade det på egen hand, även om jag förstod läget, vilket gör att han har större chans att klara en liknande situation igen.

»Ibland borde vi kanske ha spelat med ett säkrare positionsförsvar istället för att köra med full press när spelarna inte har varit redo för det. Där borde jag kunna bli slugare, helt enkelt.«

Av någon anledning brukar det ta tid för AIK att hitta formen i Allsvenskan. Under Alms ledning har klubben gjort fem säsonger som påminner anmärkningsvärt mycket om varandra. Först en dålig start, därefter en formtopp under sommarmånaderna eller i början av hösten, följt av en toppstrid där det inte räckt hela vägen. Gång efter annan har Alm ställts mot väggen om varför det ska vara så svårt att inleda serien som det topplag man faktiskt borde vara. Kraven och guldförväntningarna är heller inte mindre i år. Visserligen har både Mohamed Bangura och Henok Goitom lämnat truppen, men AIK har också stått för några av de mest spännande värvningarna i och med rekryteringen av Ahmed Yasin, Denni Avdić och Eero Markkanen. När AIK genomförde sin första träningsmatch efter försäsongslägret i Dubai besegrades svenska mästarna IFK Norrköping med 4–1 på Skytteholm.

Jag ställer frågan om varför AIK under Alms ledning har så svårt om vårarna, år ut och år in.

– Vi ska inte glömma att vi låg trea efter fem omgångar i fjol, säger han. Sedan tappade vi lite. Men visst, det är klart att jag har funderat eftersom det hänt flera gånger. I fjol dröjde det till sommaren innan spelare som Mohamed Bangura, Dickson Etuhu och Nabil Bahoui var i fullt slag. Och jag får nog erkänna att jag har haft svårt att coacha nyckelspelare som inte varit fulltränade.

Hur då?

– Ibland har jag inte klarat att anpassa lagets taktik efter deras fysiska status. Ibland borde vi kanske ha spelat med ett säkrare, kanske lägre, positionsförsvar istället för att köra med full press när spelarna inte har varit redo för det. Där borde jag kunna bli slugare, helt enkelt.

Problematiken med nyckelspelarnas fysiska status kan bli aktuell i år igen.

– Så är det. Vi har tappat Henok Goitom som gjorde 18 mål i fjol och Mohamed Bangura som jag till och med tycker var bättre än Henok under de sista tio omgångarna. Det är klart att det hade varit häftigt att kunna inleda säsongen med ett anfallspar i toppform. Det påverkas oss naturligtvis. Nu har vi Eero Markkanen som inte har spelat på ett drygt halvår och Denni Avdić som inte heller är i fullt slag än. Vi måste vara smarta med matchningen, undvika samma misstag igen.

Hur har du hanterat kritiken som du har fått i medierna?

– Bättre än dåliga frågor … Den yttre kritiken mot mig brukar sällan vara starkare än den som jag riktar mot mig själv. Det ger mig ett bra skydd.

Men om du tycker att kritiken är felaktig?

– Om det är en vald sanning som påverkar spelargruppen så brukar jag bemöta den. Men om det är strödda åsikter som inte rör spelarna så bryr jag mig inte så mycket. Jag vet att jag kan vara kantig mot medierna ibland, men det beror sällan på kritiken. Jag tycker snarare att den ofta kunde vara hårdare.

Varför kan du inte bara låta »dåliga frågor« passera?

– Tja, det är en svaghet hos mig förstås. Visst kunde jag låta bli att bry mig. Samtidigt är det svårt att svara bra på en dålig fråga, till exempel om någon ställer två frågor i en. Och jag vill helst inte ge ett dåligt svar. Men jag upplevde faktiskt att 2015 var mycket bättre vad gäller mediebiten och motfrågorna som många finner obehagliga. 2016 lär bli bättre än någonsin!

Du är på god väg att bli den mest långvariga AIK-tränaren någonsin. Vad tänker du om det?

– Räknas det som ett positivt rekord i så fall?

Ja, det gör det väl?

– Okej. Har man varit här i fem år så har man förhoppningsvis gjort någonting bra över tid. Men rekordet som jag siktar på nu är att bli den AIK-tränare som har gjort flest misstag i historien.

Jaså?

– Ja, jag kanske redan har uppnått det. Jag har säkert gjort tusen misstag: med laguttagningar, motivationssnack, samtal med spelare, missat att ge medarbetare beröm … Men jag vill vara så medveten jag kan om misstagen och lära mig av dem. I så fall kommer allt fler rätta beslut i framtiden att ske per automatik.