Jörgen Lennartsson

I slutet av mars 2009 satt jag i en hotellobby i spanska La Manga och drack cappuccino med Jörgen Lennartsson. Jag var där för att följa U21-landslagets förberedelser inför EM senare den sommaren, Jörgen var där för att drilla Sveriges 23 mest lovande fotbollsspelare. Jörgen pratade, ritade och gestikulerade entusiastiskt om löpvägar, skotteknik och presspel när kollegan Tommy Söderberg lunkade förbi. Jörgen sade åt honom att ta en stol och slå sig ner.

– Äh, varför vill ni prata med mig? sade Söderberg till mig. Jag är bara en gammal trashank med dålig höft. Snacka med »Jögge«, han är modern. Han kan klippa ihop matcher på sådana där DVD-skivor. Jag har bara kollegieblock. I en massa olika färger.

»Tompa« satte sig ändå ner. De berättade om inspirationsfilmen som de visat kvällen före för killarna i U21. Alla klippen var från Spaniens EM 2008. Jörgen sade:

Annons

– Det handlar inte om att vi vill att killarna ska spela som Spaniens A-lag. Det klarar de inte av. Det klarar inte A-landslaget av. Däremot vill vi få dem att suga in så mycket som möjligt. Kan de se hur Xavi slår en passning, den hårdhet som han alltid slår till bollen med, då har det gett något.

Några månader senare vann U21-landslaget svenska folkets hjärtan med ett attackvilligt, frejdigt och modigt spel. Eftersom A-landslaget samtidigt var på väg att missa VM såg tyckarna svensk fotbolls framtid i U21-spelarna – och i Jörgen Lennartsson. När Lars Lagerbäck tackade för sig nämndes Jörgen i diskussionerna om A-landslagets nya förbundskapten.

Det blev inte så. Istället fortsätter han att utveckla talanger i U21-landslaget tillsammans med Tommy Söderberg. U21-spelarna från förra årets EM – Pontus Wernbloom, Rasmus Elm, Emir Bajrami med flera – är på väg att etablera sig i A-landslagets startelva, medan en ny generation börjat sitt EM-kval med fem segrar och en oavgjord.

Under sommaruppehållet skickade Svenska fotbollförbundet Jörgen Lennartsson till VM i Sydafrika. Uppdraget: se 13 matcher på 14 dagar, analysera trenderna och förutspå framtidens fotboll.

 

Regnet smattrar på stenplattorna utanför restaurangen på Sankt Jörgens golfbana, fem kilometer från Göteborg. Jörgen är tillbaka från VM. Nöjd och lycklig.

– Att Spanien vinner på det sättet, det är det absolut bästa för fotbollens framtid, säger han. Som den holländska totalfotbollens skapare Rinus Michels en gång sa: »You can win a game by counterattack, but to win the league you have to take the initiative.«Spanien sänder ut den signalen med sin fotboll och det är bra för fotbollens image. Inget lag i världen, förutom Barcelona då, tar initiativet på ett så tydligt sätt som Spaniens landslag.

Jag frågar om han tycker att det spelades bättre fotboll i VM än i Champions League.

Han ler.

– VM och Champions League är egentligen två helt skilda saker. I Champions League kan rika klubbar värva ihop ett helt lag utifrån specifika roller och olika egenskaper som gör kollektivet bättre. Landslagen kan inte värva in egenskaper, du har de spelare som har ett giltigt pass att tillgå. Organisationen blir inte lika bra, varken defensivt och offensivt. Dessutom har ett landslag kanske fem procent av den träningstid som ett klubblag har. Så det blir inte lika vältrimmat och organiserat. Jag märkte till exempel att anfallsspelet i VM blev mer individstyrt än i Champions League. I klubblagen är det mer struktur.

Hänger det ihop med att den första omgången av VM blev den målfattigaste någonsin – 1,64 mål per match?

– Det finns ett par anledningar till det. Bortsett från att en förlust i första matchen kan vara oerhört kostsam, vilket leder till att många lag inte satsar fullt så mycket framåt, så tror jag faktiskt att vuvuzelorna spelade in. Jag blev inte immun förrän efter sju-åtta matcher. I början … det var inte kul. Jag är övertygad om att spelarna blev chockade. I normala matcher av den här digniteten bidrar publiken till att trycka fram spelarna i offensiva löpningar. Ett lag vinner bollen på mittfältet och hör publiken vråla – då går fyra-fem man lätt till anfall. I VM var det inte så. Det var samma ljud när en spelare låg skadad som när ett lag gjorde mål. Det var en ovan situation för spelarna.

Jörgen plockar fram en bunt papper och lägger dem på bordet framför sig.

– Ska vi gå in på det fotbollsnördiga nu eller?

Jag nickar.

Annons

– Okej, det som var positivt och tydligt var att många lag spelar med täta platsbyten på de offensiva spelarna – intressanta lösningar där spelarna växlar positioner, både i djupled och sidled, mittfältare som kommer upp, anfallare som faller ner… Men det fungerar bara i lag som har många spelare med väldigt bra spelförståelse.

Vilka lag hade det?

– Uruguay imponerade på mig. Forlán, Suárez, Cavani… de bytte platser ofta. Det var också ett av få lag med ett bra djupledsspel. Tyskland också, så klart. Det var lite förvånande, men generellt var det ett VM där väldigt många spelare ville ha bollen på fötterna och få ville ha den i djupled.

Messi symboliserade det rätt väl.

– Jag såg två av Argentinas matcher och studerade Messi lite extra. Han är en unik spelare med en exceptionell skicklighet. Det fanns en del spännande inslag i Argentinas anfallsspel när Messi, Tévez och Higuain hittade varandra. Men ändå, Messi spelade för mycket efter eget huvud. Hans fria roll var kanske för fri. Han springer mycket och söker hela tiden upp fria ytor. Men det var dålig struktur i det. Mycket i deras spel byggde på att Messi skulle ha bollen på fötterna i rättvänt läge. I Barcelona finns det mer struktur i anfallsspelet vilket leder till ett effektivare spel. I den rollen, med den omgivningen, föds hans genialitet.

I Barcelona får han ytor tack vare deras snabba spel, Argentina var lite mer låsta.

– Ja, det är fortfarande en minoritet av målen som görs efter långa anfall. De flesta målen kommer efter omställningar eller återerövringar. Eller efter ett misstag från en försvarare. Eller på en fast situation.

»Kontring på kontring« snackas det ofta om. Är begreppet nytt?

– Uttrycket har väl kommit de senaste åren. Kan man vinna bollen när det andra laget precis har gjort en bollerövring så vet man att motståndarna har blottat sig. Det öppnar för bra anfallsmöjligheter. Barcelona och Spanien är de tydligaste exemplen på det här. De anfaller, behåller mycket folk uppe om de tappar bollen, vinner tillbaka bollen i ett tidigt skede och går till nytt anfall. Lyckas man spela så blir det oerhört jobbigt för motståndarna. Jag måste säga att jag hade förväntat mig mer av den varan, den kollektiva återerövringsfotbollen var inte så tydlig. Tappade man bollen drog man sig tidigt tillbaka i försvarsposition. Uruguay var ett undantag även där, de pressade högt upp i banan. Annars sejfade man mer än jag trodde.

Ett tag dominerade 4-4-2-systemet i olika varianter. I dag spelar nästan samtliga lag 4-2-3-1. Är det framtidens formation?

– Formationer är inget annat än grundorganisationen i försvar och anfallsspel. Utgångsläget, helt enkelt. Skillnaden mellan 4-3-3, 4-2-3-1 och 4-4-1-1  är liten. Det kan vara fem meter hit eller dit på en mittfältare. Det grundläggande är att de flesta numera spelar med tre centrala mittfältare, med en spets framåt eller bakåt. Det är svårt att försvara sig med bara två centrala mittfältare eftersom passningstempot blivit så högt – du klarar inte att flytta över och täcka passningar med bara två centrala. Man måste ha hjälp av en tredje, eller av en anfallare.

Men det leder till att man bara har en renodlad forward – som dessutom har defensiva uppgifter.

– Precis. Det intressanta är att se hur olika lag gör för att ge den ensamma forwarden understöd. Här blir det problem för många lag, de har inte anfallstypen som klarar av det. Drogba är kanske bäst av alla i den här rollen. I speluppbyggnaden, i avslutningsmomentet, i försvarsspelet – Drogba är med överallt.

De som inte har Drogba då, hur ska de göra?

– Som Tyskland. Man har två defensiva mittfältare, Schweinsteiger och Kedira. Och en spets framför, Özil. Han får den klassiska rollen som nummer tio. Precis som Sneijder fungerade i Holland. Eller så vänder man på spetsen, som Chelsea gör, med Mikel i balansrollen och Lampard och Ballack i attackerande och djupledslöpande roller.

Vilka andra anfallare imponerade på dig?

– Diego Forlán var en av de spelare som gjorde starkast intryck på mig. Han är rörlig, tar löpningar för laget och axlar ett defensivt ansvar. Han är framspelare, målskytt och bollvinnare, och har hela tiden ett positivt kroppsspråk. En stillastående target-forward blir däremot för lättfångad i dagens fotboll. Överhuvudtaget kan man säga att speed och rörlighet blir viktigare och viktigare, både på längre sträckor och på små ytor, att man har låg tyngdpunkt och kan zick-zacka sig fram. Spelare med stor vändradie har svårt att överleva. Gareth Barry är ett sådant exempel. Man såg ju på hans vändningar, det är inte modernt, inte framtiden. Han är chanslös när det går snabbt.

Finns det andra spelartyper som kommer att få det svårt.

– Ja, defensiva mittfältare som enbart är bollvinnare. Som Gattuso eller Roy Keane. De kommer inte att finnas om några år. Ska man vara defensiv mittfältare måste man också vara en skicklig passningsspelare, och helst snabb. Schweinsteiger är omskolad från en offensiv roll till en defensiv och behärskar passningsspelet. van Bommel är en riktig bollvinnare men också en duktig passningsspelare. Mikel i Chelsea är en annan.

Kommer de klassiska yttrarna tillbaka?

– Nej, jag tror inte det. Inte traditionella Ajax-yttrar som Marc Overmars och Finidi George. De spelade brett hela tiden och gjorde inte mycket i det defensiva spelet. Den typen av yttrar är ett utdöende släkte. I  framtiden kommer vi att få se yttrar som går in mycket i banan, som Messi och Robben. De två är å andra sidan inte de bästa exemplen på spelare som tar defensivt ansvar. Men Kuyt, där är en modern offensiv yttermittfältare. Och när Inter vann Champions League såg man hur Eto’o, en egentligen ganska egoistisk spelare, gick ner på ena kanten och spelade försvarsspel. Sådant kommer att fortsätta utvecklas.

Synen på hur ytterbackar ska agera har väl också förändrats som en konsekvens av att Robben- och Messi-typerna går inåt i banan.

– Helt rätt. I dag står ytterbackarna för spelbredden. En ytterback som inte har offensiva kvaliteter kommer inte långt i framtiden. Maicon, Alves, Lahm, Bosingwa, Ashley Cole när han är som bäst…  de spelar från flagga till flagga. Det är en naturlig konsekvens av att man spelar med tre centrala mittfältare och en ensam forward. Ytterbacken är den nya kantspelaren.

De du räknade upp har också ett väldigt bra tillslag.

– Det är ingen tillfällighet. De »skjuter« sina passningar. Jag hade en bra diskussion med Kim Källström om detta på den senaste landslagssamlingen. Han har tvingats utveckla sin passningshårdhet hela tiden för att överleva i Lyon. Man märkte samma sak på Fredrik Ljungberg när han kom hem till landslagssamlingarna från Arsenal. Där har vi mycket att lära i Allsvenskan. Det gäller hörnor och frisparkar också. På toppnivå skjuter man mer in bollen i den farliga zonen än slår in den. Tempot stegras hela tiden.

Finns det några trender vad gäller fasta situationer?

– Det har blivit svårare att utnyttja hörnor och frisparkar. Man såg under VM att vissa lag inte ens slår in hörnan, de slår kort och startar ett passningsspel istället. Normalt i Champions League är numera att bara 25 procent av alla mål kommer efter en fast situation. I EM 2008 var det ännu mindre – där gjorde man mål på var 62:a hörna. Den absolut vanligaste varianten är fortfarande att man slår in en hård boll på en yta där man har fem-sex spelare som löper in utifrån. Någon screen, men inget annat. Inte mycket struktur och finess alltså. På de 13 matcher som jag såg var det också väldigt lite varianter. Däremot såg jag en liten förändring på frisparkarna från ytterzon, alltså de som man tidigare bara passade igång för att spela sig fram till ett avslut. Nu använder de flesta lag detta som ett vapen, man flyttar upp mittbackar och servar in bollen hårt.

Offensiva mittbackar är åtråvärda i dag.

– Spelskickliga mittbackar är det som gäller, absolut. Men det var få som använde sig av dem i VM, Lucio och Piqué var kanske de tydligaste. Piqué gillar jag skarpt, han går med upp i anfall tre-fyra gånger varje match och han kan dribbla av en mittfältare och på så sätt öppna upp ytor. Spelar man med en ensam forward blir den offensiva mittbacken en lösning. När det är tre centrala mittfältare mot tre i det andra laget blir det väldigt komprimerat – en offensiv mittback kan lättare komma fram, samtidigt som man ställer frågan »vem tar honom?« till motståndarna. Andreas Granqvist i Groningen är väldigt duktig på det spelet. Jag tror vi kommer att använda oss mycket av det här i Sverige framöver.

Har du pratat med Hamrén om det?

Annons

– Nej, inte ännu. Han har varit på semester.

Du själv då, har inte du semester?

– Den har jag nu.

Vi hämtar kakor och fyller på våra kaffekoppar. När jag frågar om han någonsin kopplar bort fotbollen ler han och säger »ibland men inte så ofta«. Han berättar att han dagen före, på sin semester, var i Halmstad och tittade på Elitpojklägret. Med sig hade han sin åttaårige son

– Jag har tur, säger han. Min son gillar också fotboll. I morse vaknade jag av att jag hörde en engelsk kommentator vråla att Iniesta gjorde mål mot Tyskland. Jag tänkte: »Vad är det som händer, det var ju Puyol som gjorde målet i semin.« Så jag gick upp och där satt han och spelade TV-spel. Han var Spanien och mötte Tyskland.

Få ser mer fotboll i Sverige än Jörgen Lennartsson. Varje säsong tittar han på minst 50 allsvenska matcher live. Utöver det kollar han en del på Superettan och reser dessutom runt i Europa och tittar på svenska spelare, både för A- och U21-landslaget. Dessutom blir det matcher på TV också – Premier League, spansk fotboll och på vardagskvällar Champions League och Europa League.

Vid sidan av fotbollstittandet läser han också fotbolls- och ledarskapslitteratur.

– Vad säger din fru? frågar jag.

– Hon har vant sig, svarar han.

Han berättar om när hans Häcken precis hade förlorat i kvalet till Allsvenskan mot Gif Sundsvall 2003. Jörgen kände sig mentalt sliten efter en bitter avslutning på en lång säsong. Han ville åka någonstans och för en gångs skull inte tänka på fotboll. Familjen kunde inte ta ledigt så Jörgen bokade för första gången i sitt liv en resa för en person – en charter till Teneriffa. Med sig hade han badbyxor, några t-shirts och en bok.

På den andra dagen under parasollet började det klia i fingrarna. Han plockade upp boken – Arsène Wengers självbiografi. Lite senare på eftermiddagen såg han att de visade Champions League-fotboll på en av restaurangerna. Dagen efter fortsatte han att läsa Wenger-boken och på kvällen blev det en ny omgång Champions League. Så fortsatte det. Uefa-cupen, Premier League, spanska ligan. När han kom hem hade han sett fler matcher än han någonsin gjort på en vecka och dessutom tagit anteckningar från Wengers bok. Han klassar resan som en av de bästa han har gjort.

Jag frågar om han aldrig tröttnar.

– Nej, aldrig. Samtidigt – det jag nästan brinner mest för är ledarskapet, att utveckla människor, inte bara fotbollsspelare. Hur man inspirerar, förmedlar information, det är minst lika viktigt i fotbollen men glöms ofta bort. Jag tycker att i all fotbollsanalys som görs är det väldigt mycket taktiska efterkonstruktioner av resultatet. Men det är i det mentala spelet som det oftare avgörs. Kolla på Brasilien-Holland i VM. Brasilien var fullkomligt överlägsna i 65 minuter. Så fick Holland en frispark i ytterzon och drog in den, bollen touchade Felipe Melos skalle och pang, 1-1! Då blev det helt andra förutsättningar. Det mentala tog över. Brassarna tappade i mod och bjöd in holländarna, som förstås kände att de fick det mentala övertaget. Där handlade det inte längre om taktik.

Som förbundskapten, vad gör du för att bygga ett mentalt starkt lag?

– Tommy och jag jobbar mycket på det, vi pratar om olika scenarier före match, så att spelarna ska vara förberedda om något händer. Men vi tittar också på spelarna som vi tar ut, hur mentalt starka de är. Att de kan hantera feldomslut, ett tidigt insläppt mål och så vidare. Endast tio procent av alla matcher vinns av det laget som släpper in det första målet. Något år var det nere på sju procent. Så det gäller att man har spelare som tror att det går att vända, trots att oddsen är emot en.

Möter man Spanien eller Barcelona är det kanske svårt att tänka så, om man inte får känna på bollen.

– I Champions League-finalen mellan Inter och Bayern München, som slutade 2-0, hade Inter 33 procent i possession. I U21-finalen mellan England och Tyskland, som blev 4-0 till Tyskland, hade det vinnande laget 38 procent i possession. Det här handlar mer om fotbollsfilosofi. Vill man vara spelförande eller spela ett utpräglat kontringsspel? Det finns inget rätt och inget fel. Det man kan konstatera är att bollinnehav ofta är sekundärt för resultatet.

När jag träffade dig i La Manga för 15 månader sedan pratade du ändå om hur viktigt det var att »äga matchen i vissa perioder«.

– Det är inte så enkelt som att säga att possession är ointressant. Det är viktigt att ett lag kan vila med bollen i perioder och känna att »vi kan också ha bollen och de kan inte ta den ifrån oss«. Det är viktigt för spelarnas utveckling. Att man kan skapa målchanser med eget passningsspel. De som ofta har 65 procent i possession utvecklas mer på sikt. Därför är det viktigt att svensk fotboll närmar sig den spanska stilen.

Det känns inte så svenskt med mycket bollinnehav.

– Det beror ju på vilka vi möter. Möter vi Spanien blir det mycket springande utan boll, det blir det för vilket lag som helst. Det gäller att ha taktisk flexibilitet, att man kan ändra under matchens gång och mellan matcherna. Inter och Mourinho bevisade sin skicklighet i Champions League. De försvarade perfekt och tog vara på sina anfall. I Serie A däremot, där hade de 65 procent bollinnehav var och varannan vecka. Och löste det också. Sällan har ett lag varit så värdiga vinnare i Champions League: Inter slog ut det lag som blev engelska mästare, det lag som blev spanska mästare och det lag som blev tyska mästare. De var så otroligt organiserade i både anfall och försvarsspel. Precis som Spanien, det är ingen slump att de släpper in så få mål.

I Allsvenskan försöker MFF och Elfsborg satsa på ett bollvårdande anfallsspel men det är inte alltid så vinnande. Så kommer HIF och spelar 4-4-2, tvärtemot alla internationella trender, och leder Allsvenskan överlägset.

– Att ha mycket boll kräver mer av individerna, det krävs större kompetens – teknisk skicklighet, spelförståelse, löpvillighet och så vidare. Och alla lagen har inte spelarmaterialet för att spela så. Spanien är bra att titta på som inspiration, men så har de också världens två bästa passningsspelare, Xavi och Iniesta. Byter du ut dem mot två träben så vinner varken Barcelona eller Spanien lika mycket. Vi kan aldrig komma ifrån individerna som man har att jobba med. För Sverige gäller det att vi hittar en balans i allt. Mellan possession-inriktat anfallsspel och djupledsspel till exempel. Vi får inte bara passa för passningarnas skull, men inte heller slå djupledsbollar på chans hela tiden.

Hur ska vi ha en chans att slå Holland i EM-kvalet?

– Det får Hamrén fundera på. Det man kan konstatera är att deras »gladfotboll« är borta. Att anfalla hela tiden, utan balans i laget, fungerar inte i dag. Nu spelar Holland ett extremt välorganiserat och välbalanserat 4-2-3-1. Det är två sittande innermittfältare som ligger nära försvaret, och som sällan går i djupled eller följer med högt upp i anfallen. Ytterbackarna går sällan i överlappslöp. De anfaller ofta bara med fyra spelare.

Han lutar sig tillbaka.

– Jag ska berätta en liten anekdot som säger rätt mycket. När Arrigo Sacchi tränade Milan och ville övertyga de holländska stjärnorna van Basten, Gullit och Rijkaard om vikten av organisation, samlade han en dag alla spelarna. Han sa: »Vi ska spela tio mot fyra i 15 minuter. De fyra som ska försvara är Tassotti, Costacurta, Baresi och Maldini. Ni andra ska anfalla.« Den enda förutsättningen var att om backlinjen bröt bollen skulle övriga tio börja om från mitten. Och så stod Galli i mål. Hur tror du det gick?

Eh… jag tror…

– 0-0! Inte ett mål blev det! Sacchi bevisade att backlinjen var så organiserad att det inte gick att komma förbi den inte ens med tio man.

Hur ser du på kvaliteten på de svenskar som kommer fram i dag? Är de skolade i allt det du pratar om – det mentala, taktiska och så vidare?

– Först och främst vill jag säga att det känns positivt att Tyskland hade fyra spelare från U21-EM förra sommaren i startelvan under hela VM. Plus Thomas Müller som inte platsade då. De bevisar att steget inte behöver vara så stort om man spelar kontinuerligt på hög nivå i sin klubb. Vi har Pontus Wernbloom som spelar regelbundet i Holland, Rasmus Elm som gör det när han är frisk, Martin Olsson spelade hela våren i Premier League, Ola Toivonen spelar nästan regelbundet i PSV… Men det har också gått tuffare för en del – Rasmus Bengtsson, Marcus Berg. Det är viktiga år nu för den här kullen, de måste fortsätta utvecklas hela tiden.

Kände du inte att tyskarna redan förra sommaren låg snäppet före?

– Neuer var klockren, han visste man skulle gå långt. En kanonmålvakt. Men de andra… nej. Özil var en spännande talang, som fortfarande kan gå åt båda hållen. Kolla på Giovinco i Italien, han sa man att det skulle gå spikrakt för, nu vet jag knappt var han håller hus. Allt handlar om vilken utveckling man får i sitt klubblag. Hur mycket speltid? Vilket ansvar? De här unga tyskarna har spelat 35 matcher i Bundesliga sedan U21-EM. Spelar man 20 allsvenska matcher på samma tid, då är man en bra bit ifrån ett VM.

Har du någon lösning på vad vi ska göra för att bli bättre på fotboll?

– Om vi ska göra en enskild sak för att förbättra vår fotboll ska vi bygga konstgräsplaner eller hallar på varenda skola i Sverige. Vi måste nå den stora massan för att få fram fler spelare. Vi måste få fler bolltouchar än vi får idag. Hade vi haft en plan på varje skolgård kunde vartenda barn fått tusen tillslag varje dag, det får man som barn i Spanien. Vi skulle vräka ut bollar på rasterna och så ut med ungarna hela tiden. Från årskurs ett och hela vägen upp till gymnasiet.

Sedan då? Håller svenska tränare en tillräckligt hög nivå för att fortsätta utvecklingen?

– Jag har sysslat med det här på heltid i 20 år nu och aldrig har det varit så bra stimulans och stämning som det är i Tränarsverige i dag. Det är prestigelöst och alla delar med sig trots att man är konkurrenter. Få länder jobbar så, där har vi en fördel.

– Många svenska tränare hade lyckats ute i Europa, det handlar bara om att få chansen. Men jag tycker också att flera före detta spelare som har varit ute i Europa och skaffat sig otroliga erfarenheter borde ge tillbaka och dela med sig mer. Det verkar som att få orkar eller är intresserade av att börja som tränare i ett Tipselitlag eller på en liknande nivå. Man vill antingen direkt in på högsta nivå eller så skiter man i det. Kolla på Dennis Bergkamp. Hur stor som helst som spelare, i dag lär han sig grunderna som tränare i Ajax ungdomslag. Det finns ingen prestige där inte.

Jonas Thern är väl ett undantag?

– Hans arbete i Värnamo är exemplariskt. Han sprider sina kunskaper till ungdomarna. I dag fullkomligt sprutar Värnamo ut talanger och det är mycket tack vare Jonas.

Dina kunskaper, det som du lade märke till i Sydafrika, hur sprider du detta i Fotbollssverige?

– Huvuduppgiften för förbundet är att hålla sig à jour med fotbollens utveckling. Sedan kan vi sprida det på tränarkonferenser och liknande.

Finns det en manual för hur Sverige ska spela fotboll, från pojklandslagen och uppåt?

– Nej, det finns inget som säger att vi ska spela 4-3-3 eller 4-4-2. Däremot finns det ramar för hur vi ska spela, vilka metoder vi ska tillämpa och vilken uppfostran vi vill ge våra unga spelare.

Vet du några länder som har en väldigt styrd manual?

– Alltså, Spanien har en tydlig röd tråd genom alla sina landslag. Jag vet att ungdomslandslagen jobbar med samma fasta situationer. Och det går ju rätt bra för dem. Även Tyskland har ett bra koncept.

Jörgen lutar sig bakåt i stolen och slänger ut armarna.

– Men det finns inget facit i fotbollen, det är världens mest komplexa idrott. Det är därför som den är så jävla fantastisk!