Lars-Christer Olsson är nyss hemkommen från ett möte i Malmö när han slår på en kanna kaffe i sin lägenhet några hundra meter från Lunds tågstation. Utan att invänta bryggaren tar han med sig ett par koppar in i det rymliga vardagsrummet. Om två timmar ska han ansluta till en videokonferens med en bolagsstyrelse han tidigare suttit i. Att stirra på rinnande kaffe och småprata i fem minuter är slöseri med tid, så Lars-Christer Olsson slår sig genast ned i sin gungstol.
– Det är skönt, säger den 74-årige skåningen. Jag är tillräckligt gammal för att sitta i en gungstol nu.
Egentligen känner han sig inte särskilt gammal. Enligt honom själv är han mer modern än många av sina 30 och 40 år yngre kollegor. Eller före detta kollegor.
2021 avgick Lars-Christer Olsson, efter ett helt liv i fotbollens tjänst, från sina ordförandeposter i Svensk Elitfotboll (Sef) och European Leagues (organisationen för Europas inhemska proffsligor). Hans plan var att umgås mer med sin familj och ägna fler timmar åt att spela golf (»jag har spelat så lite att det är i upplösning, och det hade varit roligare om man inte alltid hamnar i det vegetabiliska«) men samtidigt behålla några mindre uppdrag inom fotbollen. Sedan drogs han in i en ordförandekamp han helst hade velat hålla sig utanför, förlorade och återgick till pensionärslivet.
