»Många tycker säkert att det är skönt att jag inte är kvar i laget«

I fjol ledde han sitt Helsingborg till SM-silver och blev uttagen i landslaget. Ändå ville klubben inte skriva nytt kontrakt. M­arcus Lantz anar varför.

Två veckor efter cupfinalen på Söderstadion satte sig Marcus Lantz agent Roger Ljung mittemot Helsingborgs IF:s sportchef Jesper Jansson, klubbdirektör Paul Myllenberg och manager Conny Karlsson i ett kontor på Olympias högsta våning. Förhandlingsläget för Ljung var utmärkt. Marcus Lantz hade vid 35 års ålder genomfört en av sina bästa säsonger någonsin och som lagkapten burit sitt lag till en överraskande andraplats i Allsvenskan samt en seger i Svenska cupen. Han hade blivit utsedd till Årets HIF:are av Helsingborgs Dagblad och gjort comeback i landslaget. Han hade för första gången på länge klarat sig igenom en hel säsong utan att dra på sig några skador.

Parterna hade diskuterat mittfältarens nya kontrakt från och till sedan mars. Nu tog det bara fem minuter innan ett definitivt beslut var fattat. När Roger Ljung ringde upp sin klient och berättade om den korta sittningen möttes han av förvåning. Att Helsingborg inte gick med på Ljungs förslag om ett nytt tvåårskontrakt var en sak – det var en del av spelet vid förhandlingsbordet. Men att klubben inte ens kom med ett motbud?

Veckorna efter avskedet från HIF, där han spelat tio allsvenska säsonger, tränade Marcus Lantz på egen hand. Han sprang i skogen och lyfte vikter, han gjorde allt det som förväntas av en allsvensk spelare under vintermånaderna. För alla som undrade förklarade Lantz att kroppen skulle hålla för allsvenskt spel i minst två år till. Inte heller var det något fel på motivationen – tvärtom hade den lyckade säsongen med HIF och landslagsuttagningen gett en nytändning. När journalister frågade om nästa säsong gav Lantz kryptiska svar som antydde att han bara väntade ut det saftigaste budet från den klubb som hade de mest realistiska guldambitionerna. Han antydde att han valde mellan toppklubbar i Sverige, Danmark och ett par ännu bättre ligor utanför Skandinavien. Mjällby hade anmält intresse men fått nobben. Det ryktades om Djurgården, Halmstad, Malmö, hans förra klubb Bröndby och till och med New York Red Bulls.

Annons

När mittfältaren väl offentliggjorde sitt val i slutet av januari glittrade det emellertid varken av glamour eller guldambitioner. Marcus Lantz skrev tvåårskontrakt med Landskrona Bois. 2011 ska en av fjolårets bästa allsvenska mittfältare spela i… Superettan.

 

Med sin eleganta halsduk, välansade frisyr och figursydda ytterrock smälter Marcus Lantz perfekt in i lobbyn på fyrstjärniga hotell Mollberg i centrala Helsingborg. Han kliar sig i skägget och slår sig ner i en fåtölj. Han förklarar att den geografiska närheten till Landskrona var en bidragande faktor till hans val – men tillägger att det viktigaste var att bli respekterad som spelare.

– Det spelar ingen roll om du är 16 eller 42 – de bästa ska spela. Så har jag alltid tyckt. Med ett sådant ettårskontrakt som HIF erbjöd blir det: »Här har du ett år, spela av det.« När året är slut ska det ändå in nya människor. Då är man inte ute efter prestation längre utan letar bara efter ålder. Det känns märkligt.

Jag påpekar att HIF trots allt varit framgångsrika i att locka hem sina gamla spelare. Inför 2010 lyckades man värva både Erik Edman och Mattias Lindström till truppen, där Christoffer Andersson, Erik Wahlstedt och Marcus Lantz redan fanns. Alla fem var med och vann SM-guldet 1999.

– Men frågan är ju vad man gör med hemvändarna, protesterar Lantz. Utnyttjar man inte deras kunskaper när de lägger av spelar det ingen roll vilka man plockar hem. Som när Henrik kom hem som ett stort namn. När han säger att kroppen inte längre håller och motivationen inte är kvar, då har man fortfarande nytta av hemvändaren.

Du känner Henrik Larsson – var han intresserad av ett annat jobb än huvudtränare?

– Jag vet att han kunde tänka sig vad som helst. Han ville fortsätta jobba inom fotbollen. Hade jag suttit i ledningen i HIF och haft Henrik Larsson i klubben hade jag bara frågat vad han var intresserad av att göra. Som anfallstränare hade han kunnat fortsätta vara ett stöd åt våra forwards – och han hade haft en hel del att lära ut till dem. Nu har HIF istället en annan ledare i den rollen, en som inte har de erfarenheterna och den kunskapen. I alla andra länder jobbar storspelarna kvar i föreningen på ett eller annat sätt. Att HIF inte tog vara på Henrik är ofattbart.

Klubben har trots allt tagit vara på några av sina gamla trotjänare – Per-Ola Ljung och Sven Andersson jobbar i dag som hjälptränare i A-laget. Varför tror du att de släppte Henrik Larsson?

– Många var rädda för att en stark personlighet med en jävla vilja skulle komma in som ledare. Det är farligt i Sverige, där alla ska tycka samma sak. Det var kanske många som kände sig hotade i styrelsen och runt omkring. De kände nog att det var lättare så här – »kommer inte han in så får i alla fall vi vara kvar«, typ. Jag kan inte se någon annan anledning till varför man inte skulle behålla Henrik Larsson.

Var du intresserad av ett tränarjobb?

– Jag vill hålla på med något inom fotboll efter karriären, sedan om det är tränare det vet jag inte. Men jag vill kunna dela med mig av den kunskapen jag har. Absolut.

Föreslog du ett sådant upplägg i höstas?

– Nej, det diskuterades aldrig och jag kände inte något intresse för det heller. De erbjöd bara ett år och sedan var det tack och hej. Man har ju satt nivån i Helsingborg. Nobbar de Henrik Larsson som var en av Europas bästa anfallare och som har det kontaktnätet… ja, då nobbar de ju alla. Då är det inga problem att säga nej till mig.

Marcus Lantz

Annons

Född: 23 oktober 1975

Klubbar: Ifö/Bromölla –1993, Helsingborgs IF 1994–1999, Torino Calcio 1999, Hansa Rostock 2000–2005, Bröndby 2005–2007, Helsingborgs IF 2007–2010, Landskrona Bois 2011–

Landskamper: 6 A

Meriter: 1 SM-guld (1999), 2 svenska cupguld (1998, 2010)

När Henrik Larsson lade skorna på hyllan inför säsongen 2010 tappade HIF både offensiv stjärnglans och en given ledare. Få trodde på laget, och den nya tränaren Conny Karlsson ansågs inte vara rätt man för en klubb med ambitioner att vara ett topplag. Klubbens värsta kritiker pratade om att det skulle bli svårt att ens nå upp till den mediokra åttonde­platsen från året före. Efter ett avgörande övertidsmål i premiärmatchen mot Brommapojkarna tystnade kritikerna och hördes inte mer på hela våren. HIF bara fortsatte att vinna, mycket tack vare Marcus Lantz som styrde laget från sin mittfältsposition.

En bit in på säsongen ville sportchefen Jesper Jansson diskutera en kontraktsförlängning med Lantz. Samtidigt inleddes förhandlingar med två andra spelare med utgående kontrakt: Christoffer Andersson och René Makondele. Andersson skrev snart på ett treårsavtal, som till stor del baserades på speltid och individuella prestationer på planen. Förhandlingarna med Makondele brakade samman, varpå kongolesen såldes till Häcken. Lantz fick ett förslag om ett avtal över säsongen 2011. Mittfältaren svarade att han ville ha garantier för spel över minst 2012. HIF-supportrarna tog lagkaptenens sida, bland annat via Facebook­gruppen »Vi som vill ha Marcus Lantz kvar i HIF«. Lantz själv talade öppet om att han ville se en lösning och skickade en passning till klubben i en intervju i TV4: »Hade jag varit manager eller sportchef och haft en spelare med mina kvaliteter så hade jag sett till att sajna upp den spelaren så fort som möjligt.«

På planen gick resultaten HIF:s väg. Det dröjde ända till vårens sista match, borta mot Kalmar, innan laget förlorade. När Allsvenskan tog VM-uppehåll ledde HIF tabellen fem poäng före Malmö FF. Marcus Lantz var så tongivande hos serieledarna att Erik Hamrén tog ut honom till landskampen mot Vitryssland. »Marcus Lantz har det där jag alltid tjatar om: rätt attityd«, berömde förbundskaptenen och lät honom starta på mittfältet bredvid Pontus Wernbloom. För Lantz innebar matchen inte bara comeback i landslaget efter sju år – det var också ett bevis på att han fortfarande var en av Sveriges bästa mittfältare.

Under sommaruppehållet lade HIF fram ett förbättrat bud, med tillägget att avtalet skulle förlängas till 2012 om båda parterna ville fortsätta. Men Lantz stod fast vid sitt krav på minst två år och nobbade. I Helsingborgs Dagblad förklarade han att förhandlingarna lades på is tills vidare. »Vi har ju trots allt hållit på i tre månader utan att det hänt speciellt mycket. Jag har kommit till en punkt då jag måste börja fundera över hur jag ska se om mitt hus framöver.«

 

I dag säger HIF:s sportchef Jesper Jansson att han siktade på en fortsättning för Marcus Lantz även efter att ettårsavtalet var förbrukat.

– Vi hade tänkt förlänga Marcus kontrakt ett år i taget. Vi stängde inga dörrar. Men det är svårt att sia om framtiden för ekonomin i klubben. Därför har vi valt att satsa på yngre spelare från de egna leden. Att skriva ett längre kontrakt med Marcus Lantz hade varit att frångå den strategin.

HIF:s strategi har varit framgångsrik – flera spelare från ungdomsverksamheten har slagit sig in i A-truppen. Joel Ekstrand såldes till Udinese för 15 miljoner kronor, Pär Hansson har i år tagit över lagkaptens­bindeln och såväl Rasmus Jönsson som Marcus Nilsson testades under landslagets januariturné. Till den här säsongen hoppas Jesper Jansson att May Mahlangu, Simon Thern eller någon av de andra talangfulla innermittfältarna i laget ska fylla luckan efter Lantz.

– Det kanske tar ett halvår innan andra växer in i rollen, säger Jansson. Men vi satsar långsiktigt. Ibland måste man stå still på perrongen för att hinna med nästa tåg.

Marcus Lantz tror att det kan dröja länge till nästa avgång.

– Det finns ett positivt drag kring klubben – då ska man få in ett par spelare till för att ta det sista steget och ta guldet, säger mittfältaren. Men då vill HIF istället sälja av spelare och få in pengar. De tar ett par steg bakåt och säger att om tre år, då kanske. Så fungerar det inte i Allsvenskan. Om tre år vet du inte vilket lag du har kvar. Jag tror inte att helsingborgarna är nöjda med att komma fyra efter att vi kommit tvåa.

Han skakar på huvudet och konstaterar att klubbens förslag aldrig var ett alternativ.

– Jag har aldrig under hela min karriär skrivit kontrakt med option. Det spelar ju ingen roll om de säger att de vill ha mig kvar. När det väl kommer till kritan betyder den där optionen inte ett dyft om de ändrar sig. Om de verkligen hade velat ha mig kvar, så skulle de ha skrivit två år direkt.

Christoffer Andersson fick ett prestationsbaserat kontrakt, var det ett alternativ för dig?

– Det handlar om respekt för var man befinner sig i karriären och vad man presterat tidigare. Förutom Erik Edman är det ingen annan i laget som varit med om i närheten av det jag har upplevt. Ska de då säga: »Kan du tänka dig att spela på prestation det sista året?« Nej, prestationsbaserade kontrakt kan man ha när man är 18, 19 år – som en morot. Efter ett år där man varit en av Allsvenskans bästa spelare och varit med i landslaget… att då spela på prestation ett år, det finns inte. Men det är klart att klubben tycker att det är kanon.

Tycker du att man värde­sätter erfarenhet för dåligt i Allsvenskan?

– Det är nog bara i Sverige man tittar på ålder. Så fort man passerar 30 kommer frågorna: »Hur många år har du kvar? När ska du lägga av?« Men det finns undantag – Elfsborgs satsning är imponerande. Anders Svensson får spela så länge han själv vill. De har tagit hem Andreas Augustsson som är 34 år för att stärka upp bakåt. Där är man inte bara inne på att ha in de yngre, de vill ha ett lag som kan vinna guldet.

Elfsborg har också redan förberett en roll åt Anders Svensson när han slutar.

– Därför ser ju Andreas Augustsson att det finns en framtid för honom i klubben. Och bara att få spela med Anders Svensson, som fortfarande är en fantastisk spelare, är ju ett bra argument när man ska locka till sig nyförvärv. På tränarsidan har de Tobias Linderoth och Klas Ingesson som kan berätta om saker som hände i landslaget eller i Bologna. Då blir man som ung ännu mer taggad att nå dit. Man ska vara mer rädd om dem som har varit med.

 

Med mindre än sex månader kvar på kontraktet blev det i juli fritt fram för andra klubbar att ta kontakt med Marcus Lantz. Att han i det läget nobbade Helsing­borgs bud fick supportrarna att ifrågasätta lagkaptenens lojalitet.

Det blev inte lugnare när Allsvenskan drog igång igen och HIF plötsligt började förlora matcher. Lantz, som under våren hade gett ett mer kontrollerat intryck än någonsin tidigare, verkade ha tappat sitt goda humör. En minut efter Kennedy Igboananikes ledningsmål för Djurgården på Olympia glidtacklade Lantz målskytten med båda sulorna före – domaren Martin Hansson visade det röda kortet direkt. Fansen muttrade om att den gamle, opolerade Lantz nu var tillbaka och att kontraktsstrulet verkade ha påverkat mittfältaren negativt.

Missnöjet kulminerade på Behrn Arena i Örebro. Lantz var tillbaka i startelvan efter avstängning men det hjälpte inte – HIF blev utspelade och förlustsiffrorna 0–3 var i underkant. Lantz utsågs till syndabock av fansen: från bortaläktaren höjdes röster om att May Mahlangu, som ersatt Lantz under avstängningen, borde ha fått behålla sin plats i startelvan.

Försprånget ner till MFF försvann. Efter en vår där HIF sett ut som klara mästare redan i maj fick de nu istället jaga rivalen. Och trots att HIF hängde med bra i guld­jakten – och gick mot sin bästa säsong under hela 2000-talet – var stämningen i omklädningsrummet långt ifrån på topp. Med lite distans till höstsäsongen bekräftar flera HIF-spelare att lagkapten Lantz tog mycket plats – på plan var han en given pådrivare, men utanför matcharenan var ledarrollen inte lika självklar. Det muttrades över att han kunde få utbrott över misstag som lagkamraterna begick på träningspassen samtidigt som han själv aldrig såg ut att riktigt ta i. Liksom sin polare och kaptensföreträdare Henrik Larsson umgicks Lantz inte särskilt mycket med sina lagkamrater vid sidan av jobbet. För Larsson behövdes inte det; med erfarenheter från ett drygt decennium av spel i landslaget och de europeiska cuperna hade han aldrig problem att få respekt för sina åsikter. Lantz meritlista, med fem år i ett tyskt bottenlag följt av ett par säsonger på andra sidan Öresund, smällde inte lika högt i Helsingborg.

Bakom kulisserna gnälldes det. Precis som Larsson ville Lantz ha stort inflytande. Han hade många synpunkter på detaljer, om hur laget skulle träna och vid vilka tider. Där 2009 års tränare Bosse Nilsson lät Henrik Larsson hållas i sin roll som lagkapten valde nye managern Conny Karlsson att inte lyssna lika mycket på Lantz. Droppen blev när Lantz under en bussresa till Göteborg ville byta det matställe som laget hade bestämt att de skulle äta på. Flera lagkamrater fick nog och vände sig emot sin lagkapten.

»Gör man samma misstag tre gånger i rad på den här nivån, då är det inte bra tänkt. Då är det för jävla dåligt.«

Annons

Marcus Lantz trummar med fingrarna mot fåtöljens armstöd och berättar nöjt hur några av de kunder han stött på i den klädbutik han äger i Helsingborg har gratulerat honom till den nya klubbadresse­n – trots att det är ärkerivalen Landskrona Bois. Det har varit »riktiga HIF-supportrar som förstår sig på fotboll«. Jag frågar vad han anser om de supportrar som inte är lika vänliga, de som kallade honom girig när han inte nöjde sig med HIF:s bud. Marcus Lantz suckar.

– Jag har aldrig brytt mig om vad andra än min familj tycker. Det handlade inte om pengar. Hade jag varit girig hade jag flyttat till Danmark och fått lägre skatt. Nu tog jag Landskrona. Det var det minst attraktiva anbudet pengamässigt. Det säger ju hur liten aning de som stod och skrek på mig hade. När folk kommenterade hur girig jag var, så satt jag hemma och skrattade.

Det fanns en oro hos fansen att du tappade i kvalitet efter att förhandlingarna bröt samman på sommaren. Du var inte lika dominant under hösten.

– Det är svårt att dominera som jag gjorde förra våren. Förr eller senare gör du någon match lite sämre. Laget var heller inte lika bra i höstas.

Det var inte kontraktsstrulet som spökade?

– Nä, nä. Det har jag aldrig haft problem med. När jag hade spelat tre och ett halvt år i Hansa Rostock och kontraktet var på väg att löpa ut spelade jag min kanske bästa fotboll. Sedan satte vi oss ner på sommaren och skrev ett nytt kontrakt.

Stämmer det att du kunde ge ett lojt och ointresserat intryck på träningarna HIF?

– Ointresserat är fel ord. Men jag tror säkert att det var skillnad mot match och så ska det vara. I Rostock spelade jag med Jari Litmanen och Martin Max, som hade vunnit skytteligan i Bundesliga. De kunde stå över två träningar i veckan för att de var äldre och lite slitna. Det viktigaste var att de var fräscha till matchen. Här i Sverige är det viktigast att alla tränar sina åtta pass i veckan, och att ingen gör varken mer eller mindre än någon annan. Springer han tio lopp så ska du också göra det – oavsett om du är 19 eller 35. Då kanske jag på vissa träningar tänkte: »Herregud, jag ska vara pigg på söndag.« Vad jag presterar på tisdagsträningen är skit samma om jag spelar bra på matchen.

Höll alla med om det?

– Det är klart att folk hade synpunkter, men oftast var det inget större. Men det är typiskt Sverige – ingen hade sagt det till mig i vilket fall. Kanske att de pratade bakom ryggen på mig. Men för mig handlar det om att utvecklas. Är du 19 så är du på väg upp – ju mer du tränar desto bättre blir du. Jag är 35 och tänker inte: »Gör jag tio sprintlopp nu så kommer jag att bli så in i helvete mycket snabbare när jag är 36.« En som är 19 ska träna mer och jobba hårdare.

Köper 19-åringen att 35-åringen inte löper hundra procent?

– Det vet jag inte, men det är ganska ointressant. Om en 19-åring inte vill träna extra inlägg eller nöta avslut så är det ju inte mitt problem. Tycker han att det är gött att tjäna en hyfsad allsvensk lön och sätta sig och fika på stan istället för att träna extra och ha chansen att bli proffs så väljer han den vägen.

Du krävde ändå mycket av de andra på träningarna.

– Ja, och det blev ett problem eftersom alla inte klarade av det. Har du en som kommer från Ängelholm och gör sin första säsong i Allsvenskan, och en som kommer från proffsliv i utlandet – det blir en jäkla kontrast. I Sverige säger man »bra tänkt, bra försökt« när någon missar tre passningar i rad. Men om man gör samma misstag tre gånger i rad på den här nivån, då är det inte bra tänkt. Då är det för jävla dåligt helt enkelt. Gör du ett felpass utomlands kan du få värsta utskällningen av både tränare och lagkamrater, men så kan man inte göra i Sverige. Jag ser ju hur stressade de yngre blir, och det gynnar varken mig eller laget. Då får jag vara lite försiktig och säga »bra tänkt«, fastän det var tredje gången killen spelade bollen helt fel.

Tar du ibland en roll som den tuffe tysken bara för att förbereda de unga på proffslivet?

– Det är ingen roll jag tar, jag är sån som person. Vissa träningar känner jag att det måste hända någonting, för att inte vaggas in i det här att så länge alla mår bra så går det bra på planen. Om vi ska öva på att slå en tjugometerspassning ut till högerbacken och en spelare misslyckas ett par gånger i rad, då måste jag ryta till. Att ställa tuffa krav är att bry sig om sina medspelare.

Du säger att din roll är att dirigera och ställa krav. Men jag har förstått att du ibland gick in och styrde lite väl mycket, även om så banala saker som var ni skulle äta.

– Okej, vi kan ta det här med vägkrogen. Vi hade ett ställe där vi alltid stannade på väg till match i Göteborg. Vi var inte jättenöjda med käket och vi förlorade ta mej fan varenda gång vi åkte in där. Då tyckte jag att »va fan, vi kan väl ändra!«. Men folk svarade: »Vi har ju alltid ätit här, vi har alltid kört den här vägen, varför skulle det inte fungera nu?« Då undrade jag vad som var problemet om vi körde fem minuter till och svängde höger istället. Men det där är Sverige: »Nä, vi har kört här i alla år, det får vi inte ändra på.« Nu hade det gått piss några matcher, det berodde inte på var vi käkade men vi kunde väl bryta mönstret. Genast kom frågorna: »Jaha, varför ska vi av här då, hur långt är det dit egentligen?« Det är så typiskt svenskt: »Jaha, ska han tycka till om det också.« Enligt vissa ska man inte tycka något. Man ska bara ställa sig in och vara nöjd med det man har.

Men om allt ditt tyckande bara orsakar osämja i laget…

– Jag driver ju en butik. Om vi ska köpa in skjortor till en ny säsong så uppskattar jag om en av våra anställda frågar: »Ska vi verkligen ha den här skjortan? Varför tar vi inte den här istället?« Ha, fan vad kul att höra en åsikt. Perfekt! Sedan är det inte säkert att det blir den skjortan. Men jag får ju tänka till. Utan att nämna några namn så har vi spelare i Helsingborg som är tillräckligt gamla men som aldrig säger någonting. Vi kan ta ett annat exempel. Vi skulle resa till en bortamatch klockan elva morgonen efter, och jag föreslog på träningen: »Är det inte bättre att vi säger halv tolv, så slipper vi vänta där i en halvtimme.« Då hade vi handuppräckning om det. Nä, det var visst bara tre eller fyra som höll med mig. Sen när jag gick ut ur omklädningsrummet så kom en kille fram: »Jävla bra grej, jag fattar inte: Varför åker vi inte halv tolv istället?« »Men hade du handen uppe?« frågade jag. »Nä, men du vet, det blir ändå inte så.« Precis. Då är det typ: »Nja, jag vill inte tycka, jag vill bara sitta här snäll och välkammad, så att jag får spela ett år till.« Jag är hellre obekväm och har en åsikt. Det är därför jag sticker ut.

Det är kanske också därför du inte spelar i HIF längre.

– Precis. Men utan den karaktären hade jag inte spelat åtta år utomlands. Då hade jag kanske spelat i Allsvenskan hela mitt liv för att jag tyckte att det var rätt gött att bara flyta omkring där. Vill man komma någonstans så gäller det att ta för sig. Många kallar det egoistiskt. Jag är hellre egoist och har kommit så här långt än att jag bara skulle ha tyckt som alla andra och inte kommit längre än till Allsvenskan.

Om du störde dig på dålig kvalitet på träningar och dålig organisation i Allsvenskan. Hur ska du då stå ut i Superettan?

– Steget ner från Allsvenskan är inte alls lika stort som steget från Europa hem till Sverige. Henrik Larsso­n har en tydlig kravbild och för min del känns det roligare att försöka vinna Superettan med Landskrona än att nå en beige mittenplacering i Allsvenskan­. Henrik har gett mig en roll där jag ska hjälpa de yngre, nu känner jag mig viktig och uppskattad igen.

Tar någon över din roll i HIF nu när du har lämnat?

– Erik Edman har ju varit utomlands och vet hur det fungerar. Han var ute i tidningarna i vintras och kritiserade inställningen på träningarna. Det är möjligt att det är han som börjar ställa lite krav nu. Det är den enda, annars finns där ingen. Jag tror säkert att det är jättemånga som tycker det är skönt att Henrik Larsson och jag inte är kvar i laget. Nu kan de sitta där och tänka: »Gött, nu blir vi inte ifrågasatta.«

Marcus Lantz lutar sig tillbaka i fåtöljen och tittar på mig med fast blick.

– Och jag tror fortfarande att de åker till samma vägkrog.