Fredsfotboll på Afrikas horn

Det har snart gått tre år sedan Eritrea senast spelade en fotbollslandskamp. Då gjorde Henok Goitom lagets enda mål. Nu har »Röda havets kameler« äntligen fått en anledning att sammankalla en ny trupp.

På Bahti Meskerem-torgets enorma skärm kunde Asmaras befolkning under sommaren följa VM-fotbollen i Ryssland. Ett mästerskap nationen själv inte var i närheten av att nå. Efter uttåget mot Botswana i den första omgången av förkvalet 2015 försvann drömmen om en första ordentlig fotbollsframgång för människorna i ett av världens fattigaste länder.

Dagen efter det svenska herrlandslagets kvartsfinalförlust mot England var det tomt i VM-kalendern, men på gatorna i Eritreas huvudstad rörde sig fler människor än vanligt. Ett två decennier långt krig med grannlandet Etiopien var äntligen slut. Eritreas och Etiopiens färgglada flaggor vajade i vinden. Ländernas mäktigaste män signerade ett fredsavtal och de dammiga gatorna förvandlades till dansgolv.

Allt som gått långsamt gick plötsligt väldigt fort. Familjer som inte setts på 20 år återförenades, passagerarflygplan flögs mellan huvudstäderna Addis Abeba och Asmara och ministrar korsade tidigare minerade landgränser för att besöka varandra. Fotbollen fick också vara med på ett hörn. Det etiopiska mediebolaget Fana BC rapporterade några veckor efter fredsavtalet att det planeras för en historisk första landskamp mellan grannländerna. Abraham Mebratu, Etiopiens nya förbundskapten sade att mötet skulle »passa perfekt som förberedelse till förkvalet till de Afrikanska mästerskapen«. 

Annons

En som såg telegrammet var Martin Schibbye, chefredaktör på Blankspot Project, som ofta gör journalistik från och om situationen på Afrikas horn.

– Jag hörde direkt av mig till Eritreas ambassad i Stockholm, säger Schibbye. Jag har ändå sökt visum till landet och sa att jag gärna hunnit få det så att jag kan vara på plats och se matchen. Sedan dess har jag inte hört något om när matchen ska spelas, bara fått en bekräftelse på att den ska äga rum.

 

Eritrea gränsar till Etiopien i väster, Sudan i norr och Djibouti i söder. Den östra gränsen sträcker sig hundra mil längs Röda havets kustremsa. Landet kolonialiserades av Italien 1890 och styrdes i över 50 år från Sydeuropa. Under brinnande världskrig ockuperade Storbritannien Benito Mussolinis Eritrea, innan landet 1949 blev ett förvaltningsområde under FN-styre. 13 år senare annekterade Etiopen sitt grannland. När Etiopien senare samma år, för första gången, vann Afrikanska mästerskapen härstammade åtta av spelarna från Eritrea. Bröderna Vassalo, med de italienskklingande förnamnen Luciano och Italo, gjorde varsitt mål i finalen mot Förenade Arabemiraten. 

I dagens Eritrea lyser arvet efter den första kolonialmakten fortfarande igenom. Och Benito Mussolinis planer på ett nytt romerskt rike syns i Asmaras arkitektur, som präglas av en modernistisk och futuristisk stil – inte olik Roms på 1940- och 50-talet. 

En väsentlig skillnad är dock tydlig sedan den fascistiska ledaren styrde landet. De biografer, caféer och andra uteställen som byggdes och som då bara var en plats för den italienska befolkningen är i dag mötesplatser för många eritreaner.

– Det är fullt med espressocaféer som blivit till någon form av sportbarer, säger Martin Schibbye. Alla hem har parabolantenner och caféer, hotellbarer och foajéer har storbildsskärmar där det visas internationell fotboll. Men störst är cykling. Ännu ett arv från Italien. Det är människor som cyklar precis överallt.

 

1991 bröt sig Eritrea loss från Etiopien och utropade sig självständigt. Det tog två år innan förklaringen erkändes av FN. Eritreanerna hade efter hundra år återfått makten över sitt eget land. Men det dröjde bara till VM-året 1998 innan en gränstvist utvecklade sig till en väpnad konflikt med grannen i väst. Samma år lottades länderna mot varandra i kvalet till Afrikanska mästerskapen, men det etiopiska landslaget vägrade resa till Asmara och dubbelmötet ställdes in.

Det blodiga kriget pågick i två år innan länderna tillsammans med FN skrev ett fredsavtal i december 2000. Enligt International Crisis Group dog mellan 70 000 och 100 000 människor under kriget.

 

I Eritrea har människor lidit och fotbollen har, av förklarliga skäl, halkat långt efter. I september delade herrfotbollslandslaget, »Röda havets kameler«, jumboplatsen på Fifas världsrankning med det krigshärjade Somalia och fyra västindiska ö-riken. 

Förutom konflikten som präglat området i 20 år beror den usla placeringen på att bortamatchen i dubbelmötet med Botswana för tre år sedan är den senaste landskamp nationen spelat. Botswana vann i Asmara med 2–0 och det såg tufft ut för Eritrea inför returen i Francistown. Men det började bra. Ett hårt, flackt inlägg nådde lagkaptenen Henok Goitoms panna och det stod 1–0 redan efter nio minuter. Glädjen blev dock kortvarig och Botswana vände och vann till slut med sammanlagt 5–1. Dagen efter uteblev rubrikerna om missat avancemang. Både inhemska och utländska medier rapporterade istället om att tio av de eritreanska landslagsspelarna flytt från sitt boende och sökt asyl i Botswana. Problemet med rymningar var ingenting nytt och förbundet hade inför mötet med Botswana försökt minimera risken. För första gången hade handen räckts ut till spelare med dubbelt medborgarskap, som spelade utanför landets gränser. När ingenting hjälpte valde man helt sonika att upplösa landslaget.

Det finns en avgörande skillnad mellan proffsdrömmande ungdomar i Eritrea och i många andra afrikanska länder – värnpliktsarmén som alla eritreaner tvingas vara en del av. Utan någon form av tidsbegränsning blir en stor del av befolkningen kvar i det militära i många år, vissa hela livet. Det är en bidragande orsak till att så många fotbollsspelare rymt i samband med landskamper utomlands. Eritrea är ett av få länder i världen där man behövt ett visum för att få lämna landet. Tillsammans med fattigdomen är det därför nästintill regel att befolkningen aldrig lämnar landet, såvida det inte sker illegalt. Men i och med freden talas det nu om att behovet av den stora armén inte längre finns. Det öppnar också upp för att fler ska kunna resa och att fler ska kunna satsa på en fotbollskarriär.

Efter fredsavtalet med Etiopien har Osman Saleh, Eritreas utrikesminister, i en intervju med den tyska TV-kanalen Deutsche Welle, öppnat för att det nu är fritt fram för flyktingar att komma hem igen. I grannlandet Etiopien har en liknande förvandling redan påbörjats. Människor som drivits i exil, torterats och flytt landet har de senaste månaderna återvänt.

Annons

– Helt otänkbara saker händer i den här regionen nu. Man får ju gå till typ Berlinmurens fall för att hitta en motsvarighet på vår kontinent, säger Martin Schibbye.

 

Sommar har blivit höst och Etiopien har besegrat Sierra Leone i kvalet till Afrikanska mästerskapen, utan ett förberedande derby mot Eritrea. Det är inte lätt att få några raka svar kring den planerade matchen, men till slut rätar det eritreanska fotbollsförbundet ut åtminstone en del frågetecken. Daniel Solomon, teknisk rådgivare på Eritreas fotbollsförbund skriver i ett meddelande på Facebook messenger:

»Den kommer inte spelas innan sommaren 2019. Anledningen är enkel: vi har inget konkurrenskraftigt landslag. Det är viktigt att utveckla relationen med vårt grannland, men lika viktigt att vi har ett STARKT landslag. Därför har förbundet skickat ut mig för att övertyga de bästa spelarna i Europa med eritreanska rötter att spela för oss.«

En av spelarna som Daniel Solomon vill övertyga är Henok Goitom. Och den tekniska rådgivaren är hoppfull om möjligheterna att återigen få se AIK:s lagkapten i Eritreas landslagströja.

»När han ser vilka spelare jag har fått med till landslaget är jag säker på att han inte kan säga nej«, skriver Solomon.

Själv låter Henok Goitom, via ett SMS från AIK:s kommunikatör Olle Östman, hälsa att han inte är tillräckligt insatt för att kunna uttala sig kring konflikten och freden. Däremot bekräftar han att han har pratat med Daniel Solomon: »Vi har varit i kontakt men inte pratat så mycket om landslaget. Mer lärt känna varandra på ett personligt plan.«

Hur det blir med Goitom återstår att se. Och när landskampen mot Etiopien väl spelas kommer varken hans eventuella medverkan eller ens resultatet stå i fokus – framgången blir att matchen överhuvudtaget kan äga rum.

– Det har varit en sorglig situation i regionen de sista tjugo åren, säger Martin Schibbye. Soldater och alla andra har uttryckt: »Vi vill inte ha den här konflikten. De är våra bröder. Vi delar religion, kultur och språk. Vi vill försonas.« Jag tror att en fotbollsmatch är perfekt för att gestalta den försoningen. Det finns en genuin glädje över att den här matchen ska spelas.

 

I väntan på tydligare besked om speldatum tog Eritrea i början av oktober en liten fotbollsseger utanför plan. När Bahamas och Turks & Caicosöarna tilldelades fyra minuspoäng av Fifa innebar det att Eritrea, utan att ha spelat en minut landslagsfotboll, plötsligt fick två lag bakom sig på världsrankningen.

»Eritrea är inte längre sist på Fifas världsrankning« jublade fotbollsförbundet på sitt Instagramkonto.