Vi hörs då

Det är inget märkvärdigt. Bara en match och några kompisar.

Den första kallas »Professorn« för han vill alltid föreläsa, den andra kallas »Lillen« för han är allt annat än det, den tredje kallas »Matte« för det är tydligen för jobbigt för en del killar att uttala hela »Mattias«. Den fjärde är bara med. Det finns alltid en som bara är med.

De är aldrig överens om någonting, för ett halvt liv sedan valde de ett lag och varandra och två eller tre saker att bråka om och det räcker så. Ingen av dem har berättat för de andra tre vad de betyder för honom, det har aldrig funnits någon anledning, det är ju bara småsaker: en match, ett par öl, en avsparkstid att passa och något att vara osams om. Inget märkvärdigt. Bara en bra dag i slutet av en dålig vecka.

De sitter på en pub med irländskt namn, trästolar och plastglas, Uffe eller Lasse eller Håkan i högtalarna och Generalen på bordet. De kom tidigt nog för att få sitta mitt i trängseln och skrika åt varandra, ibland hör de inget alls men det gör inget för de har hört allt förut ändå. Professorn ställer upp saltkar för att visa några nästan helt livsavgörande skillnader mellan »trequartista« och »falsk nia« och frågar »fattar ni?« hela tiden. Han dricker Peroni för det påminner honom om den där halva terminen han pluggade i Italien och lärde sig exakt hur viktigt det är att berätta för exakt alla man träffar exakt hur »calcio« egentligen uttalas. Lillen sitter bredvid och funderar på om i dag kanske ska bli dagen då han slutligen berättar för Professorn att Peroni ägs av ett japanskt bryggeri numera så det är faktiskt en asiatisk öljävel han sitter och dricker. Matte står ute på gatan och bråkar med sin farsa i telefon, för de har ett Stryktips som Matte fyller i varje vecka och varje helg ringer farsan och är skitglad för att de har alla rätt hittills och Matte måste förklara att farsan är för full nu igen för att minnas vad de egentligen tippade.

Annons

Han som alltid är med har gått till baren för att köpa mer öl. Professorn berättar en rätt svajig anekdot om det språkliga ursprunget till ordet »libero« och Lillen trycker honom hårt på pannan med tummen och frågar »hörru, hur spolar man till reklampausen i den här podcasten?« tills Professorn ber honom dra åt helvete. Lillen svarar att det bästa han kan erbjuda är att gå på muggen, sedan skrattar han precis lika högt som alla andra gånger han svarat just så på just det, för de har känt varandra länge nog nu för att det nästan inte ska finnas någonting kvar mellan dem att säga för första gången längre. Om tre öl kommer Lillen provocera Professorn genom att fråga hur mycket ärtor man egentligen ska ha i en äkta Carbonara och Professorn kommer nog vara tillräckligt berusad då för att provocera tillbaka genom att fnysa att »Zlatan är så jävla överskattad« och sedan kommer han ducka och hoppas att Lillen är för berusad för att träffa när han kastar saltkaren. Sedan bråkar de om landslagets spelsystem tills Professorn förlorar humöret och Lillen förlorar förståndet.

De avbryts av att Matte kommer tillbaka in från gatan, de ser att han är tung som barn är som tror att det är deras fel att deras föräldrar är trasiga, men de vet inte vad de ska säga om det så det säger något om fotboll istället. Han som alltid är med kommer från baren och ställer tre öl och en Cola Zero på bordet, för han vet att Matte alltid slutar dricka öl när han har snackat med sin farsa. Professorn muntrar upp alla med en topp-10-lista på väldigt intressanta statistiska anomalier för lag som har randiga andratröjor. Lillen mumlar att när Professorn dör ska de skriva på gravstenen: »Men nog om mig.« Professorn blir kränkt men Matte garvar, så det är värt det. Alla har slut på snus men han som alltid är med hittar en extra dosa längst ner i väskan. De har slutat räkna hur många år de har gått på fotboll ihop, men en av de där sakerna som aldrig förändras i livet är känslan av att väldigt få saker i det är bättre än att tro att man har slut på snus och sedan upptäcka att man inte har slut på snus.

De diskuterar vems tur det är att beställa nästa runda öl men borta vid Jack Vegas-maskinen börjar ett halstatuerat fyllo hota alla med mord så de tömmer glasen och reser sig och går mot arenan istället. De ljuger mycket, garvar mer och bättre än den promenaden blir den här dagen aldrig.

Matchen slutar 0–0. Det regnar förstås. De sitter på en pizzeria efteråt och äter den där sortens oxfilépizza som är så billig att det nog är större chans att oxen har bakat den än att den är en ingrediens. Han som alltid är med har fyra snus kvar i dosan och de tar varsin och skiljs åt i en korsning med ett kort »men vi hörs då?« och tre ännu kortare »vi hörs« tillbaka. 

»De hade förstås principiellt rätt, raggarna, Professorn förtjänade stryk. Men ingen slår honom utom Lillen.«

De säger alltid att de ska ringas i veckan men det blir ju nästan aldrig så. Något sms ibland och ett och annat trettio-inläggs-utbrott i Whatsapp-gruppen från Professorn mitt i natten när det går ett transferrykte och han har druckit för mycket gin. Det blir aldrig mer än så, men det gör ju inget. Dagarna går, det blir helg igen, ett par öl och en pizza och en promenad till arenan och matchen och sista snusen efteråt. Ett »vi hörs då?« och tre »vi hörs« tillbaka. Inget märkvärdigt.

När landslagsuppehållet kommer försvinner alltid Matte för han orkar inte bry sig om landslaget. »Bry sig om? Det är väl för fan ingen som bryr sig OM landslaget? Är väl för fan inte DÄRFÖR man går på fotboll!?« grymtar Professorn när de är på väg till baren. Han som alltid är med håller med. Lillen lyssnar inte för han vill bara prata om hur värdelöst landslaget är utan Zlatan. Sedan bråkar han och Professorn om det i två timmar och sedan kollar de på matchen och sedan bråkar de en stund till och sedan går de hem. De säger att de ska ringas, det blir inte så, men Lillen fyller år veckan efter och då ligger det ett paket utanför hans dörr. Det finns väl inte två personer på denna jord sämre lämpade att vara vänner med varandra egentligen, och mycket skit kan man säga om Professorn, men födelsedagar kommer han ihåg. En sommar för tillräckligt många år sedan för att han skulle ha hår och Lillen skulle vara snabb fyllde Professorn själv år och blev lite för packad och lite för mån om att berätta för främlingar hur man uttalar saker på italienska och det slutade med att Lillen fick komma rusande och slåss med en halv camping full av raggare som ville spöa honom. De hade förstås principiellt rätt, raggarna, Professorn förtjänade stryk. Men ingen slår honom utom Lillen.

Några veckor senare släpade Professorn i gengäld hem en karatefull Lillen från stan efter en landskamp och satt och vaktade honom i badkaret så att han inte skulle dö som Jimi Hendrix. Lillen hade blivit full för att han var glad, så när han plötsligt började gråta där i badkaret visste inte Professorn hur han skulle prata om det, så de pratade bara om fotboll. Mest om Zlatan, förstås. Lillen hade haft sin landslagströja på sig hela den sommaren och precis innan han somnade mumlade han åt Professorn: »Vet du att jag har bott i Sverige sen jag var sex år gammal och när Zlatan lirade sin första match i landslaget var det första gången som det här kändes som min tröja också? Mitt landslag också, fattar du? Det var första gången jag inte kände att jag behövde be om ursäkt för att jag hade den på mig …«

De pratade inte mer om det. Lillen hade glömt det nästa morgon men Professorn har köpt den senaste landslagströjan åt honom varje år på hans födelsedag sedan dess. Står du i trängseln någonstans och säger att Zlatan är överskattad kommer han skrika åt dig att hålla käft, även om han tycker att du har principiellt rätt. För ingen snackar skit om Zlatan framför Lillen utom Professorn.

Ett par gånger när han har varit riktigt full har Lillen berättat om kriget han flydde ifrån som barn, någon enstaka gång nu på sistone har Professorn berättat om skilsmässan och vårdnadstvisten han går igenom, men för det mesta bråkar de bara om Marcus Bergs löpvägar. Det blir en ny helg och Matte hämtar nästa runda öl och han som alltid är med har snus och de skiljs åt med ett »men vi hörs då?» och tre »vi hörs« tillbaka och de kommer överens om att de ska ringas i veckan men det blir aldrig av. Det gör inget. Det blir helg igen, varenda vecka.

 

Till sist blir det sen höst och tidig vinter och slutet av säsongen och då ses de sex timmar före den avslutande matchen för att få så absolut mycket ingenting som möjligt ur den sista dagen. Stor stark i handen och Classic Portion på bordet och ett VAR-bråk i luften. Han som alltid är med hämtar tre öl och en Cola Zero och Matte kommer in från gatan med telefonen i handen och blinkar som om ögonlocken väger som motorhuvar. De vet inte hur de ska prata om det så de pratar om fotboll, skålar och drar ett par skämt som alla har hört förut men garvar åt ändå. Det blir slagsmål på uteserveringen så de reser sig och går för att ta en sista öl någon annanstans innan matchen börjar men det slutar med att de bara står på gatan och diskuterar i fyrtiofem minuter om vart de ska gå tills det är för sent att gå någonstans alls. Det är de bästa fyrtiofem minuterna på hela dagen.

Sedan promenerar de till matchen, irriterar sig på trängseln, tar en oxfilépizza efteråt. 0-0 och regn. Matte rättar sin stryktipskupong, Professorn och Lillen är osams om något igen men han som alltid är med trollar fram fyra varma öl ur en väska och allt känns lite bättre. Så är säsongen över. De lovar att ringa varandra men det blir som vanligt. Några korta sms runt nyår och ett par inlägg i Whatsapp-gruppen, men Matte gör faktiskt ett halvhjärtat försök och skriver: »Ska vi inte dra till London och se en match?« Det blir givetvis inte av, finns ju inga biljetter kvar, men det blir vår igen och allt blir som det ska. Uffe eller Lasse eller Håkan i högtalarna på puben, Peroni och General på bordet, samma gamla tjafs. Match och några kompisar. Inget märkvärdigt.

Men så plötsligt händer det: I maj tar Professorn av någon anledning tag i allting och bokar de där jävla London-biljetterna. Det känns nästan overkligt när de sitter på pizzerian i november och det är slutet av säsongen men inte sista gången i år de ska ses. När de lovar varandra att höras snart så är det faktiskt sant.

De börjar förstås bråka redan på flygplatsen. Professorn vill gå på fina restauranger i London och Lillen vill gå på skitiga nattklubbar, Matte fyller i Stryktipset och han som alltid är med är bara med. Planet är försenat, ölen är svindyr, de glömmer köpa extra snus och de där timmarna när de är övertrötta och berusade är de bästa på hela resan. Professorn får ett sms från sin dotter, fullt av emojis och hjärtan, så han går på toaletten och bryter ihop i tjugo minuter. När han kommer tillbaka betalar Lillen hans öl och lägger handen kort på hans axel och säger:

Annons

»Grattis på fars dag, kompis.«

Professorn mumlar ner i glaset:

»Det är första fars dag som hon är med sin mamma och…du vet…sin bonusfarsa. Det är löjligt som fan, jag vet, de frågade liksom redan i maj om de fick åka bort den här helgen men det är ändå…du vet…det känns ändå.«

Lillen nickar. De säger inget. Deras flight ropas ut i högtalarna, de åker till London och går på match. 

De ser Mattes favoritlag, han hetsäter vingummin av nervositet och har sms:at med sin farsa hela förmiddagen. »Hur är det med farsan, förresten? Hur mår han?« frågar Lillen i taxin på väg till arenan och Matte mumlar: »Äh du vet, det är vad det är, läkaren säger att det handlar om månader nu.«

De andra vet inte vad de ska säga om det så Lillen frågar Professorn vad han tror att lagen kommer köra för spelsystem i dag, bara för att Professorn ska få utbrista »nääämen ett system är bara SIFFROR ändå va, det som BETYDER något är ju …« innan han begriper att Lillen driver med honom och alla börjar garva.

När de går in på arenan låtsas de andra inte märka att Matte stannar i trappan och försöker hålla allt inne. Det här var hans farsas favoritlag först, Mattes tidigaste minne är att de satt hopträngda i samma fåtölj och kollade på dem på tv med farsans Stryktipskupong på bordet, han minns raspet från publiken i bakgrunden och plinget i rutan och lukten av farsans öl. Året efter gick de på match ihop för första gången, farsan var norrifrån så han hade inget favoritlag i stan, men de gick till den arena som de bodde närmast för farsan sa att man behövde ha två kärlekar: »En långt borta och en nära. Har du ett lag i England och ett lag här klarar du fan nästan vad skit som helst i livet, Mattias.«

»En hel arena studsar som en enda kropp i det där hemmalaget-vinner-vrålet som den riktiga världen inte vet något om.«

När Matte blev äldre började han gå på matcherna med sina kompisar istället men han hade laget i London kvar ihop med farsan. En kärlek nära och en allt längre bort. Farsan flyttade ut och Matte och hans syrror växte upp med morsan, syrrorna snackar knappt med farsan alls längre efter att han fick ett återfall för mycket, men Matte och han hörs fortfarande varje vecka om Stryktipset. »Om vi inte hade fotbollen vet jag faktiskt inte vad vi skulle snacka om«, säger Matte till de andra tre när de sitter på sina platser på läktaren och lagen marscherar in. Sedan viskar han: »Men han var så jäkla glad att jag skulle hit, ni skulle … alltså, ni skulle ha hört honom. Han sa att det var första gången på länge som det kändes som att han själv skulle på match. Fattar ni?» De andra nickar.

Det är trångt och det är kallt, det är Ed eller Neil eller Liam i högtalarna och bråk om hur de ska ransonera Generalen på läktaren. De köper varsin sinnessjukt dyr korv och Lillen och Professorn diskuterar vilket världens bästa lag med ett djur i klubbmärket egentligen är. Matchen är sensationellt urusel, 0-0 och regn i åttionio minuter, men så helt utan förvarning spricker himlen upp och en försvarare går bort sig och det blir mål sådär från ingenstans så att det är som att hitta snus när man trodde att den var slut. En hel arena studsar som en enda kropp i det där hemmalaget-vinner-vrålet som den riktiga världen inte vet något om och Lillen hoppar så högt ur sitt säte att han snubblar tre bänkrader ner och Professorn och han som alltid är med gör en så otroligt dåligt tajmad high-five att de ser ut som två amputerade apor med pingisracketproteser.

Det tar flera minuter innan de fattar att Matte inte ens är där. Han har sprungit nerför trapporna och ut genom dörrarna och nu står han ensam ute på parkeringen och berättar för sin farsa i telefon exakt hur målet gick till och just precis då ligger inte hans farsa på sjukhus längre. Just precis då är han bara på match med sin grabb.

Efter slutsignalen promenerar de allihop mot stan och de bråkar om vart de ska gå och det slutar med att de bara köper öl och orimliga mängder godis och går till hotellrummet och garvar och bråkar tills snusen tar slut. Nästa morgon åker de hem och när de skiljs åt på flygplatsen lovar de att höras oftare. Det gör de förstås inte.

Men på nyårsafton sms:ar Matte alla och önskar gott nytt år och när han som alltid är med inte svarar åker Matte hem till honom. Tur det. Kunde ha gått åt helvete annars. De pratar inte så mycket om det efteråt men Matte ringer Professorn och Lillen från akuten och de säger aldrig ordet »självmordsförsök« högt, för det är för outhärdligt för dem allihop, men de håller bättre koll på han som alltid är med i fortsättningen. Skickar fler dumma sms och skriver fler skämt till varandra i Whatsapp-gruppen sent på nätterna. Ser till att han är med, alltid.

Det blir vår och en ny säsong och en ny helg med samma öl på samma bord och samma musik i högtalarna och samma bråk däremellan. De åker på en bortaresa till en träningsmatch bara för att de inte vet hur de ska få en anledning att träffas annars och de vet att han som alltid är med behöver få vara på väg någonstans nu. Det regnar och blir 0-0 och de äter dålig korv på en bensinmack och garvar åt något riktigt dumt så högt att de blir utslängda. Det är en bra dag, en enda riktigt bra. De säger att de ska höras oftare, kanske ta en middag, det blir inte av. Men det blir helg igen.

»… och Professorn berättar något kanske inte dunderintressant om 39-åringars landslagsprestationer rent statistiskt.«

Det går en sommar och en höst. Den sista matchen den där säsongen gör deras lag ett avgörande mål i sista sekunden och hela världen välter däruppe på läktaren och ingen av dem är där. De står ute på parkeringen: Professorn och Lillen och han som alltid är med, tre lyckliga dårar som vrålar i telefonen och i andra änden vrålar Matte tillbaka. Han står ensam på en grusgång utanför en liten kyrka och alldeles strax ska han gå in och begrava sin farsa. Vad nu det ska vara bra för, hans farsa ligger ju inte i kistan, inte just då. Hans farsa är på match.

De åker inte till London det där året. Nästa år, lovar de varandra. »Men vi hörs?«, säger en av dem och de andra svarar »vi hörs« och de tar varsin snus. Men nästa säsong blir ju inte av. Hela jävla nästa säsong blir inte av. I april tror de att de är ett skämt men i augusti har de panik. I november har de försökt göra det bästa av situationen, som alla andra, de ser matcherna på tv och låter Professorn spamma hela Whatsapp-gruppen med statistik om vilka länder som vunnit VM direkt efter en pandemi. Men det blir aldrig samma sak och det börjar sakta sjunka in i dem att det kanske aldrig blir det igen.

»Jag trodde smittkurvorna såg bra ut där i somras, tänkte att snart får man gå på match igen«, skriver Lillen. »Har känts som att det blir SNART sen i april«, svarar Professorn. »Hela livet är ett landslagsuppehåll nu«, skriver Matte och han vet inte om de andra inte svarar för att de är upptagna eller för att de bara inte orkar tänka på det.

Veckorna går, helgernas värde devalveras, allt de har tillsammans lever på paus men allt de har utan varandra lever vidare: Lillen får ett nytt jobb och mindre tid, Professorn flyttar närmare sitt ex så att han kan börja träna sin dotters fotbollslag, Matte träffar en tjej som han blir galen i men som är galen i ett lag han hatar och hon kommer göra honom galen resten av hans liv. Han som alltid är med skriver till de andra sent en kväll att han har börjat gå hos en ny psykolog och att han ska pröva en annan sorts antidepressiva. De andra vet inte vad de ska svara på det så de svarar något om fotboll. Lillen skriver att Janne fan måste ringa Zlatan nu och Professorn berättar något kanske inte dunderintressant om 39-åringars landslagsprestationer rent statistiskt. De ältar minnen från den där resan till London, drar samma skämt som då och räknar nog allihop tyst hur länge sedan det egentligen var de sågs nu.

»Men det var något på nyheterna om vaccinet i dag«, påpekar en. »Snart, kanske?« skriver en annan. »Ja, snart kanske?« svarar den tredje. »Hoppas fan!«, skriver den fjärde. Ingen av dem vet riktigt hur de ska berätta vad de andra betyder i hans liv. Det är ju inget märkvärdigt.

Professorn beställer en ny landslagströja åt Lillen. Matte skickar snus till alla i julklapp. På nyårsafton drar någon ett sms och två av de andra svarar och en stund senare ringer det på dörren hemma hos han som alltid är med. De sitter en timme ihop alla fyra i minusgrader på balkongen, dricker varsin Cola Zero och tippar Stryktipset. Han som alltid är med säger inte mycket men han hänger med de andra ner på gatan när de ska gå hem, för han ska ändå ta ut källsorteringen, och precis innan de skiljs åt vänder han sig mot dem och säger: »Tack för att ni kom förbi. Jag vet att jag är dålig på att snacka men det hjälper att bara få snacka fotboll. Min psykolog frågade mig förra gången vi sågs vad jag önskar mig av livet nu när jag mår lite bättre och jag sa att fan … jag vill bara vara på väg någonstans igen. Fattar ni?«

Jo, de fattar, de vet bara inte riktigt vad de ska svara. Han som alltid är med säger inte »med er«, det behövs inte. De sparkar i snöslasket och säger något om transferfönster och handsregeln och drar några skämt. Skrattar tillsammans. Tar varsin snus. Står där tysta en minut innan någon av dem säger: »Men … vi hörs då?«

De andra tre nickar och så skiljs de åt. Inget märkvärdigt.

I morgon kommer ett nytt år, en ny säsong, nya drömmar. Men lite annorlunda, den här gången, lite mindre för dem allihop. Under all den här tiden tillsammans var det ingen jävel som berättade för dem att det var trängsel och köer och alldeles för dyr korv och 0-0 och regn de skulle sakna allra mest, men nu drömmer de om tre timmar försenade flyg och höga garv i en liten bil efter en träningsmatch och en riktigt lång promenad till en sjukt dålig pizzeria. En enda riktigt bra dag i slutet av en dålig vecka. Ett par öl och att bara få vara på väg någonstans igen. Med er.

Men vi hörs då?

Vi hörs.

Snart hörs vi allihop igen.


Copyright © Fredrik Backman 2021.
Published by agreement with Salomonsson Agency.

Artikeln publicerades 5 februari 2021 och är skriven av .