Wokefest med Kasper Hjulmand

Det danska herrlandslaget är hetare än på länge och lyfts upp som en outsider till att gå långt i EM. Offsides praktikant Karl Andersson har läst Morten Glinvads biografi om förbundskaptenen Kasper Hjulmand – en personlighet som sticker ut i den internationella toppfotbollen.

Text: Karl Andersson

Jag är en av alla sportjournalister som är ängsliga över att vi inte skriver om något viktigare. Ibland kommer ångesten krypande över att man inte behövs. Hur kan det egentligen motiveras att jag på heltid skriver om sport? Skulle samhället verkligen gå under utan sportjournalister?

På en kaxig dag formulerar man en tanke för sig själv om att idrotten berör väldigt många väldigt mycket och att dessa personers vardag blir enklare att ta sig igenom om de får konsumera välgjord sportjournalistik. Vanliga dagar känner jag mig som en onödig och liten del av samhället, en journalistikens blindtarm.

För att kompensera för detta vill jag visa mig på styva linan inom andra ämnen. Komplexet förstärker känslan av att man måste vara mångfacetterad i sin intressebank, för det allra värsta som kan hända är att man blir reducerad till en människa som bara bryr sig om sport.

Min upplevelse efter att ha läst Morten Glinvads biografi Fodbolddrømmer om Danmarks herrförbundskapten Kasper Hjulmand, är att Hjulmand känner samma komplex. Trots att alla vet att man som fotbollstränare på elitnivå måste ägna hela sin vakna tid och lite till på att analysera fotboll, är det viktigt för honom att visa att han är mer än en fotbollsgalning. Nedan följer en bevisföring för min tes:

• Kasper ogillar allt som den moderna fotbollen står för. Alla pengar, all korruption och allt fokus på individualism snarare än kollektivet har lett till att kärleken till spelet försvunnit, menar han. Fotbollen ska vara en positiv kraft som står för något bra, det är den inte nu. Under sin tid i Bundesligaklubben Mainz kände Kasper tvivel kring att han nu var en del av det enorma kommersiella maskineri som är den internationella toppfotbollen.

• Hans främsta vapen i sitt ledarskap är att förstå människan bakom fotbollsspelaren. Han vill veta hur spelaren mår, hur spelarens familjeliv ser ut, vilka intressen hen har och hur uppväxten var. Detta har inneburit att han byggt bra relationer med spelare som tidigare avfärdats som talangfulla problembarn, lex Mikkel Beckmann i Lyngby och Emre Mor i Nordsjælland, samt fått ut maximalt av dessa på planen.

• Att hans lillebror föddes med en funktionsvariation har präglat Kaspers sätt att tänka. När hans lillebror hade barnkalas tittade Kasper storögt på brorsan och hans funktionsvarierade kompisar och tänkte: »De har förstått vad livet går ut på.«

• Kasper mår dåligt över att hans arbetsbelastning leder till att han träffar sin familj så lite. Han känner sig frånvarande både som pappa och som make, och han är noggrann med att påpeka att det ger honom dåligt samvete. Särskilt jobbigt är det när han inte kan umgås med sin lilla dotter Liva, som en gång frågade honom när han skulle få sparken igen så att han kunde vara hemma mer.

• När han väl är hemma pratar de aldrig om fotboll med familjen! Hans fru tycker att han är duktig på att koppla bort jobbet när han kommer hem. Där är han väldigt närvarande och så vidare.

• Han citerar Albert Camus och Mark Twain i boken. Det trodde ni inte om en fotbollstränare, va?!

• Han har kompisar med andra intressen. En av dessa är en kärnfysiker som har sadlat om till konstnär, och honom tar Kasper mycket inspiration från. Överlag gillar han att influeras av duktiga personer inom andra fält, allt från volleyboll till historia.

• Hans mål är att bli mer än en förbundskapten. Han vill bygga en offensiv och genomtäckande identitet i dansk fotboll, och på så sätt få hela landet att känna samhörighet med sitt landslag. För att lyckas med det tror han att han behöver förstå sitt land. Vad är Danmark för land 2021? På vilket sätt kan alla invånare finna samhörighet? För att få svar på de frågorna tar han hjälp av historiker, kulturpersonligheter och politiker.

Samtidigt ska man ha klart för sig att det här är en person som inte vikit en tum i sin strävan efter att få sätta sin prägel på sina lag. Eller sitt land för den delen. Som 28-årig okänd ungdomstränare i den lilla klubben Lyngby skrev han opåkallat en manual för hur dansk spelarutbildning ska se ut. Denna publicerades sedan av det danska fotbollsförbundet och skickades ut till fotbollsledare i hela landet. Så gör man inte om man inte är väldigt, väldigt galen i fotboll. Och visst, det är på många sätt bra att han har dåligt samvete över hur mycket hans familj påverkas av hans jobb, men samtidigt verkar han inte göra särskilt mycket åt problemet. För två år sedan ville han få igenom en flytt till Anderlecht där han i alla fall till en början skulle bo själv i Belgien.

I en några år gammal sketch i humorprogrammet Robins parodierade komikern Per Andersson en genomsnittlig vänsterpartist genom att säga: »Vi har tagit stora kliv framåt genom åren. Förr hade vi vita medelålders män som partiledare, nu är det helt annorlunda. Visst, vi har fortfarande vita medelålders män som partiledare, men nu skäms vi för det.« På samma sätt kan man argumentera för att Kasper Hjulmand inte gör särskilt mycket åt att hans arbetsbelastning går ut över hans fru och tre barn. I slutändan vill han nå så långt som möjligt i tränarkarriären.

Betyder det här att jag ogillar honom? Nej, absolut inte. Han ger överlag ett sympatiskt intryck och är lätt att relatera till, på ett sätt som gör honom så unik i fotbollsvärlden som Morten Glinvad vill framställa honom. Man kan påstå att hans kritik mot toppfotbollen inte betyder något eftersom han själv är en del av den, och att hans dåliga samvete gentemot familjen inte gör honom mindre ansvarig för att han stundtals sätter den i andra hand. Jag vill dock hävda att det är betydligt bättre att folk är ängsliga över sina beslut och kan se sina tillkortakommanden än att de inte ens reflekterar kring det.

Hade toppfotbollen bestått av fler Kasper Hjulmand-personer hade den varit betydligt mer sympatisk och solidarisk. Därför kommer i alla fall jag att hålla en liten tumme för Danmark i sommar.

LÄSTIPS:
• Trassligt drömjobb – För två år sedan lät Offside svenska fotbollstränare lätta sina dåliga samveten om hur de egentligen får ihop sina trassliga drömjobb.

• »Hvad fanden laver du?« – I höstas åkte vi runt bland nyrika klubbar i vårt södra grannland för att undersöka om den danska fotbollens kommersialisering är något att avundas.