Jag slår på TV:n och ser IFK Norrköping spela en träningsmatch i Portugal. För första gången på länge tittar jag som neutral åskådare, utan eget lag, och som sådan konstaterar jag att Jens Gustafssons mannar håller en jämn nivå i 90 minuter på den slitna gräsplanen – ett tecken på god struktur. Senare på kvällen spelar Dalkurd, som jag tog över i division ett och firade allsvenskt avancemang med för bara några månader sedan. Även Elfsborg och IFK Göteborg, där jag själv var aktuell för jobbet, har bytt tränare. Örebro ersatte sin förra hösten, BP, Hammarby … Och i BK Häcken sade Stahre upp sig för att för andra gången i karriären efterträdas av Andreas Alm. Det är lite som högstadietidens överfulla diskon: en ut, en in. Året om, säsong efter säsong.
I min kalender har jag planerat in ett studiebesök hos Malmö FF. Borde jag istället planera för att byta bransch?
Tidigare i livet har jag bland annat jobbat på Ica (»se till att frysarna är fyllda med kyckling och att lagret är i ordning, så är det lugnt«), på ett behandlingshem för unga killar och som idrottslärare med en hel del samhällskunskap på schemat. Skillnaderna mot tränaryrket var extrema på många sätt. På fredag eftermiddag stängde man dörren till kontoret, släppte tankarna på jobb och fokuserade på sitt övriga liv. Vardagen innehöll väldigt lite internpolitik och maktkamper. Telefonen ringde inte all vaken tid. Inga okända människor sökte upp mig för att i mer eller mindre otrevliga termer förklara att de kan sköta mitt jobb bättre. Det var heller inga jobb som plötsligt kunde upphöra med följden att jag och min familj fick ställa in oss på en snabb flytt. Det var smidigt, tryggt och lättplanerat.
Men det finns också delar i tränargärningen som jag inte kommit åt någon annanstans. Att jobba med sporten man älskar och ständigt ha den där samhörigheten som många saknar när de slutar med lagidrott. Vinna-eller-försvinna-känslan inför en viktig match, vetskapen om att om 90 minuter är jag antingen i himlen eller i helvetet. Var hittar man annars den? Det är också en värld där man tillåts drömma. Det har skrivits mängder av texter om spelare som kommit från svåra livsförhållanden men som i fotbollen hittat en plattform som gett dem en chans att uttrycka sig själva.
