Varför står Joachim Orrenius i en liten by i Skåne på julafton, år efter år, och blir gråtmild över en fotbollsspelare som han aldrig har sett spela?
– Det är en fin jultradition! Den här julen var det dessutom tioårsjubileum för oss – i Stockholm har Bajenfans samlats vid Nackastatyn på hans födelsedag [24 december 1929] i 34 år. Proceduren är identisk, man samlas och dricker lite glögg, käkar några pepparkakor, sedan är det ett minnestal. Jag får det skickat till mig och läser alltså synkroniserat, på klockslaget, exakt samma tal som hörs i Stockholm.
Varför?
– Som utflyttad stockholmare kan jag inte tänka mig en bättre start på julaftonen. Normala år kommer det minst 30 hammarbyare, men i år, på grund av coronan, var det bara jag, Uffe Andersson, [förbundskapten Janne Anderssons storebror] och hans fru.
Varför finns det en Nackastaty i lilla Borrby på Österlen?
– Nacka var här och lirade en uppvisningsmatch med Fluminense 1960. Han simulerade en skada i slutet av första halvlek och bytte ut sig själv för att hinna i tid till en folkpark i Vimmerby, där han gissningsvis skulle klacka ner ett par slantar i sin bröstficka. Han tog taxi hela vägen. 2010, 50 år efter matchen, såg bland annat Uffe till att statyn restes här på Borrby IF:s idrottsplats.
Vad är det med er hammarbyare och Nacka?
– Han är den störste vi haft, han förkroppsligar den här »hammarbyismen«, hela kulturen och identiteten. Jag såg aldrig honom spela, men man har hört så mycket om honom under hela uppväxten att det bara blivit starkare och starkare med åren. Min mamma ligger begravd bara några meter från Nackas familjegrav på Skogskyrkogården. Varje gång jag är där och hälsar på henne ser jag till att det är schyst även runt Nackas grav. Det tycker jag han förtjänar.
