Kära toppfotboll,
Du har aldrig erbjudit så många matcher, så mycket underhållning och så hög kvalitet. Jag har aldrig tittat så lite.
Många gånger har du gjort mig uppgiven och matt, till och med förbannad. I stunder har jag känt att jag inte orkar med din skit. Troligen hade jag levt lyckligare utan dig. Somliga har redan lämnat dig för gott och sprider gärna budskapet om hur skönt de har det på andra sidan. Men vi är också många som inte är beredda att ge upp riktigt än.
Jag fattar att det aldrig kan bli som förut, när jag var nyförälskad och nyfiken på alla dina särdrag och överraskningar. Vi hade kul ihop. Du gav mig mina första idoler och flera av mina starkaste minnen. Du gav mig Michael Ballack och Diego Milito, Michael Carrick och Yaya Touré. En ung Leo Messi, en vild Carles Puyol, en tuggummituggande Alex Ferguson.
Ibland bjöd du på straffsumpande syndabockar och långskott i nättaket. Andra gånger dråpliga intervjusvar eller flygande Dortmundpojkar som skapade fotbollskonst av sin kärlek till sporten och till varandra.
Tillbaka fick du det mesta av min tid och uppmärksamhet. Nästan allt jag gjorde gick att koppla till dig. Du lärde mig historia och geografi. Jag hittade vänner som delade min kärlek till dig.
Ingen kan ta ifrån mig minnena du skapade och livet du hjälpte till att bygga upp. Jag önskar bara att jag kunde känna något för dagens Puyol och Sir Alex. Att vi fortfarande kunde ha kul ihop.
När jag drogs in i din värld var du trubbig och blodig, täckt av skrapsår och fylld av mystik. Du var inte perfekt, men alltid intressant. Och aldrig vågade jag tvivla på om du var genuin. I dag pendlar du mellan oattraktiva ytterligheter. Ibland polerad och känslokall, lika ofta smutsig och smaklös. Det var ju allt där emellan som gjorde dig speciell.
Ja, många är vi som har känt oss svikna. Ännu fler önskar att du kunde vara lite mer som förut. Men låt oss glömma det nu.
Någonstans, undangömt bakom din ihålighet av lyxförpackat överflöd, tror jag fortfarande att skärvor av den toppfotboll jag lärde mig älska finns kvar. Jag måste tro det, för jag saknar att längta efter ditt spel och din hymn, att känna det där pirret som kunde få även en trist tisdagsmorgon att kännas speciell. Kanske är känslorna borta för evigt, men jag tänker inte ge upp innan du får en ärlig chans. Så vad säger du, ska vi ge det ett sista försök?
Kan en skeptisk romantiker fortfarande älska världens bästa fotboll? Under hösten följer Jonatan Häggström Wedding de internationella toppligorna mer intensivt än på flera år. Samtidigt tar han emot råd och lärdomar från personer som på olika sätt påverkas av utvecklingen inom toppfotbollen. Redan nästa vecka publiceras en första text om när Jonatan ser en Premier League-match ihop med Viaplays hyperintresserade expert Martin Åslund. Allt detta kommer senare att resultera i ett långt reportage som kan läsas i nästa nummer samt på Offside.org. Bli medlem här för att kunna läsa!
