»Det blir ett VM världen sent ska glömma«

Inför sitt sista VM manar lagkaptenen Caroline Seger till realism. Men sina egna känslor kan hon inte lura. Det blir som vanligt ­himmel eller ­helvete.

Du spelade ditt första VM 2007. Känns det som länge sedan?

– Ja, men samtidigt har det gått snabbt. Var tog åren vägen? Då såg jag upp till det äldre gardet med Malin Moström, Victoria Svensson och Hanna Marklund. Vi åkte ut redan efter gruppspelet, och även om jag var besviken visste jag att jag hade många mästerskap framför mig. Nu har jag bara det här VM:et kvar. Det gör den här sommaren speciell.

Du är också lagkapten nu. Ökar det pressen på dig?

Annons

– Jag har alltid sett mig själv som en ledare, med eller utan bindel över armen. Att jag känner press nu har mer med åldern att göra. När man är ung känner man inte förväntningarna på samma sätt. Men ju mer man har varit med om, desto större tyngd på axlarna. Det gäller att försöka växa med det ansvaret istället för att låta det hämma en. 

Hur gör man det?

– Genom att ta ansvar och ändå vara sig själv. Och det tror jag att jag klarar. 

Är du en lagkapten som håller brandtal?

– Brandtal vet jag inte. Men precis innan vi går ut till match säger jag alltid något till laget. Ibland är det något taktiskt, ibland är det bara: »Fan, vi är starka tillsammans, nu går vi ut och visar det!« Och så skriker vi.

Apropå press. Förbundets målsättning är VM-medalj. Känns det rimligt?

– Medalj har förbundet haft som krav ända sedan jag började i landslaget 2005. Jag tycker att det är lite orättvist i dag. Damfotbollen har utvecklats enormt mycket utanför Sverige de senaste åren. Fler ligor och klubblag satsar, vilket spiller över på landslagen. Bara sedan förra VM är det betydligt fler landslag som kan utmana om guldet.

Du vill sänka förväntningarna.

– Jag säger inte att vi inte kan ta medalj, för det kan vi. Men då krävs maximal prestation från alla spelare, plus en del flyt. En bra dag kan vi fortfarande slå vilket lag som helst. Men som fotbollen ser ut i dag kan vi också förlora mot fler länder. 

Senaste stora landslagsframgången var OS-silvret 2016. Det bärgades tack vare ett uppoffrande försvarsspel och två vunna straffläggningar. Kan Sverige nå en motsvarande framgång med den mer passningsinriktade fotboll ni vill spela i dag?

– Först och främst tror jag inte att man längre kan parkera bussen och ändå nå mästerskapsfinal. Så mycket har hänt på bara tre år. Fler lag klarar i dag av att spela sig igenom en parkerad buss. Jag ser det som att vi är under utveckling nu. Från mitt intåg i landslaget och fram till att Peter [Gerhardsson] och Magnus [Wikman] tog över var det egentligen alltid samma typ av fotboll: rakt, snabbt och mycket djupledslöpningar. Det här, »den nya fotbollen«, som jag kallar den, är den största förändringen jag har varit med om. Det är också den fotboll som den yngre generationen är mest bekväm med. Så jag ser det som rätt väg framåt, men vi är inte klara än.

Vilket är ditt bästa VM-minne som inte har med en match att göra?

– Hela upplevelsen i Tyskland 2011. Det var första gången jag upplevde VM-feber på gator och torg i värdlandet. Alla brydde sig och snackade fotboll – jag hade bara sett det på herrmästerskap tidigare. När vi hade vunnit bronset gick vi och såg finalen mellan Japan och USA. Att sitta där efter en bra prestation tillsammans med 50 000 som var helt inne i en damfinal, det var en otrolig känsla. I Kanada fyra år senare var det tvärtom. Konstgräs, utspritt mästerskap, ingen hype alls. Frankrike kommer att bli mycket, mycket mäktigare. Det har sålts fler biljetter än någonsin och jag har faktiskt aldrig varit med om ett liknande intresse före en turnering. Det blir ett VM världen sent ska glömma.

Blir du fortfarande nervös?

Annons

– Gud, ja. Jag önskar att jag slapp. På en vanlig middag är jag ofta den snackigaste, på matchdagar är jag introvert och går in i en bubbla. Känslorna blir inte bättre med åren och jag blir fortfarande extremt påverkad av resultaten. Kicken jag får när vi lyckats med något stort efter att ha slitit hårt tillsammans … jag har inte varit i närheten av den i övriga livet. Och hur jag mår efter det omvända, när vi misslyckas, ska vi bara inte tala om.

Lite kan vi väl göra det?

– Jag skäms egentligen över mig själv då. Efter varje dåligt mästerskap åker jag hem till mina föräldrar i Helsingborg och isolerar mig. Helt knäckt sitter jag där och ältar vad som gick fel. Jag vill inte riskera att komma nära en människa som kan säga: »Du, det gick inte så bra i VM …« Så jag sitter där som en tjurig tonåring tills jag har läkt och är redo att träffa folk igen.

Vad säger dina föräldrar?

– Inte mycket, de tassar på tå. De känner mig bättre än någon annan och vet när de bara ska låta mig vara. De är fantastiska i sådana stunder, för jag är en hemsk person då och de låter mig vara det. Samtidigt tror jag inte att jag hade varit där jag är i dag om jag inte brytt mig så mycket som jag gör.

Är det bara efter fiaskon du åker raka vägen hem till mamma och pappa?

– Nej, efter varje mästerskap. Efter OS ordnade de en överraskningsfest för mig. Det var släkt, vänner och champagne. Då ville man krama hela världen. Med tanke på hur små marginalerna är känns det nästan otäckt vilka ytterligheter känslorna rör sig mellan.

Så målbilden för sommaren är champagnefest i Helsingborg i slutet av juli?

– Du, när vi är i Frankrike ska vi vara extremt fokuserade på det vi ska göra där och då. Annars blir det definitivt ingen champagne.