»Kung av hela Togo är väl att överdriva lite«

Varför har knappt någon hört talas om ­Allsvenskans kanske märkligaste karriär?

För den trogne Eyravallenbesökaren var mötet mellan Örebro SK och Trelleborgs FF denna regniga onsdagskväll i juli 2000 en lika trist föreställning som man hade kunnat befara. Två krigande mittenlag med skadebekymmer bjöd visserligen på en del mål, men inte ens fullträffarna var något att yvas över. Trelleborgs 2–2-kvittering i 67:e minuten, ett långskott från 30 meter som ÖSK-målvakten Peter Westman släppte in för att han halkade i gräset, var symptomatisk. Om det fanns något som kunde kallas grå, allsvensk vardagslunk var det den här matchen.

I den 80:e minuten signalerade ÖSK-tränaren Mats Jingblad för byte. Ut: Johan Paulsson. In: Abdel Seidou – en anfallare som flyttats upp från farmarlaget Örebro Ungdom några veckor tidigare. Plötsligt var det som om åskådarna på vallen vaknade till liv, trots att de aldrig sett inhopparen i allsvenskt spel tidigare. Kanske hade en del av dem före matchen läst i Nerikes Allehanda om hur denne Abdel Seidou aldrig hade spelat fotboll innan han kom till Sverige tre år tidigare, och då bara börjat lira lite i Korpen. Möjligen hade de också hört talas om togolesens yviga spelstil där styrka, snabbhet och instinkten att gå rakt på mål oavsett vem eller vad som stod i vägen kompenserade för den milt sagt bristande tekniken.

Inhoppet mot TFF blev en uppvisning i allt det där. Först fipplade Abdel bort en passning från Mats Rubarth för att han stod och vinkade åt publiken istället för att koncentrera sig på spelet. Minuten senare dundrade han rakt in i straffområdet med sina nära 100 kilo och var bara några centimeter från att sätta en nick i mål. I anfallet därpå vräkte han undan en motståndare och spelade fram Rubarth som sköt ett skott som täcktes ut till hörna. Strax därefter var han själv nära att avgöra matchen från fritt läge framför mål – men halkade mitt i tillslaget och tappade balansen.

Annons

Det var ett sensationellt inhopp. Under de sista tio minuterna fick matchen en helt annan puls. Och Abdel Seidou – killen som inte börjat spela fotboll förrän vid 27 års ålder – hade varit några centimeter från att bli matchhjälte. När han efter slutsignalen uttryckte sin förvåning för Nerikes Allehanda (»Jag blev aldrig förvarnad, plötsligt var jag bara där inne på plan«) förstärktes bara serietidningskänslan ytterligare.

Men föga anade den trogne Eyravallenbesökaren denna regniga julikväll att den kantige anfallaren de nyss fått se göra allsvensk debut bara hade börjat fascinera sin omvärld med lika oväntade som storslagna prestationer.

 

Andra våningen i det som kallas Teknikhuset på Örebro universitet är ett virrvarr av långa korridorer med små kyffen till kontor. Jag letar mig fram till dörren med skylten T2214 och knackar på. Abdel Seidou – matematikdoktorand med inriktning på statistik – öppnar och hälsar mig välkommen med ett brett leende.

– Jag har suttit här sedan 2013, säger han när han slår sig ner bakom skrivbordet. Jag undervisar lite, och så skriver jag artiklar. Just nu fokuserar jag mycket på hur studenter samlar in data, vad som bestämmer vilken data som blir viktig.

Det har gått mer än 17 år sedan han sprang in på Eyravallens gräs som allsvensk debutant. Han säger att det känns som om det var i ett annat liv, och att det ibland till och med känns som om det aldrig har hänt.

– Allt gick så fort, säger han. Ofta skäms jag när folk påpekar att jag har varit allsvensk spelare, för jag ser det inte riktigt så själv.

På skrivbordet framför honom ligger foton och tidningsurklipp från åren kring millennieskiftet samlade i en plastpåse. När han i somras städade ut förrådet hittade hans tioårige son Nathaniel allting och utbrast: »Har du spelat fotboll?« Abdel nickade. Sonen trodde inte på honom förrän han läst igenom artiklarna flera gånger.

– Sedan blev han nästan förbannad på mig, säger Abdel. Du vet, han älskar fotboll och drömmer om att bli proffs. Men jag pratar inte gärna högt om att jag själv spelat på elitnivå.

Han skakar på huvudet.

– När jag växte upp var idrotten inte viktig. Det var skola, skola, skola. Studierna var enda vägen framåt. Att leva på idrott fanns inte i min hjärna.

Han lägger händerna bakom nacken och skrattar.

– Du förstår, min pappa var militär.

 

Abdel Seidou föddes i Togo 1972 och eftersom hans far Issifou arbetade som befäl i armén växte han i princip upp på en militärbas. Pappan var benhård: studier var det enda som räknades. Visst spelade Abdel spontanfotboll med kompisarna ibland, men mer än så var det inte. De enda idrotter han utövade på allvar var volleyboll och basket, eftersom det skedde i skolans regi.

Annons

När Abdel föddes var Togo en ung nation. Den tidigare franska kolonin – självständigheten utropades så sent som 1960 – hade upplevt ett stökigt första decennium med ett flertal statskupper. Den relativa stabilisering som skedde från 1970-talet och framåt berodde inte på att maktkampen plötsligt upphörde, utan på att president Étienne Gnassingbé Eyadéma helt sonika förbjöd alla partier utom sitt eget.

Abdels pappa Issifou hade svårt att rätta in sig i sådana antidemokratiska led. Han sade vad han tyckte, vilket inte uppskattades av statsmakten. Det ledde först till att han fängslades och sedan till att han tvingades fly landet. 1988 anlände Issifou till Örebro. Abdel, kvar i Togo, var då bara tonåring och det dröjde ytterligare sex år innan han själv lämnade hemlandet. Inte för att han likt Issifou var tvungen, utan för att han gjort som pappa sagt: pluggat.

Abdel Seidou

FÖDD: 8 augusti 1972

KLUBBAR: Vretstorps IF 1998–2000, Örebro SK Ungdom 2000, Örebro SK 2000, Degerfors IF 2001, Örebro Syrianska IF 2002, Arboga Södra IF 2007

MERITER: Tre allsvenska matcher, sju landskamper i amerikansk fotboll

YRKE: Matematikdoktorand vid Örebro universitet

Den 30 augusti 1994 landade Abdel i Moskva för att påbörja sina läkarstudier. Under första året slet han mest med att lära sig ryska, under det andra insåg han att läkaryrket inte var något för honom. I februari 1997 fick han nog av Moskva och flyttade till föräldrarna i Närke.

Tiden som följde blev den tuffaste i Abdels liv. Han hade hela tiden varit på väg framåt med sina studier. Nu tvingades han börja om från noll med en SFI-kurs. Dessutom fick han beskedet att hans betyg översatt till den svenska modellen var 3,2 i snitt, vilket var alldeles för lågt för att komma in på de universitetsutbildningar han ville läsa. Eftersom Abdel var 25 år och kände att tiden var knapp hoppade han av SFI och sökte in till Karslunds folkhögskola – han bedömde att han skulle lära sig svenska snabbare där. Sedan kavlade han upp skjortärmarna och läste upp sina betyg.

Samtidigt försökte han acklimatisera sig till sitt nya land, bland annat genom fotboll. När ett gäng nyfunna vänner bildade ett korplag – Potencia FK – bad de Abdel hänga på. Det slutade med att laget vann allt, inklusive riksfinalen i Västerås, och kunde titulera sig inofficiella svenska Korpenmästare 1997.

Året därpå bestämde sig laget för att gå in i seriespel i division sju. För Abdel var det mest en kul grej, och ännu roligare blev det när Potencia lottades mot ett division fem-lag i distriktsmästerskapen.

– Jag kände bara: »Wow, division fem!« Motståndarna kom finklädda till matchen, som om de var riktiga proffs. Det var stort för mig.

Abdel gjorde tre mål i en match som slutade 4–4. Sedan åkte Potencia ut på straffar. Han var så knäckt av resultatet att det samma kväll ute på stan kom fram en kille och frågade varför han såg så dyster ut. När Abdel refererade DM-förlusten svarade killen: »Du borde spela med oss i Vretstorp istället.«

– Det kändes helt sjukt, de låg ju i fyran. Men jag sa ja, det handlade bara om att jag skulle träna lite med dem.

Efter någon vecka frågade Vretstorpstränaren Conny Eriksson om togolesen kunde vara med och spela match.

– Jag svarade: »Du skojar? Jag, Abdel, i fyran?« Men jag tänkte samtidigt att det inte var så allvarligt. Jag skulle ju bara spela i B-laget.

Snart hamnade han dock på A-lagsbänken, och när Vretstorp efter sommaruppehållet 1998 skulle träningsmatcha mot Hova och Abdel som vanligt drog på sig överdragskläderna för att kicka gris med avbytarkompisarna meddelade tränaren att han skulle starta matchen istället.

– Jag bara: »Nä, men vad är det som händer?« Så gjorde jag två mål i den matchen och var ordinarie resten av säsongen.

 

Allt kunde ha slutat med den här succékarriären i de svenska gärdsgårdsserierna – om det inte varit för Arvi Taaler, talangscout i Örebro SK. Eftersom ÖSK:s farmarlag Örebro Ungdom också spelade i fyran hade Taaler noterat den yviga anfallaren under säsongen.

– Han hade en kraft och energi som var intressant, minns Taaler. Så jag nämnde för en bekant att Abdel kunde höra av sig om han var intresserad. Mer än så var det inte.

Togolesen Razak Ouro-Nimini, som spelade i ÖSK Ungdom, berättade snart för sin landsman om Arvi Taalers propå. Abdel tvekade, men bestämde sig till slut för att söka upp talangscouten.

– Plötsligt en dag knackade han på min kontorsdörr, säger Taaler. Jag berättade vad jag kände: att han via vårt farmarlag kanske kunde ta sig vidare upp i Örebros A-trupp. Jag förvånades över hans attityd. Han var klartänkt, ställde rätt frågor. Många man möter i det läget tror att de är bäst i världen, men Abdel lyssnade mer än han pratade.

Faktum är att Abdel hade tunghäfta. Han var lätt chockad av intresset och kunde bara fokusera på en tavla som hängde på väggen bakom Taaler. Där stod: »Det finns gott om talanger, bara envishet avgör.«

– Jag läste det om och om igen, säger Abdel. Jag tänkte: »Någon talang har jag inte, men envis kan jag i varje fall vara.«

Fotbollsöga. Gamla medspelare hävdar att Abdel lyckades tack vare sin fysik. Själv menar han att han också har ett öga för spelet: »Jag gillar att analysera fotboll. Jag kan berätta för en spelare exakt hur han ska gå förbi en motståndare, men jag kan inte göra det själv – det har jag inte teknik för.« Foto: Magnus Andersson

Abdel tackade ja och började spela med ÖSK Ungdom säsongen 2000. Där fanns hans landsman Ouro-Nimini, där fanns lovande spelare som Nordin Gerzić och Axel Kjäll, och framför allt fanns en laganda som gjorde det lätt att trivas. Abdel tog plats centralt i ett tremannaanfall och öste in mål. Så när ÖSK:s allsvenska A-trupp senare den sommaren drabbades av skadebekymmer på anfallssidan föll det sig naturligt för tränaren Mats Jingblad att kalla upp de två togoleserna från farmarlaget.

– Razak ringde mig: »Vi ska träna med A-laget.« Jag svarade: »Nej, du ljuger.« Och så lade jag på luren. Det var först när vår tränare Per Öberg ringde upp som jag fattade att Razak menat allvar.

Abdel var 28 år men så nervös inför sin första A-lagsträning att han bad sin mamma skjutsa honom dit. Väl på plats insåg han att anspänningen lett till att han bara hade packat ner en fotbollssko i trunken.

– Så första träningen fick jag mest sitta vid sidan av innan de fixade fram skor till mig.

Annons

För Abdel var allt nytt. När ÖSK åkte till Norge för att träningsspela mot Vålerenga frågade han lagkompisarna vad det var för lag. »De spelar i Tippeligaen«, löd svaret. Abdel nickade nöjt eftersom han förutsatte att det var Norges motsvarighet till Sveriges ungdomssatsning Tipselit.

– Jag smällde på och sprang på allt för att visa de där juniorerna. I bussen hem sa jag till vår materialare att norska ungdomsspelare verkar vara bättre än svenska. »Ungdomar? De spelar ju i Tippeligaen, det är samma som Allsvenskan«, svarade han. Först då fattade jag.

 

När det var dags för omstart av Allsvenskan sommaren 2000 hade tränaren Mats Jingblad en tunn och skadedrabbad trupp till sitt förfogande. Men den oslipade killen från farmarlaget var åtminstone hel.

– Abdel var helt oskolad som spelare, berättar Jingblad. Men han hade en vilja och en fysik som jag har sett hos få anfallare. Han sprang på allt i djupled och det spelade ingen roll om någon stod i vägen för då sprang han över den spelaren. Det gjorde att jag kände att man kunde använda honom i slutet av matcherna.

Axel Kjäll – som numera är huvudtränare i ÖSK men som en gång i tiden spelade tillsammans med Abdel i ÖSK Ungdom – minns hur Jingblad vid ett pass stod och tränade något så elementärt som vristskott med Abdel mot ett staket, som om killen var en knatte som behövde lära sig allt från grunden.

– Bara någon vecka senare gjorde Abdel allsvensk debut, säger Kjäll. Så fort gick det.

Kjäll berättar att ryktet spred sig snabbt i Örebro den sommaren. Det skrevs om Abdel i tidningarna och togolesen blev »en snackis på stan«.

– Såg man en träning med oss i ÖSK Ungdom eller kollade på någon uppvärmning inför match undrade man förstås vad det var frågan om. Så bristfällig teknik hade Abdel.

Styrkan och snabbheten gjorde att han ändå tog sig till bra lägen på planen. Om Abdel fick sju passningar bakom motståndarnas backlinje per match satte han i varje fall ett av lägena. Men det var ett lotteri: bollen kunde lika gärna hamna i krysset som på läktaren.

– En sak som skilde Abdel från andra var hans tacksamhet för allt han fick uppleva, säger Kjäll. Och han betalade tillbaka genom att hela tiden jobba ännu hårdare.

Talangscouten Arvi Taaler menar att Abdel hade ytterligare en talang: sunt förnuft.

– Han såg sina begränsningar och gjorde allt enkelt. Han var snabb och visste var målet fanns, det räckte. Jag skulle säga att han helt enkelt hade huvud för fotboll.

Mats Jingblad håller med. Abdel var en råtalang som fotbollen missat.

– Lek med tanken att man hade fått ta hand om honom i tidig ålder och kunnat ge honom en riktig fotbollsutbildning, säger Jingblad. Då kunde det ha burit väldigt, väldigt långt.

Efter debuten mot Trelleborg fick Abdel hoppa in även mot Elfsborg och Häcken. Han fick också starta i Svenska cupens första omgång, när ÖSK besegrade Eskilstuna City.

När säsongen var över meddelade Togos fotbollsförbund att Abdel och Razak var uttagna till det A-landslag som skulle möta Uganda i kvalet till Afrikanska mästerskapen. Vännerna hemma i Togo häpnade när Abdel, som aldrig visat minsta intresse för fotboll, återvände till huvudstaden Lomé som landslagsspelare. Men landskampen fick han följa från läktaren, efter att ha slagits ut av en magbakterie under samlingen.

När han återvände till Sverige stormade det i ÖSK. På grund av dålig ekonomi valde klubben att skrota sitt B-lag och istället göra ÖSK Ungdom till reservlag. Beslutet ledde till interna bråk och många spelare slutade. Bland annat Abdel, som valde att hoppa på det kontrakt som Degerfors IF erbjöd. Men tiden i bruksortsklubben blev inte som han tänkt. Pendlingstiden på två timmar spelade in, liksom att han äntligen kommit in på universitetet. Efter bara ett år meddelade han Degerfors att han ville bryta kontraktet. Därmed blev hans mest minnesvärda insats för klubben att han vid en reservlagsmatch mot Rynninge hoppade in som målvakt på grund av skada. Enligt Nerikes Allehanda radade han upp »räddningar på löpande band« i det som var hans »första match som målvakt på riktigt«.

– Sedan spelade jag lite i Syrianska Örebro, men slutade efter en halv säsong. Och faktum är att jag inte saknade fotbollen alls. Tvärtom tyckte jag att det var skönt. Jag slapp alla träningar, jag slapp folk som skrek åt mig att springa. Det var bara lättnad.

 

Historien om Abdel Seidou hade varit fascinerande nog om den slutat här. Det gör den inte. Att Abdels fotbollskarriär var till ända betydde inte att hans idrottsliv var det. En dag på universitetet såg han en affisch om att prova på amerikansk fotboll. Under träningarna med klubben Black Knights insåg han snart att detta var sporten för honom.

Med texten »King of Togo« inpräntad på hjälmen imponerade Abdel i ännu en sport han aldrig tidigare utövat. Smeknamnet valde han själv – men på goda grunder. Hans mormors pappa var en gång i tiden kung av glidjifolket i Togo, och eftersom mormor var enda barnet och kvinnor inte ärver titlar i landet är Abdel faktiskt kung på riktigt.

– Men kung av hela Togo är väl att överdriva lite, medger han.

Epitetet kung passade i varje fall väl i sammanhanget, för Abdels amerikanska fotbollskarriär blev än mer lyckad än hans månader i Allsvenskan. När han 2014 summerade meritlistan bestod den av sju svenska landskamper, ett nordiskt mästerskapsguld, en silvermedalj i World Game och en spelad SM-final.

– Tyvärr skadade jag fingret precis före EM 2005. Annars hade jag varit med och vunnit EM-guld också.

Parallellt med sin andra idrottskarriär nådde Abdel det som varit hans mål hela tiden. 2006 tog han examen i matematik och fortsatte sedan med att göra detsamma i fysik. 2010 slutförde han även en lärarexamen. Under hela studietiden arbetade han extra i Vivallaskolan, känd för att vara en av de tuffaste i Örebro. Och 2013 anställdes han på Örebro universitet som doktorand.

På det lilla kontoret i Teknikhuset funderar Abdel Seidou över sitt liv. När han kom till Sverige 1997 startade han från noll – mindre än tio år senare hade han inte bara en universitetsutbildning utan hade också hunnit med att bli landslagsman i såväl fotboll som amerikansk fotboll.

– Jag är väldigt envis, säger han. Det har jag efter min pappa. Han har alltid stått upp för sina idéer och gjort det han trott på till hundra procent.

Pappa Issifou har fått betala priset för det. Sedan 2009 sitter han återigen fängslad i Togo, dömd på vaga grunder för att han enligt regimen borde ha känt till en planerad statskupp.

– Att vara envis kan vara både bra och dåligt, konstaterar Abdel. Ibland är det rätt att bara vika ner sig, men samtidigt måste man ha principer. Annars är man inte människa.

Abdel säger att han inte tillhör dem som gärna viker ner sig. Tjurskalligheten har han haft nytta av i sitt idrottande.

– Det handlade mest om att ge allt. Och om jag bara själv hade fattat vad som hände så hade jag nog gjort ännu bättre ifrån mig. Men jag förstod verkligen inte. När jag kom in på plan i min debut höll jag mest koll på ett gäng vretstorpare på läktaren som ropade: »Abbe, Abbe, Abbe!«

Han pekar på ett foto av sin tioårige son Nathaniel som hänger på väggen.

– Han är duktig på fotboll. Väldigt fokuserad på att bli proffs. Jag peppar honom och vi tränar extra hemma. Men jag tvingar honom också att spela hockey, där han är sämst i laget.

Abdel berättar att sonen en dag kom hem förkrossad efter en hockeyträning. Han hade inte fått spela med de andra, istället hade tränaren tagit honom åt sidan för att gnugga grunderna. Abdel utbrast: »Vilken tur du har!« Nathaniel tittade skeptiskt på pappan som fortsatte: »Du får ju specialträning. Tänk vad du lär dig mycket jämfört med de andra.«

– Alla vill vara bra, men man får inte glömma att idrott också gör att man lär sig sina begränsningar. Om man spelar fotboll och upptäcker att man aldrig kommer att bli proffs är det också en viktig lärdom. Att känna sig besegrad när man gjort allt man kunnat är faktiskt en rätt skön känsla.

Jag undrar om han aldrig har funderat över hur bra han hade kunnat bli i fotboll om han bara börjat lite tidigare. Han skakar på huvudet.

– Jag tänkte så om amerikansk fotboll, om jag bara hade börjat när jag var typ 20 istället för 31 hade jag kanske kunnat spela collegefotboll. Men fotbollen … nej. Jag är bara tacksam för att jag fick uppleva så mycket, utan att lägga ner allt det arbete som de flesta som någon gång spelat i Allsvenskan tvingas göra.

Jag tittar mig omkring på kontoret. I fönstret hänger en Arsenalvimpel, det enda som signalerar fotbollsintresse. Whiteboarden är fullklottrad med matematiska funderingar och på dörren sitter en affisch med ett citat från Wole Soyinka: »No one is rich enough to buy yesterday, but if you hustle hard tomorrow could be yours«, lyder visdomen från den nigerianske nobelpristagaren i litteratur. I bokhyllan ligger tre medaljer.

Jag frågar vad det är han har vunnit.

– Jag har ju börjat med tyngdlyftning på senare år, säger han.

– Hur går det, då?

– Bra. Jag kom tvåa i veteran-SM, tvåa i DM … Kollar jag mina resultat ligger jag väl runt tredje bäst i Sverige just nu.

Vid det här laget blir jag inte längre förvånad. Självklart har mannen som blev allsvensk spelare tre år efter debuten i Korpen, och som sedan blev landslagsman i amerikansk fotboll på ett par ynka år, en ny framgångsrik idrottskarriär trots att han fyllt 45.

Jag frågar hur det kommer sig att han verkar lyckas med det mesta han ger sig in på. Han svarar med ett exempel från sin nya tyngdlyftningskarriär.

– Varje gång jag kommer till träningen frågar de andra: »Vad har du för mål i dag, Abbe? Vad ska du lyfta?« Jag svarar alltid: »Det säger jag när jag gjort det.«

Han lutar sig tillbaka i kontorsstolen och tittar på dörren där Soyinkacitatet om att erövra morgondagen istället för att gräma sig över gårdagen sitter.

– Om jag ser tillbaka på mitt liv är allt det jag fått göra utan höga förväntningar också det som blivit bäst i slutändan. Man får gärna drömma om att bli proffs och vara bäst, men jag tycker inte att man ska prata så mycket om det. Träna istället! Sätt inte onödig press på dig själv, utan gå ut och ha så kul du kan.

Abdel ler och säger:

– Jag tog aldrig idrott riktigt på allvar. Det gör jag nog fortfarande inte. Kanske har det varit en nyckel.